Hem > Debatt, Pop > Hitz for kidz

Hitz for kidz

Jag tänker på det där som David Pagmar, alias Montt Mardié, skrev som förklaring till varför han spelade in en låt till försvar för den fria fildelningen. Tror att den hette ”We are all the Pirate Bay” eller något i den stilen. Hans poäng var att nej, han skulle inte ha något emot att sälja ziljoner skivor och bada i pengar men om det nu inte skulle hända så ville han åtminstone bli hörd av så många som möjligt och därför tyckte han att det var okej med fildelning. Som sextonåring, när han först hade börjat skriva musik, hade det nämligen varit drömmen om en publik som hade varit hans stora drivkraft. Inte drömmen om att betala hyran.

Det som gör att jag fortfarande tänker på Montt Mardiés lilla brandtal har ingenting med fildelning att göra. Det jag stör mig på är istället det oreflekterade sättet att upphöja sextonåringens drömmerier till facit. Jag blir helt enkelt lite trött på hur tonåringen och det tonåriga i alla sammanhang som har med popmusik att göra, placeras på piedestal. Visst visst visst, jag är den första att skriva under på hormonernas betydelse för popmusiken. Och jag skulle aldrig få för mig att förneka kraften som ofta finns i ett debuterande gäng slynglar med gitarrer och megalomana världserövrardrömmar. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: Kom IGEN nu! Det finns faktiskt oändligt mycket fantastisk pop som INTE görs utifrån ett tonårigt, eller ens ett särskilt ungdomligt, perspektiv. Popen har in case you didn’t notice, gått och blivit vuxen, och vet ni vad: Det är inte farligt. Tvärtom, det är absolut nödvändigt för att den ska fortsätta att vara relevant och inte fastna i samma loop som vissa musikjournalister som fyller både 30, 35 och 40 utan att någonsin lyfta blicken från de heliga ideal de formulerade när de var sexton.

Jag skulle tro att ingen annan konstform påverkar lika många människor lika djupt som popmusik gör. I mina ögon innebär det att den bästa popen är något alldeles oerhört viktigt och fint, värd minst lika stor respekt som Bachs sonater, Shakespeares tragedier eller Kafkas romaner. Att fortsätta hävda att en sådan betydelsefull kulturyttring bara är värdefull i den utsträckning som den förmår ge uttryck för pubertal förvirring, är möjligtvis romantiskt men definitivt korkat.

Staffan Rislund Törner

Categories: Debatt, Pop Taggar:
  1. Sivan
    augusti 10th, 2009 i 10:51 | #1

    Jag anser nog att Pop kanske ger kortare kickar än t.ex Bachs sonater eller Mozarts operor, men det har ju tvistas om huruvida Hamlets grubblerier faktiskt inte är annat än just pubertal förvirring. Även ett sådant tillstånd kan bli klassiskt och därmed odödligt!

  2. SadamJR
    augusti 16th, 2009 i 17:54 | #2

    Hur gammal är du?

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.