Hem > Debatt > Popens påstådda odödlighet

Popens påstådda odödlighet

På gårdagens Newsmill (2009-08-08) hyllar Björn Ulvaeus Madonna som, enligt honom, visar att popens konstart är odödlig.

Själva meningen väcker i sig intressanta frågeställningar. Kan popen anses vara en enskild konstart? Och vad är odödlighet? Som vi alla vet förutspåddes vare sig Mozart eller van Gogh någon lysande framtid. Men att självaste halvguden inom popen själv benämner sitt eget och sina gelikars arbete odödligt? Må det månne vara en profetia eller rent ut sagt ytterligare ett marknadsföringstrick?

Jag citerar:  ”Den till synes enkla, rakframma och ärliga poplåten drabbar alla på ett sätt som ingen annan musik. Popen lånar och härmar men stjäl inte. Den citerar möjligen. Den kräver ingen musikalisk uniform, ingen disciplin, som så många andra musikgenrer. Den hoppar från blomma till blomma och livnär sig på den nektar som finns”.

Är det bara jag som drar öronen åt mig. Är det halvgudarna själva som drar från blomma till blomma och pollinerar sig med nektar från de, av musik besjälade artister utan stinna börsar, som gratis lägger ut sina alster på Internet. Är det bara kungarna och drottningarna som ska få äran att tolka dessa strömningar till lättuggad popmusik, som de själva sedan utnämner till mästerverk och därmed sig själva till odödlighet? Makten har i alla tider haft tolkningsföreträde och jag är mer benägen att hålla med Petra Wrangler som i sin artikel i Newsmill häromdagen (2009-08-07)  ”80-talsartisterna hade råd att bli megastjärnor” menar att:

”Mellanstora artister gått under i konkurrensen, debutanter finns i överflöd (det s.k. ”demohelvetet” frodas) och megastjärnorna klampar omkring större än någonsin. Det var nog inte så Shawn Fanning trodde framtiden skulle bli när han skapade Napster.”

Vi som publik får oss där en känga, att vi inte orkar ta till oss allt som flödar ut ur Internet. Hellre det gamla välkända. För att återgå till Björn Ulveaus, jag njöt också av ”Mama Mia”, trallade med och rycktes med av livsglädjen. Jag gick till och med och köpte Abbas gamla skivor av rent nostalgiska skäl. Jag har också mimat med hopprep, övat tjejernas danssteg och som mörkhårig utnämnts till Anni-Frid trots musikelitens hån ringande i mina yngre tonårsöron. Och när jag fyllde sjutton år släpptes Dancing Queen och jag var ”only seventeen” jag med. Men när jag spelade de där gamla skivorna höll de faktiskt inte, både jag och tonåringarna klarade inte av en cd ens en gång. Gnälliga röster, sentimentala texter, men dansant lite då och då. Mycket melodramatiskt och nostalgiskt, men odödligt. Nej.

Tiden är för kort för att utnämna sig själv och sina likar till mästerverk och odödlighet, i det långa tidsperspektivet hjälper inte ens pengarna till. Det är det besjälade som kommer att bestå. Beskrivningen av popens kärna enligt Ulveaus, påminner om synen hos gamla tiders grosshandlare. En musikens diversehandlare plockar och lånar och lånar ut, men framförallt tjänar stora pengar.

Kommer vi i framtiden att resa oss uti vårt sekulariserade tempel och med handen över hjärtat och med tårar i ögonen sjunga med i ”The winner takes it all” i sann nyliberal anda, då säger det något om samtiden, ingenting om popens kärna. Pengar och pop är hårt sammantvinnade idag. Vad framtiden visar i form av odödlighet inom musiken, låt det bli nästkommande generationers ode över vår tid.

LenaLi

Categories: Debatt Taggar:
  1. SadamJR
    augusti 16th, 2009 i 17:51 | #1

    Du kan rimligtvis inte veta om vare sig Madonna eller Abba är odödliga eller inte förrän de har dött, och varit döda ett bra tag.

  2. LenaLi
    augusti 16th, 2009 i 20:03 | #2

    Helt rätt, och det kan alltså inte Björn Ulveaus heller. Vilket var kontentan med mitt inlägg.

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.