Hem > Debatt, Pop > Gammal, äldre, sämst

Gammal, äldre, sämst

Jag tyckte att det var dags att säga emot mig själv. I ett tidigare inlägg har jag ju klagat på ungdomsfixeringen inom popen. Nu har turen att få en skopa ovett kommit till gamlingarna. Låt mig ta det från början:

Tänk på en av dina favoritgrupper eller – artister. Tänk sedan på det bästa album de har gjort. Tjugo spänn på att den är inspelad innan artisten ifråga hade ett enda grått hårstrå. Och slutsatsen av detta blir… just det: Gamla människor gör dåliga skivor.

Oj, vad kul det hade varit att sätta punkt där men jag ska försöka vara allvarlig. Tänker man efter rör det sig ju om något av ett mysterium och dessutom ett mysterium som verkar vara unikt för popmusiken. Inom vilken annan konstform skapas regelmässigt de stora mästerverken av ungdomarna? Hur många riktigt fantastiska debutromaner har man till exempel läst? En handfull? Ja, möjligen, men knappast fler. Men vänder man blicken mot popmusiken är läget genast ett helt annat. För handen på hjärtat; hur många musikartister kan du nämna som har peakat på sin ålders höst? Den jag själv först kommer att tänka på är Lou Reed. Ja, jag är vanvördig nog att tycka att ”New York” och ”Songs for Drella” är bättre än något han gjorde med Velvet Underground eller under sina första sexton år som soloartist. Möjligen tycker jag också att Paul Simon och John Cale har gjort sina främsta verk långt fram i livet.

Två eller tre namn alltså. Vilket ska jämföras med att jag enligt last.fm har lyssnat på 1443 artister de senaste två åren. Och jag har hittills inte träffat en enda popnörd som på allvar har försökt argumentera mot mig på den här punkten.

Så vad är då orsakerna till denna deprimerande formkurva? Jag kan se tre stycken.

Den första handlar om det utbredda drogandet bland popmusiker. Det här är ett kontroversiellt ämne eftersom det är lätt att hitta belägg för att många av de största mästerverken har skapats under inflytande av droger. Men de eventuella nya vägar som droger kan leda in på, har en tendens att växa igen allteftersom bruk med åren övergår i missbruk samtidigt som antalet bortknarkade hjärnceller närmar sig astronomiska proportioner.

Den andra orsaken handlar om hormoner. Om elektricitet. Om att vara väldigt ung och energisk och om att ha hört tillräckligt lite musik för att tro att de egna skapelserna är just vad världen behöver. Jag kan svära på att en sådan cocktail av naivitet, brunst, hyperaktivitet och hybris ligger bakom mer världsomvälvande musik än skicklighet.

Den tredje och sista orsaken till att de bästa poplåtarna nästan alltid skrivs av personer under fyrtio, rör själva formatet. Du vet; tre minuter, vers, vers, brygga, refräng. Hur många gånger är det egentligen möjligt för en människa att gjuta nytt liv i en sådan trång formel? Tio? Tjugo? Trettio? Någonstans tar hur som helst variationsidéerna slut varpå låtskrivandet hamnar i tomgång eller irrar iväg i desperata experiment som sällan blir den nytändning artisten hade hoppats på. Ja, om man inte råkar heta Lou Reed förstås.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Categories: Debatt, Pop Taggar:
  1. Klasse
    augusti 19th, 2009 i 08:24 | #1

    Tack för ett tankeväckande inlägg!

    Några frågor pockar på uppmärksamhet:
    Gäller detta i första hand pop, eller kan samma teorier appliceras på rock, dansbandsschlagers och klassiskt?
    Du nämner åldern 40. Är det då det är dags att sluta?
    Är man lika körd på ålderns höst (post 40) även om man endast skrivit dålig popmusik innan?
    Till slut: vore kul om du kunde nämna några exempel på popakter där du tycker fenomenet är extra tydligt.

    Mvh
    Klasse

  2. Eskimon
    augusti 19th, 2009 i 08:36 | #2

    Å andra sidan. När jag var ung med popdrömmar skrev jag, inte bara mina bästa poplåtar, utan även mina konstigaste. Dom i 9-takt och så. OCH! Eftersom jag inte knarkat tror jag att jag har ett par riktigt sköna poplåtar i mig kvar, som kommer ut ur mig runt 40-årsåldern.

    Alltså, jag håller med om din text och den var humoristisk och skönt skriven. Det var bara det där med formatet som jag fastnade på. Jag tycker inte det formatet du beskriver gör en bra poplåt. Så det så.

  3. Staffan
    augusti 19th, 2009 i 09:03 | #3

    Klasse: Rock – definitivt! Dansbandsschlagers – vet inte. Klassiskt – vet inte. Ang. cut off-gräns saknas tillräckligt många välgjorda studier för att kunna fastställa en sådan med någon större säkerhet, så i väntan på att sådana genomförs är det den enskilda musikerns ansvar att sluta innan hon/han gör sig till åtlöje. Ang. din fråga ifall det går att skjuta upp denna degenerativa process genom att endast skriva dålig musik fram till 40 års ålder, är jag osäker. Intressant fråga dock! Och så till din sista fråga: Fenomenet är skrämmande tydligt hos David Bowie, Van Morrison, Nina Simone, Prince, James Brown och många andra av mina favoritartister.

    Eskimon: Jag skrev inte att formatet ”tre minuter, vers, vers, brygga, refräng” GÖR en bra poplåt. Bara att det är den form alla poplåtar på något sätt utgår från. Åtminstone var det det jag försökte skriva.

  4. LenaLi
    augusti 19th, 2009 i 11:32 | #4

    Ska fundera mer på det här, men just nu vill jag bara nämna Chet Baker som gjorde en av sina absolut bästa inspelningar 55 år gammal, totalt nerknarkad, men absolut sagolikt. Känslan är fantastisk, ett otroligt djup i både sång och spel. På omslaget en urvattnad gammal man med bara ett par stora ögon. Jag pratar om ”My Funny Valentine”, En hel LP som jag hittade på en gammal skivaffär på Rörstandsgatan. Har inte hittat den på cd. Men längtar efter att göra det.

  5. Axel
    augusti 19th, 2009 i 12:12 | #5

    LenaLi: Undrar om Chet skrev låtarna själv. Tror inte det. Enligt wikipedia kom ”My Funny Valentine” 1954. Är du säker på att det är den du menar? Skulle nämligen gärna lyssna på skivan du tänker på.
    Annars kan jag meddela att jag framledes kommer skriva om den enda skivan med Chet man behöver (kanske t.o.m. den skiva jag skulle välja om jag var tvungen att välja en skiva att lyssna på resten av livet): Embraceable You.

  6. LenaLi
    augusti 19th, 2009 i 12:23 | #6

    Axel: Tyvärr, har jag bara hittat den på LP, trots att jag letat som besatt. Om du älskar Embraceble you kommer du att bli hänförd över LP:n och som sagt, den spelades in strax före hans död så det var inte 1954. Däremot måste jag ner i källaren och hitta den och fixa fram en gammal skivspelare så kan du få lyssna på denna oförglömliga inspelning.

  7. Axel
    augusti 19th, 2009 i 12:28 | #7

    LenaLi: Då måste den helt enkelt ha en annan titel. Och så har vi visst lämnat ämnet… Sorry Staffan! :-)

  8. LenaLi
    augusti 19th, 2009 i 12:32 | #8

    Och Burt Bacharach var 70 år gammal när han skrev de fantastiska låtarna på skivan ”Painted from Memory” 1998 tillsammans med Elvis Costello (som då var 44 år). Enligt min mening mycket bättre än båda gjort tidigare.
    En annan aspekt är att popbranschen är så ungdomsfixerad, så de som tar längre tid på sig
    1. antingen ger upp och lägger ner låtssnickrandet, krävs ett oändligt tålamod att fortsätta trots motgångar.
    2. Då de presterar sina bästa låtar aldrig får chansen att ”debutera” eftersom gamla stofiler som en gång var duktiga har företräde (se trenden med återuppståndna som förekommer överallt)

  9. LenaLi
    augusti 19th, 2009 i 12:54 | #9

    Och så måste jag ju ta upp Joni Mitchell som inspirerat så många bra artister. Hennes ”track record” är imponerande och en av mina favoriter och många med mig ”Turbulent Indigo”skrev hon vid 51 års ålder. 2008 en Grammy vann hon BEST POP INSTRUMENTAL PERFORMANCES för låten ”One Week Last Summer”. Och hon tillsammans med Herbie Hancock vann ”Album of the year” 2007 med ”Rivers: The Joni Letters”.
    Sedan har vi EmmyLou Harris som skrev ett av sina bästa album ”Red dirt girl” vid 62 års ålder. Ska jag fortsätta rada upp motsatsen till din tes?

  10. LenaLi
    augusti 19th, 2009 i 13:04 | #10

    PS: Jag skönjer åldersfördomar ”enskilda musikerns ansvar att sluta innan hon/han gör sig till åtlöje”. Varför får inte de ha lite kul, kanske få motgångar och gå igenom dem utan att yngre jämt ska tjata om att de är pinsamma? De är ju tillräckligt mogna för att ta risken att bli sågade! Gillar ändå att SVT som struntar i ungdomstrenden och låter ”de gamla” sjunga lite skorrande och finnas till. DS

  11. Staffan
    augusti 19th, 2009 i 13:08 | #11

    LenaLi: Okej, visst går det, som jag själv nämnde i min text, att hitta exempel på artister som gör sina bästa grejor i mogen ålder. Men jag kan omöjligt gå med på att det skulle vara annat än undantag som bekräftar regeln.

    Och ”Painted by memory” är verkligen inte det bästa som varken Bacharach eller Costello gjort. Så det så!

  12. SadamJR
    augusti 21st, 2009 i 13:51 | #12

    Undrar när ni ska börja skriva om popmusik? Carole King, Lou Reed, John Cale, förnämliga artister, men pop, nej knappast.

  13. Staffan
    augusti 21st, 2009 i 13:59 | #13

    SadamJR: Håll ut! Jag sitter just och knåpar på en text om Jamie T. Pop enough for you?

  14. augusti 21st, 2009 i 21:44 | #14

    Egentligen så kan jag väl vara ärlig att säga att Bowies skivor efter ”Scary monsters” (som släpptes när han var 33 år) varit rena skräpet. Med ett trevligt undantag 1999: ”Hours”. Det är första och enda gången jag känt att Bowie bjudit in sina lyssnare till sitt vardagsrum. Absolut inte längre än så, men det är nog den mest personliga skiva han släppt. Och den innehåller förvånasvärt riktigt, riktigt bra låtar.

  15. Staffan
    augusti 21st, 2009 i 22:04 | #15

    Maria: Håller med dig om att det gick tvärt utför efter ”Scary Monsters” (även om jag inte skulle kalla allt han gjort sedan för skräp). ”Hours” tycker jag är helt okej, inte mer. Och den innehåller ju en riktigt bra låt: ”Something in the air”.

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.