Hem > Debatt, Pop, Rock > Gammal, äldre och bra

Gammal, äldre och bra

Läser Staffans artikel om att den bästa popmusiken görs av unga och funderar på om det verkligen har med åldern att göra. Många artister som lyckas börjar med musiken redan i tidiga tonåren. Sedan harvar de på i åratal och slår igenom efter sex till tio år. Börjar man som fjortonåring (många börjar som bekant tidigare) är man mellan tjugo och tjugofyra när det är dags att kliva fram i rampljuset. Sedan dröjer det några år innan artisten peakar. När höjdpunkten nås har det alltså gått tio till femton år sedan de första stegen togs. Har man hållit på så länge med samma sak är det inte svårt att förstå att man vill göra något annat.

Beatles gjorde sina bästa skivor i slutet av bandets existens. Pink Floyd gjorde sin bästa skiva The Wall efter tio år som band. Beatlarna var väl i trettioårsåldern när de peakade och medlemmarna i Pink Floyd uppåt fyrtio. Inte så gammalt kan man tycka, men som band betraktade närmade de sig pensioneringen. En del tröttnar (på varandra) efter att ha hållit på så länge. Andra har ett levebröd och ett arbete som de fortsätter med i slentrian. Tar vi Bob Dylan har han haft sina ups and downs, men klämmer fortfarande ur sig bra plattor. Time out of Mind från 1997 slår flertalet av hans tidigare.

Att börja med musik i trettioårsåldern och sedan ha sin läroperiod på tio år och prova vingarna vid fyrtio är det inte många som gör. En ”fälla” som många artister hamnar i är att de hittat sin grej och kör på i samma spår, då kan det bli dåligt, men också väldigt bra om än (ibland) förutsägbart. Hur som helst tror jag inte det har med åldrandets rent fysiska påverkan att göra. Och nog kan brunst, hybris och hyperaktivitet vara bra krut – för stark tro på sig själv är en vital ingrediens för att nå framgång i popvärlden – men det kan lika gärna leda till platt fall.

Axel Lindeberg

Categories: Debatt, Pop, Rock Taggar:
  1. Staffan
    augusti 20th, 2009 i 09:28 | #1

    Hej Axel!
    Roger Waters, som skrev i princip hela ”The wall”, fyllde 35 samma år som skivan släpptes. Ingen i Beatles var äldre än 30 när gruppen splittrades. Och det verkar som om inte heller du tycker att Dylan har gjort sina bästa skivor på senare år. Så vid en sammanräkning kan jag konstatera att du har nämnt noll stycken artister som har peakat efter fyrtio års ålder.

  2. Axel
    augusti 20th, 2009 i 10:18 | #2

    Staffan: det jag försöker beskriva i inlägget är att det inte har med åldern att göra utan beror på andra faktorer. Börjar man tidigt är det naturligt att man peakar tidigt (om talang finnes). En del av de som gör det fortsätter sedan att göra bra grejor, andra inte. Håller man dessutom på länge är det naturligt att man inte är på topp hela tiden. Många artister som var bra på 70-talet hade en sämre period på 80-talet (Bowie, Dylan). Det började exprimenteras med synthar, förmycket reverb och elektroniska trumljud. Vad gäller Dylan så är han en extrem som gjort massor av bra skivor genom årtiondena. Jag förtydligar: Time Out Of Mind från 1997 är definitivt en av hans fem bästa och han fortsätter att klämma ur sig bra skivor på ålderns höst. Nu har jag inte lyssnat så mycket på Bowie men Hours från 1999 tyckte jag var riktigt bra.

  3. Eskimon
    augusti 20th, 2009 i 11:04 | #3

    Har personlig smak NÅNTING med vilken åsikt man har i ämnet, att göra?

  4. Staffan
    augusti 20th, 2009 i 17:49 | #4

    Axel: Förlåt om jag börjar låta tjatig men jag kan inte låta bli att notera att du fortfarande inte har nämnt en enda artist som har gjort sitt bästa album efter 40. Själv nämnde jag tre i min text men du har alltså, trots att du hävdar en motsatt ståndpunkt, fortfarande inte kommit längre än till att säga att Time Out Of Mind är en av Dylans fem bästa. Så kan det faktiskt vara så att jag har rätt? Visst är mitt påstående – att det i princip skulle vara omöjligt att göra stor popmusik efter 40 och att sådant som skicklighet är av underordnad betydelse – deprimerande. Men, jag upprepar: Motbevisa mig!

    Eskimon: Det här har BARA med personlig smak att göra. Kruxet är bara att när det gäller just den här frågan tycks i princip allas personliga smak vara överens om att den bästa popmusiken görs av folk som ännu inte har nått medelåldern.

  5. Axel
    augusti 20th, 2009 i 22:05 | #5

    Staffan: Jag tror inte du läst vare sig mitt inlägg eller min förtydligande kommentar särskilt noga. Ingenstans hävdar jag att artister gör sina bästa plattor efter fyrtio. Däremot hade jag en annan teori om varför det skulle kunna vara så att färre mästerverk görs efter fyrtio. Den gick ut på att det inte har med åldern i sig att göra.

  6. Staffan
    augusti 21st, 2009 i 11:48 | #6

    Axel: Jag är rädd att det här mer och mer börjar kännas som en pseudodiskussion som främst bygger på missförstånd. Jag hade ju t.ex. inte begripit att du höll med mig i sak (om att det görs väldigt få fantastiskt bra skivor av äldre artister). Och du verkar inte ha förstått att det jag talade om i min text inte framför allt rörde de rent fysiologiska aspekterna av åldrande och deras påverkan på låtskrivandet. Så vad säger du kompis; dags att sätta punkt?

  7. Axel
    augusti 21st, 2009 i 16:15 | #7

    Staffan: Hej kompis! Synd att det blev så här, jag hade sett fram emot en intressant diskussion i ämnet. Men nu sätter vi punkt för experimentet.

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.