Hem > Artister, Pop > Jamie T ger mig spatt

Jamie T ger mig spatt

Det var inte igår jag längtade så hett efter en ny skiva, som jag längtar efter Jamie T:s andra fullängdare ”Kings & Queens.” Den sjunde september ska den släppas, nästan tre år efter att 20-årige Jamie Treays gav ut debuten ”Panic Prevention”; ett album som vände upp och ned på min värld med sin svårkategoriserade bastard av punk, hiphop och gitarrpop.

”Panic Prevention” är den bästa nya skiva jag har hört på minst fem år. Jag tror att jag måste gå tillbaka till Sades ”Lovers Rock”, Eminems ”Marshall Mathers LP” eller Sweet Chariots ”Beat Based / Song Centered / Spirit Led” för att hitta ett album som har berört mig lika starkt. Referenser? Tja, föreställ dig att någon har hällt The Clash, Billy Bragg och The Streets i en köksmixer och att summan, själva smoothien, med bred marginal överträffar beståndsdelarna. Humor, melankoli och eufori på ett sätt som alltför sällan förenas i popmusik. Skivan fick genomgående lysande recensioner men släpptes för tidigt på året för att finnas kvar i kritikernas medvetanden när det blev dags att summera 2007 i listform.

Även om uppföljaren har låtit vänta på sig har det aldrig varit riktigt tyst från Jamie T. En strid ström av singelbaksidor, bonusspår och annat överblivet har sipprat ut från olika håll. Inget av det (med undantag för fina ”Here’s ya getaway”) har dock kommit i närheten av låtarna på ”Panic Prevention”, vilket delvis förklarar varför mina förväntningar på uppföljaren fram tills nyligen var utspädda med vad jag betraktade som sund skepsis. Hur många gånger förut, intalade jag mig, hade jag inte befunnit mig i en liknande situation där jag med hysteriskt upptrissade förväntningar hade kommit hem från skivaffären bara för att bli besviken? Jag vet att jag låter som en farbror nu men de senaste åren tycker jag att det har hänt alldeles för ofta; att besvikelserna på något sätt har blivit fler och fler medan de riktigt bra uppföljarna bara har blivit färre. Men så lyssnade jag på de första smakproven från ”Kings & Queens” och plötsligt brast alla fördämningar. Framför allt singelspåret ”Sticks ’n’ stones” ger mig spatt i hela kroppen och en klump av lycka i halsen. Londonynglingen med de dåliga tänderna tycks helt enkelt ha fortsatt med det han har gjort hela tiden; att skriva och spela in låtar. Inga krampaktiga försök till förnyelse men heller inga trista repriser av gamla framgångar. Bara ny, briljant popmusik. Så nu struntar jag i att vara behärskat vuxet skeptisk: Jamie T är tillbaka och han är helt *!%#!*** fantastisk!!!

Staffan Rislund Törner


www.lastfm.se/user/staffanrislund

Categories: Artister, Pop Taggar:
  1. Eskomin
    augusti 24th, 2009 i 19:49 | #1

    Visst är det en härlig känsla att få sina förväntningar infriade!!! Jag läste din text medans jag lyssnade på låten och den kombinationen blev en fin energikick!

  2. svenpa
    augusti 24th, 2009 i 20:42 | #2

    Det är alltid befriande med artister som gör sin egen grej. Tack för tipset!

  3. augusti 24th, 2009 i 21:11 | #3

    Jag längtar lika mycket! Men nya singeln Chaka Demus är ingen höjdare egentligen, däremot är nya b-sidan Forget me not (båda finns på hans MySpace) jävligt bra. Om två veckor smäller det!

    Och femma i Guardian ju, det lovar gott!

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.