Hem > Artister, Debatt, Pop > Dawit Isaac och Madonna

Dawit Isaac och Madonna

Jag åt lunch hemma hos M och N. De hade sett Madonna i Göteborg några veckor tidigare och berättade, föga överraskande, om ett superprofessionellt spektakel med snygg ljusshow och noll närvaro. Men de var nöjda ändå. I egenskap av hårt arbetande småbarnsföräldrar hade de fått vad de var ute efter: Folkvimmel, musik och en kväll på stan. De hade egentligen bara en allvarlig invändning:
- Jag tycker att hon kunde ha provocerat mer, sade N. – Varit lite mer politisk. Det enda var ju när hon visade bilder på… den där ryska journalisten som blev mördad… Anna Politkovskaja! Och Dawit Isaac och någon till…
M instämde:
- Ja, jag tycker också att hon kunde ha gjort mer. Det är ju faktiskt ens ansvar om man är så känd som Madonna.
Jag började just opponera mig när samtalet avbröts för att aldrig mer återupptas, såsom ofta sker när man delar lunchbord med ett gäng barn.

Men jag har fortsatt att fundera på egen hand. Jag har tänkt på M:s och N:s åsikter och på hur mycket de skiljer sig från dem som musikjournalister och andra med anspråk på att veta vad som är tufft och vad som är fånigt, brukar ha. I musikpressen råder det ju sällan någon tvekan om att artister som varken är svarta eller någorlunda obskyra, ofelbart gör bort sig i samma ögonblick som de börjar vifta med plakat. Förmodligen bottnar den hållningen oftast i en uppfattning om att rockartister ska vara sådär nihilistiskt tuffa som de farligaste killarna i skolgårdens rökruta verkade vara. Men trots att jag själv tycker att Sid Vicious bara var sorglig och inte ett dugg ”farlig” kan jag inte låta bli att störa mig på Coldplays, Stings och Madonnas världsförbättrarambitioner. Inte för att det de gör är särskilt töntigt. Men för att de redan har ett väldigt viktigt jobb och att det jobbet inte utan vidare låter sig kombineras med ett politiskt budskap.

Heter man Sinéad O’Connor, Doktor Kosmos eller Robert Wyatt är politiken en naturlig, integrerad del av musiken. Då är allting frid och fröjd. Heter man däremot Madonna och gör musik om kärlek, sex och party tycker jag att man ska hålla sina tankar om Dawit Isaac för sig själv. Åtminstone tycker jag att man ska tänka sig noga för innan man blåser upp dem på storbildsskärm och gör dem till en del av scenshowen. Som välkänd och uppskattad popmusiker betyder man en hel del för många. Världen är förmodligen full av människor vars liv på djupet har förändrats av Madonnas musik. Att då kompromissa med musiken för att få fram ett politiskt budskap – till exempel genom att mitt under pågående konsert börja tala om politiska fångar – sänder i alla fall i mina ögon en signal om att den här artisten inte tror på eller bryr sig tillräckligt mycket om sin musik för att tycka att den kan stå på egna ben. Och det faktum att en popstjärna inte tycker att en konsert är meningsfull om hon inte säger några ord om Dawit Isaac, är ungefär lika märkligt som om Maud Olofsson skulle känna sig skyldig att recitera Tomas Tranströmer varje gång hon gick upp i en talarstol.

Jag menar inte att det ena är viktigare än det andra. Musik, politik, kärlek, sex – allt handlar om sådant vi behöver. Det enda jag säger är att musik och politik inte alltid fungerar ihop och att artister som försöker tvinga ihop dem, agerar inte bara vårdslöst utan också respektlöst. Mot musiken, och mot människorna som har en intim relation till den.

Staffan Rislund Törner

Staffan lastfm
Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Categories: Artister, Debatt, Pop Taggar:
  1. Delta
    augusti 26th, 2009 i 13:57 | #1

    Vilken juste blogg ni har!

    Hm, kan man tänka sig att Madonna inte gillar sin musik så värst mycket själv alltså..? Att den bara är ett medel, för att få ut budskap, för att tjäna pengar, bli publicerad som barnboksförfattare osv.
    /Delta

  2. Staffan
    augusti 26th, 2009 i 14:28 | #2

    Delta: Ja, hon kanske har bättre smak än man tror…

  3. Delta
    augusti 26th, 2009 i 14:48 | #3

    Ha ha ha!

  4. Whately
    augusti 26th, 2009 i 20:38 | #4

    När hon nu har så mycket stålar att hon i princip skulle kunna köpa Eritrea så är väl det minsta hon kan göra är att ta upp Dawit Isaacs situation och uppmärksamma så många som möjligt i världen om att han existerar!

  5. Bea
    september 1st, 2009 i 19:20 | #5

    Det tycker jag också Whately…..

  6. Staffan
    september 1st, 2009 i 20:12 | #6

    Whatley och Bea: Tycker ni att det är lika självklart att Maud Olofsson reciterar Tomas Tranströmer då?

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.