Hem > Artister, Debatt, Underhållning > En musikspaning – Henrik Dorsin och ståuppkomik med musik

En musikspaning – Henrik Dorsin och ståuppkomik med musik

När jag ändå är inne på Jonas Hallberg, så kan jag passa på att hylla ett av mina favoritprogram Spanarna på radions P1, där han medverkar. Jag har nämligen också gjort en spaning! Nästan, i alla fall, för jag har bara två exempel och det ska ju vara tre enligt reglerna. Men eftersom jag inte medverkar i programmet så tillåter jag mig vissa friheter. Jag såg Henrik Dorsins föreställning Godkänd kvalitetsunderhållning från 2008 på TV häromdagen. Veckan innan gick Thomas Järvhedens Seriöst roligt!, också från 2008. Då slog det mig plötsligt att det inom ståuppkomik har kommit en ny trend: att i Povel Ramels anda sjunga igen.

Jag påstår inte att sjunga på scen är nytt på något sätt, musik har ju funnits som en naturlig del i underhållning länge…ja, närmare bestämt så länge musik har funnits. Det jag menar är att formen är ny. Inte företeelsen att sjunga finurliga sånger, det sköter trubadurerna om. Inte heller att spexa i en revy eller liknande, eller att som Jonas Gardell eller Lise & Gertrud vara roliga när de pratar och allvarliga och seriösa när de sjunger. Nej, jag menar företeelsen att ha ståuppkomik som bas i föreställningen och sedan lägga till musik och sjunga lustigheter och göra roliga ordvridningar och leka med språket i sången.

De senaste årens ståuppkomiker har haft en mikrofon, en pall och på sin höjd ett glas vatten på scenen. Alla från den gamla skolan som Adde Malmberg, Ulla Skoog, Lenny Norman, Jonas Gardell, Magnus Betnér och nu Petra Mede och Özz Nûjen för att nämna några få, tillhör samma tradition – att bara stå på scenen och prata roligheter, dessutom i många fall elakheter, det tillhör formen på något sätt. De senaste tjugo åren har ståupparna formligen exploderat fram och är nu hur många som helst, som alla gör samma sak. De flesta är duktiga och roliga, men gör ändå samma, samma sak. NU har två relativt nya förmågor brutit traditionen och börjat inkludera musik i ståuppkomiken, vilket är uppfriskande.

Thomas Järvheden började för några år sedan lite försiktigare med en gitarr som han spelar själv. I den föreställning jag såg hade han lagt till ytterligare en gitarrist på scenen. Han har ena foten kvar i det traditionella ståuppandet men smyger in lite roliga sånger här och var, ibland är de allvarliga. Sedan i full blomning dyker Henrik Dorsin upp och har ett helt husband på scenen som han dompterar med och sjunger den ena tungvrickningsvisan efter den andra. Det är inte alltid snällt, men välgjort.

Efter att som sjuttiotalist ha vuxit upp med Magnus och Brasse, Hasse och Tage, Povel Ramel och ej att förglömma, mästaren Victor Borge, gläds jag åt detta nyvaknande av musik i kombination med komik som är i en sorts symbios – de hör ihop, de byter inte av varandra, de är inte kontraster. Jag välkomnar den eventuella trenden och myser när jag sätter mig i soffan för att åtnjuta lite språkligt genomarbetad, melodiös humor igen!

Helena

Categories: Artister, Debatt, Underhållning Taggar:
  1. Grovsopan
    september 5th, 2009 i 11:55 | #1

    Intressant ämne det där med musik och humor. Inte så många som lyckas kombinera det på ett bra sätt, tycker jag.

  2. Karin
    september 5th, 2009 i 12:51 | #2

    En av mina favoritkomiker, Bill Bailey, spelar och sjunger mycket i sina shower också.

  3. Helena
    september 5th, 2009 i 21:34 | #3

    Jag håller med, Grovsopan, men skrattade faktiskt och lyckades stå ut under hela Henrik Dorsins föreställning och då var det inte ens live, utan på TV, vilket jag har lite svårt för. Jag uppskattar sådant live.

    Hej Karin – Bill Bailey är verkligen jätteduktig. Jag hade glömt bort honom! Kul att du påminde mig. Hans humor påminner mycket om Victor Borges, fast i modern tappning, vilket är en komplimang från min sida!

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.