Hem > Artister, Pop, Synth > Om inte Vince hoppat av Depeche Mode så . . .

Om inte Vince hoppat av Depeche Mode så . . .

Häromkvällen satt jag och lyssnade på fem eller sex olika liveupptagningar i rad av Depeche Modes Photographic via YouTube. Makalös låt, fortfarande efter alla dessa år. Så enkel, så simpel och så ljuvligt medryckande bra. Trots att det väl inte finns en enda människa som står och micklar med fotopapper i mörkrum längre.

I begynnelsen var Kraftwerk, men på den sjunde dagen skapades Depeche Mode. Strax därefter hoppade Vince Clarke av – och det skrevs synthhistoria.
Tiden har gått, men synthmusikens hjärta slår lika hårt för Depeche Mode. Det är ett kvalitetsmärke för synthpopens gudar, som i dag kan köra arenarock-konsert efter arenarock-konsert utan att på något sätt förvisas ur facket synth ens av de mest troende.
För även om de ingalunda var först så har Depeche Mode betytt mest av alla grupper för synthmusiken. Det går inte att säga annat. Inte heller går det att komma ifrån att Vince Clarkes avhopp efter Speak And Spell var grunden till det som fick genren att på allvar förgrena sig och samtidigt bli så stor att den under några år på 80-talet till och med var mainstream.

Vince Clarke tog fram synthpopens allra mest ljusa och poppiga sidor, utan att bli fånig (möjligen med något undantag som Happy People på andra Yazooalbumet You And Me Both och What’s Your Name från Speak And Spell). Med detta som grund byggde han det själfyllt poppiga men ack så bräckliga Yazoo och det, på gott och ont, mer hållbara Erasure. När han stack fick Martin L Gore sitt livs chans – och han tog den och så mycket mer därtill. Han fann kraften i den mörka sidan.

Jag läser i den utmärkta boken Stripped: Depeche Mode av Jonathan Miller, att Vince räknade kallt med att Martin skulle ta över, i den mån han brydde sig. Men inte ens Vince anade att Martin Gore skulle lyckas föra Depeche Mode hela vägen från slingpopens See You till läderpopens Master And Servant till något som snarast kan definieras som arenasynthrock. De senaste Depeche Mode-albumen avslöjar dock hur pass mycket den musikaliskt ytterst välskolade Alan Wilder hade i att den resan verkligen blev lyckad.

Om Vince Clarke hade stannat och gjort en Speak And Spell Mark II, hade det säkert blivit ett antal hitar till. Men legenden hade aldrig fötts och världen hade gått miste om så mycket bra musik, både i formen Clarke/Moyet, Clarke/Bell och förstås Gore.
Detta kanske är ett av synthpopens mest sönderdiskuterade ämnen. Men det går utmärkt att köra några varv till. Något givet svar på det ”what if…” finns inte. Och ärligt talat, ska jag börja blogga om pop och framförallt synthpop och elektropop här på poplåtar.se så måste vi ändå börja någonstans.
Sedan ska jag göra mitt allra bästa för att tipsa om intressanta artister inom elektropop, futurepop, synthpop och ja, kanske till och med någon dos av EBM och ny-italo.

Olof

olof@poplatar.se

Två snabba synthtips:

1) VNV Nation – Chrome (SITD remix)
Futurepop i EBM-förpackning och med en mäktig känsla av dystopism

2) Parralox – X Minus One
Australisk elektropop i begåvat modernt 80-tal, om den kombinationen kan tillåtas som beskrivning

Categories: Artister, Pop, Synth Taggar:
  1. Fröken Fähund
    september 7th, 2009 i 10:43 | #1

    Kul med ny skribent på bloggen! Bra text också! Ser fram emot många glada synthtips!

  2. Olof
    september 7th, 2009 i 21:32 | #2

    @Fröken Fähund
    Hej Fröken Fähund! Tack för de vänliga orden. Jag ska göra mitt bästa för att komma med intressanta och ibland kanske till och med lite oväntade tips om bra synthmusik.

  3. Lisbet
    september 7th, 2009 i 22:08 | #3

    Vad bra skrivet! Kanske man ska bli syntare på äldre dagar…

  4. september 26th, 2009 i 03:07 | #4

    Photographic är höjdpunkten på Speak & Spell och också låten som känns minst Vince Clarke.

    Ta detta med en nypa salt då jag är bisarrt oinitierad i vem som gjorde vad i DM. Men vad jag vet är att Photographic är en av mina favvolåtar.

  5. Olof
    september 28th, 2009 i 10:49 | #5

    Pontus, jag är benägen att hålla med dig i så motto att Photographic absolut tillhör de ”mörkare” låtarna som hoppat ut ur Vince Clarkes hitmakarlåda. Det går att ana liknande drag i ett par av låtarna på första Yazooskivan, närmare bestämt In My Room, I Before E Except After C samt Too Pieces. Men i övrigt har Clarkes låtar stadigt gått i riktningen gladare synthpop.
    Med Erasure har han å andra sidan inte haft en sångare som passar för det mörka, monotona. Det blir inte samma ”muller” som med David Gahan och, inte att förglömma, Alison Moyet. De tunga basgångarna och taktfast skarpa bastrummorna har tydligt fått stå tillbaka.
    Jag är dock väldigt förtjust i Clarkes remix av Rammsteins Mann Gegen Mann, om vi letar efter en lite råare sida av Vince. Även om denna låt också har tydliga drag av den gamle monofoni-programmerarens blippblopp.

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.