Hem > Artister, Pop, Världens bästa > Världens bästa poplåtar. Del 1.

Världens bästa poplåtar. Del 1.

Här presenteras de fem första av världens tio bästa poplåtar. Exakt hur urvalsprocessen har gått till och vad jag menar när jag säger ”pop” berättade jag om i ett separat inlägg – Världens bästa poplåtar – en programförklaring. De sista fem låtarna avslöjas inom kort på en popblogg nära dig!

Alltså, utan inbördes rangordning:

Belle & Sebastian: Get me away from here, I’m dying

När jag längtar efter den här låten så är det framför allt melodin som Stuart Murdoch sjunger, som jag saknar. Och hur beskriver man egentligen en melodi med ord? Jag antar att jag med större musikteoretiska kunskaper hade kunnat berätta om den så att åtminstone andra med liknande kunskaper hade förstått. Istället får jag nöja mig med att konstatera att den här melodin är mjuk och snabb, lätt och böljande som solglitter på vattnet närmast stranden där vågorna är små. Att den är söt, på gränsen till sockersöt, och att friktionen som uppstår när den gnids mot textens allvar, är som sex i mina öron.

Återfinns lämpligast på albumet If You’re Feeling Sinister (1996).

David Bowie: Drive-in Saturday

Bowie har gjort minst tio låtar som är minst lika bra som den här. Men ingen av dem är lika poppig. Och som i så många av hans bästa inspelningar kretsar det mesta kring sången. Det är där, i Bowies röst, som den främsta anledningen till att jag efter hundratals lyssningar fortfarande hittar nya nyanser och detaljer i Drive-in Saturday, återfinns. Det är också där som låtens emotionella crescendo byggs upp, sväller, stegrar för att explodera i sista refrängen.

Återfinns lämpligast på albumet Aladdin Sane (1973).

Di Leva: Adam & Eve

Inför releasen av Naked Number One som den här låten är hämtad från, pratade Di Leva om att ta fram Coca Colan i sig; att lyfta upp den till ytan, längst fram i ljudbilden. Adam & Eve innehåller mycket riktigt så många artificiella men oemotståndliga tillsatser att den lyser i mörkret. Allra mest beroendeframkallande är den återkommande syntslingan som dränker hela låten i fluorescerande färger samtidigt som den masserar den där punkten längst in i öronen dit topsen aldrig når.

Återfinns lämpligast på albumet Naked Number One (1993).

Frank Black: Los Angeles

Det Pixies gjorde var i mina öron för mycket rock för att platsa på en sådan här lista. Men Los Angeles; första spåret på Frank Blacks första soloskiva, är det bitvis tunga riffandet till trots inget annat än pop. Frank Black brukade vara en gudabenådad låtskrivare innan han tappade gnistan. Hans specialitet var att skriva tre låtar och sedan knåda ihop dem till en. Tekniken utmynnade i många fall i komprimerade små bomber med skyhög densitet. Los Angeles är så full av tvära kast och överraskningar att den kan ta några lyssningar att veckla upp. Men det avslutande kaleidoskopet av gitarrer i slow motion gör allting värt besväret.

Återfinns lämpligast på albumet Frank Black (1993).

Håkan Hellström: Vi två, 17 år

Jag har uppriktigt sagt lite svårt att tro att människor som säger att de inte gillar Håkan Hellström, verkligen har lyssnat. Jag menar; hur kan man inte gilla naket oförställd kärlek? Visst har hans album varit mer än lovligt ojämna men på debuten från 2000 hade han alla rätt. Och allra mest rätt hade han på hjärtekrossaren Vi två, 17 år. Popmusik blir inte mer bitterljuvt romantisk än såhär. Och poptexter behöver faktiskt inte ha högre ambitioner än att stapla känsloladdade fraser som ”Vi är förlorare vi två sen vi var 17 år…” på varandra.

Återfinns lämpligast på albumet Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg (2000).

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Spotify :

Världens Bästa Poplåtar enligt Staffan på Spotify

Categories: Artister, Pop, Världens bästa Taggar:
  1. Harriet
    september 23rd, 2009 i 14:08 | #1

    Vilket fint språk du har, du borde skriva skönlitterärt! Men det kanske du gör? Låtarna du valt är ju förstås fel, rent subjektivt sett :-) . Men visst, du anger goda skäl till att de får vara med på ”5 av de bästa”.
    Mvh Harriet

  2. Staffan
    september 23rd, 2009 i 21:01 | #2

    Harriet: Äsch, smickrare där ;-) … Hoppas du hittar åtminstone någon låt du gillar när jag presenterar nästa fem.

  3. Daniel Gustavsson
    september 30th, 2009 i 11:29 | #3

    Tjena Stalle, nu har jag lyssnat på nästan alla dina bästa låtar. Gillade de flesta, den där med Kite var ju riktigt bra, har aldrig hört den förut. Frank Blacks var inte min grej. Tycker ju också om ditt språk och kan avslöja för Harriet och andra att Staffan har skrivit en hel del skönlitterärt under åren. Ha det!

  4. Staffan
    september 30th, 2009 i 11:41 | #4

    Hej Danny, tack för berömmet och askul att du gillade Kite! Ha det själv!

  5. Andreas
    september 30th, 2009 i 13:44 | #5

    Jag gillar inte Håkan Hellström

  6. Staffan
    september 30th, 2009 i 15:52 | #6

    Andreas: Varför det?

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.