Hem > Artister, Debatt, Musikminnen, Pop, Rock > Hårdrock och det omedvetna

Hårdrock och det omedvetna

En gång i tiden hade jag pannband och Jimi Hendrix-T-shirt. Jag blev kallad Hårdrocks-Anna. Jag var en 21-årig akademiker som umgicks med andra akademiker. Men dom hade slips och kavaj. Egentligen gillade jag musiken från slutet av 60-talet. Några år senare blev jag ombedd och tackade ja till att recensera skivor för en dagstidning ute i landet. Hårdrocksskivor. Mina meriter var fortfarande en Jimi Hendrix-T-shirt. Och några skivor med D:A:D. Jag skrev bland annat en översvallande recension av en In Flames-skiva och först långt senare förstod jag att dom var ganska välkända. Jag hade aldrig hört talas om dom förut. Blev som sagt glatt överraskad av den där skivan jag recenserade.

Mitt hårdrocksintresse handlade om att gilla popmusik och att vara ett fan till D:A:D. Jag tyckte dom skrev fina melodier, kreativa texter och hade snygg scenografi. Jag tyckte dom var snygga. Jag gjorde en hemanent för att få samma halvlånga lockar som Stig, basisten. Jag hade alltså inget hårdrocksintresse.

Man kan anses vara någon genom så små medel! En T-shirt och att man inte lyssnar på Purcell (vilket jag i och för sig gjorde) så kan man få en identitet. Sen kan man bygga på det där om man vill. Och se till att umgås med människor som vet ännu mindre än en själv. Eller är ännu mindre hårdrockare än en själv. Nu för tiden är det mer sannolikt att jag hamnar i en situation med människor som inte riktigt hört talas om det omedvetna och då kan jag, bara genom att använda ordet, uppfattas som en person med en vid inblick i det mänskliga psyket. Vilket jag inte har något emot. Alltså. Jag ska umgås mindre med folk som är intresserad av samma saker som jag.

Staffan skriver i sin presentation här på bloggen att den musik han lyssnar på säger något om hans personlighet. Bengt Ohlsson skrev i På Stan häromveckan att om någon frågar om hans musik- eller boksmak så är den frågande nyfiken på vem han är, tror han. Vad jag upptäcker är att man genom få attribut kan få folk att tro att man lyssnar på en viss musik och då kan ens personlighet gissas. En ynka T-shirt för guds skull. Kraftfullt som en tvångströja. Jag måste backa lite och fråga mig: ”Men det omedvetna då? Alla lager som jag består av? Och stil efter stil som föregått T-shirten, låt efter låt som jag lyssnat på, kan jag verkligen förstås utan att detta utforskas?” Ta en enda låt. T ex Genes ”Speak to me someone”. Titeln, javisst. Prata med mig, det säger mycket. Den är vacker, vemodig, med explosiva inslag, ”smash into me someone and hold me”. Ja. En pin av Gene på mitt kavajslag, så skulle du veta vem jag är. Men jag har ju ingen pin. Jag har en Jimi Hendrix-T-shirt.

Anna

Categories: Artister, Debatt, Musikminnen, Pop, Rock Taggar:
  1. Wilcox
    september 25th, 2009 i 18:06 | #1

    Ja, folk är lättlurade ….:-) Å andra sidan kan man veta mycket om ett visst ämne rent teoretiskt t.ex om det omedvetna men ha dålig koll på ditt eget omedvetna (vilket de flest faktiskt har eftersom det annars skulle vara medvetet) men ändå …egentligen skulle du ju i princip vara Jimi Hendrix för att verkligen vet något om honom.. Har aldrig förstått att folk kan dra slutsatser om ens personlighet bara av bokhyllan resp. cd-hyllan..Tänker då på all litteratur (både fack- och skönlitteratur) som jag bara inte har plats för, som jag gett bort eller kastat. Böcker som jag gillar och som har sagt något viktigt, då..Kanske säger det mer om en människas personlighet att kolla soporna och källarförrådet. Dvs allt man kastat bort, allt som inte duger, allt som förvaras på en undanskymd plats

  2. Hedvig K
    september 26th, 2009 i 10:12 | #2

    Kul och cool inlägg som vanligt. Fast snälla, säg att du inte gillar D.A.D. längre!

  3. Uppsalastudent
    september 26th, 2009 i 11:24 | #3

    Vilken bra text! :-) Jag tycker det är så intressant hur viktigt det är för människor att kategorisera sin omgivning och dela in alla i fack. Vad beror det på – varför vill man ha sådan ordning på sin omgivning – de flesta vet ju, utifrån sig själva, att det inte går? Det är ju också det som gör en människa spännande – hennes komplexitet.

  4. Anna
    september 27th, 2009 i 10:01 | #4

    Tja, Uppsalastud, kanske vill vi människor ha lite kontroll för att det är läskigt annars. Och läskigt vill vi kanske inte att det ska vara. Mer än nödvändigt.

    Wilcox, det var en bra idé det där med att kolla folks sopor istället… Eller snarare också, om man ska få en fullständigare bild. Och jag tror inte det handlar om att ”folk” är lättlurade utan snarare om det där att vilja kategorisera, behöva kategorisera.

    Hedvig K, jag drömmer fortfarande om att få lockar som Stig…

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.