Hem > Klassiskt, Musikminnen > Drömmen om Nibelungens ring

Drömmen om Nibelungens ring

Där stod han, min kollega, framför mig och tuggade på en bulle. Plötsligt, helt oprovocerat kläckte han ur sig: ”Jag har sett hela ringen.” Det högg till hårt i magen. Vad står han och säger?! Det enda jag kunde svara var: ”Vad avundsjuk jag blir”, men det kom å andra sidan från hjärtat. Jag blev jätteavundsjuk. Sedan 15 år tillbaka hade jag velat se hela ringen. Jag hade aldrig träffat någon som hade sett den tidigare och nu stod han där, lugn som en filbunke och sipprade på sitt kaffe. ”Men, men, hur var den då?” fick jag ur mig, med en svag ton av desperation i rösten. ”Jo, det var häftigt… Jag hade störst behållning av Valkyrian och Ragnarök – när Valkyrians tema spelades reste sig armhåren på mig…”. När han sa det där med armhåren, då visste jag att jag var tvungen att se den. Den spelades en kort tid till på Operan, sedan kanske aldrig mer. Jag var tvungen att gripa denna chans. Jag bestämde mig där och då. Det fanns ingen återvändo.

Första gången jag hörde talas om Nibelungens ring var när jag läste musikvetenskap i Uppsala. Eller snarare, jag hade hört talas om den innan, men visste inte vad det var annat än en opera som Richard Wagner skrivit på 1800-talet någon gång. Detta otroligt häftiga projekt i form av en lång operaföljetong i fyra delar med en kortare inledning, Rhenguldet, på två och en halv timma utan paus, sedan tre följande delar, Valkyrian, Siegfried och slutligen Ragnarök. Alla tre delarna på i genomsnitt fem timmar vardera, med två pauser i varje föreställning. Operahardcore, med andra ord och inget för den veke. Samma sak gäller handlingen – komplicerade saker. En sorts ihopblandning av myter, legender och nationalromantik – allt i ett och samma utdragna paket. Den innehåller gudar, småfolk, jättar, en björn, guld och trollkraft. Den innehåller makt, kärlek i alla dess former, svek och ond bråd död – och förstås en Hjälte, med stort H, som till slut räddar mänskligheten från undergång. Den innehåller med andra ord allt. Utöver detta kommer en för tiden ny, anpassad musik som följer handlingen och dramatiken i stället för att följa en musikalisk grundform och speglar innehållet med hjälp av teman, så kallade ledmotiv, för olika personer, föremål, känslor och platser. Man kan kalla den en pedagogisk opera. Tanken var att förklara och tydliggöra handlingen för publiken. Häftigt, tycker jag. Och modigt. Att vilja öppna en avancerad konstform för en bredare publik. Det kan ju fortfarande vara provocerande i vissa kretsar.

Nu var det ju förstås så att alla delar inte spelades på Operan i rätt ordning, så jag började med Valkyrian – den skulle dessutom enligt utsago vara en av de bästa. En bra del att börja med för att se om jag gillade konceptet. Det gjorde jag. Det var Katarina Dalayman som spelade självaste Brünnhilde – Valkyrian. Hon gjorde en strålande sånginsats och ja, armhåren reste sig även på mig. Den gav mersmak och jag såg slutligen alla delar, men det får jag återkomma till i en annan berättelse…

Helena

Categories: Klassiskt, Musikminnen Taggar:
  1. Gulan
    september 28th, 2009 i 12:23 | #1

    Vilket kamikazeprojekt! Ser fram emot fortsättningen!

  2. Helena
    september 29th, 2009 i 10:56 | #2

    Menar du mitt eller Wagners? ;-)

  3. december 10th, 2009 i 14:53 | #3

    Det var fantastiskt, jag lyckades se dem i rätt ordning, även om det var på ganska kass plats. Kunde dessutom njuta av att gå ensam på Operan vid några tillfällen, det tyckte jag var ganska härligt! Tog med mig mannen på den längsta, han som aldrig hade sett Wagner förut, men det gick bra det också!

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.