Hem > Artister, Kåseri, Musikminnen > En dag i mitt liv av musik – Kent och Töntarna

En dag i mitt liv av musik – Kent och Töntarna

Sover lätt, vaknar lätt, som nu av Robert Johnson ” I’m gon’ get up in the mornin’, I believe I’ll dust my broom”. Det är makens alarm, som vanligt tidigare än mitt. Är klarvaken, mediterar en halvtimme medan resten av familjen äter frukost. Skönt att hålla sig undan alla surmulna tonåringar och maken. Men kramen vill jag inte missa, så jag pallrar mig upp, sätter på radion, lyssnar på dagens elände i P1. Knäpper över till P2, om jag har tur lite lugn klassisk musik så jag kan läsa tidningen under tiden. Klarar inte längre av att lyssna aktivt och läsa samtidigt. Mobilen ringer, ”Åh jag, gick i solen utan saknad av åhå jag gick där mitt i våren, den lyckan var kort”, Anna Järvinen  med låten Götgatan.

På med kläderna, morgonpromenad, då blir det Anna Järvinen, Jag Fick Feeling eller Joni Mitchell, Ladies From The Canyon eller Turbulent Indigo. I värsta fall, regntunga skyar, grått, då blir det Mozarts Requim. Måste ladda ner nya låtar på mobilen, tänker jag varje gång. Två dagar i veckan träningspass, som en av Pavlovs hundar sätter jag på Kent för att bara komma igång. Vapen Och Ammunition, precis perfekt rytm och lagom intervaller och till ”över broar över slätter och för din skull, så gör jag vad som helst” börjar euforin infinna sig, den adrenalinframkallade, och jag är en stund lycklig. Rörelselycklig, spurtar, hjärtat pumpar och, bara så jävla glad. Jag orkar idag med! Och jag måste hitta något annat tänker jag ånyo, medans jag byter till Ensammast I Sverige på albumet Tillbaka Till Samtiden, stretchar och njuter än en gång. Alla tillsammans just nu som lyssnar på Ensammast I Sverige i sin egen lilla egobubbla. Kent, denna fantastiska mix av rytm och modern poesi. Har förstås lyssnat på singeln Töntarna som ligger ute på Spotify. Den är min. Försökte förklara det för äldsta sonen med flickvän, de tycker den är kass. Mellansonen gillar inte det nya elektrosoundet.

Utanför höghuset hörs gitarrplonket ända ner till gården. 16-åringen är hemma, drar på Spotify med Moneybrother och Dom Vet Ingenting Om Oss. ”Den gamla dängan” säger jag! ”Vaddå rå” är svaret. ”Det där är ju en cover”. Han hade ingen aning om det, han lyssnar på originalversionen och sedan följer en liten diskussion där jag vidhåller att originalet är bättre. Vilket han inte håller med om förstås och ett antal varv senare så är jag benägen att hålla med honom. Är 13-åringen hemma idag så rullar Rouge Wave med låten Spiderman 3 eller något med Daft Punk. Är dessutom 18-åringen hemma så hörs basen långt där han spelar funkbas, samtidigt som någon av de andra spelar sitt. Han har en alldeles ny basförstärkare med loop-pedal till basen så det är bara att dra på. Jag ler lite när jag möter grannparen i hissen och som tur är hör de dåligt, påstår de, när jag säger att det är bara att säga till om vi stör. Denna vecka lyssnar alla till Laleh och låten Bjurö Klubb på skivan Simon And Me och ”vad ska det bli av dig, vad ska det bli av dig” sjunger hela brödrakören med i såhär efter skolan innan de drar ut på varsitt håll. Ska jag bli orolig? Men skitsamma, jag sjunger med. Vet inte heller vad det ska bli av mig.

Maken kommer hem, trött. Plockar fram gitarren och spelar blues, Robert Johnsons When You Got A God Friend. Jag börjar kunna den nu, höstmörkret sänker sig över oss, det är dags att laga mat. Maken och jag sjunger Somewhere Over The Rainbow, den kan vi nu men glömmer texten trots att vi kunde den igår. Sätter på Chet Baker och albumet Embraceable You, alla vet att det betyder mat. Lugnt och skönt: äldsta sonens har sett Emil Jensen och är lyrisk. Vi diskuterar lokalblaskans borgerliga vinkling på Emil Jensens mellansnack. Dessutom är snart demon med bandet Candour Quest nästan klar. Mellansonen har varit på första sånglektionen och vill inte fortsätta ”Jag blev antastad, hon hade tre katter och hon skrattade för högt”. Ok, sa jag, jag ringer återbud och tänker på att 350 spänn för en lektion är dyrt.

Yngsta sonen framför datorn, inga läxor och Jose Gonzalez Killling For Love en stund innan den byts av till Håkan Hellströms Kom Igen Lena. Maken i sovrummet och avkopplingsspelar. Jag har precis lyssnat på Kleerup och Lykke Li efter ett tips från Olof i kommentaren till Electroland – Skönhet Down Under. Bra, kan funka suveränt till träningen. Gillar att Robyn är med på en, With Every Heartbeat, så skön.
M ringer, klart jag följer med ut på lördag och plockar svamp, tänker på tystnaden i skogen. Det varma kaffet och småpratet. Lördag betyder städning, jag hatar att städa, finns så mycket annat att göra. Får energi av The Strokes, då klarar jag det med. Maken dammsuger med hörlurar utan musik.
Tänker på förra helgen, samma gitarrslinga spelades i olika varianter i fyra timmar! Något gitarrpålägg till en låt, avstår gärna några timmar.

En andningspaus, någon form av musikintegritet, tack. Vad ska jag lyssna på nu, kan jag få ett oinmutat område, något som jag vet att alla andra i familjen vägrar att lyssna på. Ha, jag sätter på Arvo Pärt. När trumpeterna i Arbos ljuder skriker alla andra ”TYST”!

Underbart!

LenaLi

Categories: Artister, Kåseri, Musikminnen Taggar:
  1. Tintin
    oktober 10th, 2009 i 15:13 | #1

    Blir avis, vill också ha det så!

  2. Harriet
    oktober 12th, 2009 i 21:08 | #2

    Låter som att musik verkligen betyder nåt för dig och din familj. Fascinerande att få läsa. Liksom en inblick i det privata! /Harriet

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.