Hem > Musikminnen, Skönlitterärt > Den magiska musikresan

Den magiska musikresan

För några år sedan hade jag ett projektjobb i Södertälje. Jag pendlade dagligen mellan Stockholm och Södertälje i nästan ett år. När jag tackade ja till jobbet trodde jag inte att det skulle ta så lång tid att åka med de vanliga blå pendeltågen. Med bil tar det kanske 30 minuter, med tåg tar det betydligt längre tid. En timme och en kvart om man ska räkna promenaden upp för den långa backen i Södertälje och det ska man ju. Nu kanske många tycker att jag är gnällig och bortskämd, men resan var dryg. Jag fick inte jobba på tåget utan var tvungen att vara på arbetsplatsen mellan åtta och fem. Det här utspelar sig dessutom innan pendeltågen byttes ut till de smidiga, moderna ljusa som går där nu. Nej, då var det skakiga, högljudda och smutsiga tåg, oftast blå på utsidan om inte någon hade sprayat dem fulla med klotter eller grafitti. På grund av rusningstrafiken gick det heller inte att åka bil, eftersom köerna var ännu värre de tider jag skulle behöva åka. Nej, det var bara snällt att sätta sig på de där tågen dag ut och dag in.

Passagerarna som använde sig av detta färdmedel var av mycket blandad karaktär. Snofsiga bissenissar i kostym som pratade i mobilen hela resan, akademiker med ryggsäck och ungdomar på väg till någon skola. Ibland kunde det till och med vara en ganska tuff, på gränsen till aggressiv stämning i vagnen om något högljutt ungdomsgäng kom på. Det var helt enkelt bäst att hålla sig för sig själv och inte beblanda sig med andra – i den mån det går på ett allmänt färdmedel. På hemvägen kom det ofta på några dragspelsspelande killar som inte riktigt kunde spela. Eller som den gången en liten, tunn och skrynklig kvinna med sjalett på huvudet kom på i Tumba och som försynt stod och spelade blockflöjt för att sedan övergå i sång. Hennes stämma var svag och skör och passade väl ihop med hennes uppenbarelse. Hon sjöng på något språk jag inte kunde tyda och det lät som en väldigt tragisk folkvisa av något slag. Det var inte särskilt bra, men speciellt. Jag vet inte om spelandet var lukrativt för någon egentligen, men det var väl det de hade. På tåget kunde de ju spela och samtidigt få lite värme. Jag som läste bok och lyssnade på min bärbara CD-spelare, som jag hade då, tyckte att de störde och skruvade irriterat upp volymen. Jag ville inte bli underhållen.

Så en dag, jag minns att det var senhöst, kanske i oktober. Det var en fredagseftermiddag och jag var på väg hem. Jag satt i tredje vagnen framifrån och det var mycket folk på väg in till stan. Många studenter klev på i Flemingsberg och tåget var fullt. Alla sittplatser var upptagna och flera passagerare stod upp. Stämningen var uppsluppen på ett sätt som den kan vara just en fredagseftermiddag när alla är på väg hem inför helgen. Då kom ett stort band in i tågvagnen. De var många, kanske tio stycken och de hade massor med musikinstrument – gitarr, saxofon, trumpet, banjo, klarinett, trumma, jag såg inte alla och de liksom intog tåget. Där satt jag med min CD-spelare och jag minns att jag tänkte irriterat, ”åh, nej inte ett band…”. Men så började de spela. Vilket band, vilket samspel och vilket sug! Alla passagerare slutade med det de höll på med – småbarn slutade gråta, studenters tentadiskussioner upphörde, uttråkade telefonsamtal för att fördriva tiden avslutades, hörsnäckor med musik togs ur öronen och alla blickar drogs till detta fantastiska band som kom från ingenstans. De lät ungefär som en blandning mellan tradjazz och klezmer, med det gemensamma suget som helt fångar uppmärksamheten och drar med sig allt i sin väg. Det var som om allt stannade upp för ett ögonblick, blickar möttes, leenden smittade av sig och när första låten var slut kom en spontan applåd från publiken. En applåd! På pendeltåget! De drog av låt efter låt. Några började dansa, andra sjöng med och ALLA lyssnade glädjestrålande till detta fantastiska band. När tåget rullade in på Stockholms södra spelade de When The Saints Go Marching In. De gick av tåget spelandes och dörrarna stängdes, tåget började åka och de var borta. En tyst tomhet infann sig i tågvagnen innan alla började återgå till det de hade hållit på med innan bandet kom på. De gamla vanliga ljuden återkom sakta och slutligen var allt som vanligt igen. Nya passagerare gick på tåget som om ingenting hade hänt. Alla vi som suttit i tredje vagnen framifrån på detta pendeltåg mellan Södertälje och Stockholm, en fredagseftermiddag i oktober var dock en magisk erfarenhet rikare och vi log mot varandra när vi gick av tåget.

Spotify: When the saints go marching in med Kid Ory’s Creole Jazz Band

Helena

  1. A
    oktober 18th, 2009 i 18:46 | #1

    Wow, vilket minne och vad bra beskrivet. Förstår att minnet satt sig, oftast är det ju just ”å nej” man tänker när nån med instrument kliver på pendeln eller tunnelbanan. Skönt att det kan vara annorlunda! /A.

  2. Helena
    oktober 18th, 2009 i 19:24 | #2

    Ja, visst är det skönt att man ibland tvingas omvärdera sina fördomar?

  3. Wilcox
    oktober 18th, 2009 i 19:48 | #3

    Härligt, som liten varnade min mormor mig för alla som spelade i tunnelbanan. Det var allt bara tjuv och rackarspel bakom det där, påstod hon. Men jag har många fina musikminnen från tunnelbanan. Men aldrig med en hel orkester. Lyllos dig!

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.