Hem > Allmänt, Musikminnen > Olika musikliv

Olika musikliv

När jag var i sjuttonårsåldern hade jag ett aktivt musikliv. Jag sjöng i kör, jag spelade i skolans spexband, jag övade piano en timme varje dag, jag lyssnade jämt på musik antingen på stereon hemma eller i free stylen som jag hade, med sådana där stora hörlurar som inte gick att sätta in i öronen och med båge över huvudet, som har blivit modernt igen, fast nu i ett lite coolare utförande. Jag spelade in blandband på blandband och sorterade LP-skivorna ofta. Jag lyssnade på radio och på TV – i den mån det spelades någon musik på TV. Om en musikvideo skulle spelas annonserades det först i TV-tablån och det missade jag aldrig, möjligen om det var körrepetition. En musikvideo var en stor händelse i mitt TV-tittande.

Det jag störde mig på i vuxenvärlden var att så många kommenterade att de minsann också hade spelat när de var unga och så fick de något drömskt i blicken och sa ”vad roooligt det var…” och sen var det inget mer. Som jag uppfattade det hade de bara slutat med musik och nu accepterat det. Jag fick ont i magen varje gång. Jag ville inte sluta med musik. Varför kunde man inte både bli vuxen OCH fortsätta ha ett aktivt musikliv?! Jag förstod inte. Det var just när jag var i sjuttonårsåldern som jag bestämde mig för att jag inte skulle bli sådan. Jag skulle aldrig sluta, jag skulle anstränga mig för att behålla musiken.

De flesta vuxna i min närhet var intresserade av musik på olika sätt men med sin, vad jag då tyckte var, dåliga musiksmak. Pappa spelade dragspel och lyssnade på dragspelsmusik och tradjazz, mamma lyssnade på skvalradion – och dragspelsmusik och tradjazz. På landet lärde hon mig att dansa schottis, hambo och polka till pappas spelande. En av mina kompisars pappa hade svart, vattenkammat hår och såg ut som Jerry Williams. Han lyssnade på 50-talsrock och hade monterat in högtalare i köket för att han skulle kunna lyssna på musik från stereon i vardagsrummet även när han lagade mat. Hennes mamma brukade prata om hur hon hade spelat piano som ung och skulle ta upp det igen när barnen var stora. Jag förstod inte varför hon hade slutat och hur hon kunde ta så lätt på det. Jag hade en annan kompis vars pappa var jazzmusiker. Han spelade trumpet som Louis Armstrong och brukade ge pappa skivor han spelat in – mest tradjazz. Kompisens mamma var gammal konsertpianist och min pianolärare. Hon var ofta ensam med barnen när pappan var på turné. Båda försörjde sig dock som musiklärare. När de kom och hälsade på oss på landet brukade pappan i kompisfamiljen ställa sig och öva en stund i vedboden, ibland på trumpeten, ibland på bara munstycket.

Nu när jag är i 40-årsåldern, med familj och barn, och tänker tillbaka inser jag att när jag skriver detta tycker jag att de ju låter riktigt trevliga, de där vuxna. Och vad roligt att de fortfarande så aktivt höll liv i sitt musikintresse! Mitt piano är ostämt sedan fem år tillbaka och jag har knappt spelat de senaste åtta åren. Men jag lyssnar på musik och jag sjunger i kör. Sen när barnen blir stora ska jag ta upp pianospelandet igen. Jag inser att jag har hamnat där jag inte ville vara när jag var sjutton, fast att det gör mig inget. Det finns annat som är viktigare. När jag sen tänker på den tiden då man helt kunde hänge sig åt musiken eftersom man inte hade något annat kommer jag på mig själv med att med drömsk blick tänka ”vad roooligt det var…”.

Helena

Categories: Allmänt, Musikminnen Taggar:
  1. Clark Kent
    november 6th, 2009 i 13:52 | #1

    Det låter som en härlig uppväxt omgiven av musik. Nuförtiden sitter alla framför sin dator och lyssnar på sin egen valda musik. Synd att så få av dagens ungar inte får uppleva vardagsmusicerandet på samma sätt som du. Alltså var det verkligen bättre förr? ..:-)

  2. Helena
    november 6th, 2009 i 14:15 | #2

    Fast det är det som är grejen tycker jag – att musiken hela tiden finns där runt omkring oss utan att vi kanske tänker på det, för att den tillhör vardagen och att det kanske inte är den musik vi väljer själva. Men den finns ju fortfarande där – via radio, TV, filmer, butiker, barer…mm. Jag är personligen väldigt förtjust i Spotify och liknande tjänster eftersom man just kan välja på ett enkelt sätt. För mig fungerar det som en port in i musikens värld och ger mersmaktill vidare lyssning istället för tvärtom. Jag tycker nog ändå att det är bättre nu… :-)

  3. M
    november 6th, 2009 i 19:49 | #3

    Befriande på något vis att du känner dig nöjd trots att du blev så som du lovat ditt 17-åriga jag att inte bli. Undrar vad du hade tänkt då om du vetat att du skulle vara nöjd med det! En fin text tycker jag! – M

  1. Inga trackbacks än.
Du måste vara inloggad för att skapa en kommentar.