Mitt hårdrocksintresse handlade om att gilla popmusik och att vara ett fan till D:A:D. Jag tyckte dom skrev fina melodier, kreativa texter och hade snygg scenografi. Jag tyckte dom var snygga. Jag gjorde en hemanent för att få samma halvlånga lockar som Stig, basisten. Jag hade alltså inget hårdrocksintresse.

Man kan anses vara någon genom så små medel! En T-shirt och att man inte lyssnar på Purcell (vilket jag i och för sig gjorde) så kan man få en identitet. Sen kan man bygga på det där om man vill. Och se till att umgås med människor som vet ännu mindre än en själv. Eller är ännu mindre hårdrockare än en själv. Nu för tiden är det mer sannolikt att jag hamnar i en situation med människor som inte riktigt hört talas om det omedvetna och då kan jag, bara genom att använda ordet, uppfattas som en person med en vid inblick i det mänskliga psyket. Vilket jag inte har något emot. Alltså. Jag ska umgås mindre med folk som är intresserad av samma saker som jag.

Staffan skriver i sin presentation här på bloggen att den musik han lyssnar på säger något om hans personlighet. Bengt Ohlsson skrev i På Stan häromveckan att om någon frågar om hans musik- eller boksmak så är den frågande nyfiken på vem han är, tror han. Vad jag upptäcker är att man genom få attribut kan få folk att tro att man lyssnar på en viss musik och då kan ens personlighet gissas. En ynka T-shirt för guds skull. Kraftfullt som en tvångströja. Jag måste backa lite och fråga mig: ”Men det omedvetna då? Alla lager som jag består av? Och stil efter stil som föregått T-shirten, låt efter låt som jag lyssnat på, kan jag verkligen förstås utan att detta utforskas?” Ta en enda låt. T ex Genes ”Speak to me someone”. Titeln, javisst. Prata med mig, det säger mycket. Den är vacker, vemodig, med explosiva inslag, ”smash into me someone and hold me”. Ja. En pin av Gene på mitt kavajslag, så skulle du veta vem jag är. Men jag har ju ingen pin. Jag har en Jimi Hendrix-T-shirt.

Anna

Första gången, kanske andra, får den mitt inre att skälva av lycka, det är så jag vet. Jag laddar över den på min mp3-spelare och klockan 6 varje morgon på perrongen lyssnar jag på den. Jag lyssnar på den en gång till under resan till jobbet. Jag kan inte låta bli, en gång till från tåget till kontoret medan staden vaknar. Arbetsdagen ligger framför mig och det är så skönt att skälva. Jag blir både lycklig och lessen. Så där är det den där första månaden med världens bästa poplåt. Sen tvingar jag mig till ett uppehåll. För över lite annan musik, kanske skivorna där före detta världens bästa poplåtar finns med. Efter en månad undrar jag varför jag lyssnar på musik som jag knappt märker i lurarna. Jag för över den där låten igen. Återhörandet är underbart, jag blir glad igen och har svårt att begränsa mig. Jag går i samma takt som musiken med kisande ögon, en tuff min. Jag är med i en film.

Sen avtar plötsligt effekten. Låtens glans har blivit som avskavd. Den är utsliten. Som en urtvättad tröja är den fortfarande fin, men jag kan inte ha den på mig varenda dag. Inte världens bästa poplåt längre alltså, inte ens efter ett års uppehåll. Den har gjort sitt, tack och so long – nästa sång!

Anna

Exempel på före detta världens bästa poplåtar:

Simpatico – D:A:D.
Mama Nature Said – Thin Lizzy
Sleepflower – Manic Street Preachers
Asphalt World – Suede
The Calendar Hung Itself – Bright Eyes
The End – David and the Citizens
Mess – Ben Folds Five
Speak to me someone – Gene
Never gonna get away – Palace Fires

Annas världens bästa (alla utom två av låtarna på Spotify)

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om poplåt, D:A:D, Thin Lizzy, Suede, David and the Citizens