Axel

Det är öppet och en unken doft sipprar ut. Du knuffas in. Dörren slår igen och det knäpper i låset. Det är allvar. Du har överskridit dina befogenheter; varit paranoid, småsint och lagt näsan i blöt. Snokat! Du får svårt att andas men astmamedicinen ligger kvar i jackan. Dina andetag ekar ut i lägenheten och pulsen bultar i handleder och hals. Då händer det. Du förvandlas. Det drar och knakar i fingrarna. Du tittar ner och ser att de sönderbitna knubbiga nu är långa, slanka och välmanikyrerade. Hallspegeln avslöjar bakåtstruket oljat hår, nyrakad haka och – istället för urtvättad t-shirt – knivskarp svart frack. Ögonen som förvånat stirrar på dig är pigga och fulla av liv. Du tar några steg och det klapprar mot golvet. Borta är gymnastikskorna och istället finnes svart nyputsat läder med klack. Det rusar i din kropp. Är det så här det kan – eller ska – kännas att leva? tänker du och ler för första gången på mycket länge.
I vardagsrummet står en säng, bredvid gör en grön punkt små oregelbundna hopp på en tunn linje. Men det spöklika ljudet från maskinen och det fullständigt absurda i ditt tillstånd och din belägenhet påverkar inte ditt nyvunna glada humör. Du vet inte varför, men allt är självklart i samma stund det händer.
Så står den där framför dig. Inte det piano du förväntade dig, utan en flygel, byggd på plats som en del av rummet, som är rummet. Pallen slutar snurra i samma stund du får syn på den. Du känner på sitsen med dina nya fingrar. Den är fortfarande varm. Du sätter dig ner och med en elegant gest låter du frackskörten fladdra ut i rummet. Med en lätt knyck på nacken sätter du i gång. Du har ett uppdrag och du har fått en gåva. Ditt sinne är lätt trots att ansvaret vilar tungt på dina axlar. Du vet att uppgiften måste utföras till punkt och pricka. Bara spela på de svarta tangenterna. Ja, så är det – bara på de svarta! De vita är förbjudna. De vita är sjuka. De vita betyder död och… Men det berör inte dig. Du är glad. Och du spelar som en gud! Hamrar. Slår an fjäderlätt. Smeker och gnider. Spänner ut fingrarna så långt att du får svindel. Och hela tiden de svarta. Bara de svarta. Flygeln svarar och trots att du inte vet något om instrument vet du att detta är flyglarnas flygel. One of a kind! Du är dess härskare och natten är din – en svart natt som dansas över svarta tangenter.

Ro sprids från sängen ut i rummet. Den gröna punkten hoppar starkt och regelbundet. Maskinens ljud blandas med flygelns och här kunde det ha slutat. Här kunde vi ha lämnat dig vid flygeln; låtit dig spela till gryningen för att sedan gå en trappa ner och utmattad falla i din säng; låtit dig drömlöst ta dig igenom dagen för att när kvällen faller gå tillbaka upp för en ny session; låtit dig fortsätta natt efter natt. Men vi lämnar dig inte. För det är inte slut. Det är nu det börjar.
Du slinter och hamnar på det förbjudna. Dina nya fingrar sträcker sig längre än vad du trodde var möjligt, sträcker sig bortom svart och faller ner i det okända på andra sidan. Ljudet skär som en skalpell genom rummet. Förskräckt ser du i ögonvrån hur den gröna punkten hoppar till. Men den förväntade disharmonin uteblir. Något tvingar dig att fortsätta, tvingar dig att trotsa alla regler. I ett furiöst tempo ger du dig på vitt, svart och rött. Var kommer de röda tangenterna ifrån? Det vet du inte men du hör – känner – att de klingar fantastiskt. Du svettas. Håret står på ända. Gnistor slår upp när du trycker klackarna i golvet, gnider sulorna mot pedalerna, satsar ditt liv för att ge liv. Nu vibrerar rummet. Lakanet rör sig men det märker du inte. Du är mitt inne i ditt livs crescendo, ditt inferno, och älskar hetsigt med tangenterna. När en sval hand smeker din nacke känns det som en naturlig del av en närstående fullkomlighet, som en del av vitt, svart och rött.
Det finns inga stycken längre. Det finns ingen anteckningsbok och det finns inga titlar. Night and Day är inte längre ett tortyrredskap utan något som har med sol och en jord som snurrar att göra. Kvar är energi och toner; frihet och galenskap; en outforskad musikalisk dimension. Du befinner dig i trans och bakom dig står din älskade. En skugga som gör livet värt. Du har fått ett nytt sinne som får dig att spränga alla gränser och i ditt bröst bor ett skenande kärnkraftverk, en härdsmälta av ont och gott. Du förstår att du inte existerar längre, att din tid är en ny tid och att du är tillbaka där du hör hemma.

Solens första strålar tränger in. Mitt på golvet står ett piano. En pall ligger omkullvält intill en obäddad säng. Ett öppet fönster slår i vinden. Från våningen under hörs en vemodig trumpet. I ett hörn ligger en sprucken klack, övergiven av nyputsat läder.

Axel Lindeberg

Beatles gjorde sina bästa skivor i slutet av bandets existens. Pink Floyd gjorde sin bästa skiva The Wall efter tio år som band. Beatlarna var väl i trettioårsåldern när de peakade och medlemmarna i Pink Floyd uppåt fyrtio. Inte så gammalt kan man tycka, men som band betraktade närmade de sig pensioneringen. En del tröttnar (på varandra) efter att ha hållit på så länge. Andra har ett levebröd och ett arbete som de fortsätter med i slentrian. Tar vi Bob Dylan har han haft sina ups and downs, men klämmer fortfarande ur sig bra plattor. Time out of Mind från 1997 slår flertalet av hans tidigare.

Att börja med musik i trettioårsåldern och sedan ha sin läroperiod på tio år och prova vingarna vid fyrtio är det inte många som gör. En ”fälla” som många artister hamnar i är att de hittat sin grej och kör på i samma spår, då kan det bli dåligt, men också väldigt bra om än (ibland) förutsägbart. Hur som helst tror jag inte det har med åldrandets rent fysiska påverkan att göra. Och nog kan brunst, hybris och hyperaktivitet vara bra krut – för stark tro på sig själv är en vital ingrediens för att nå framgång i popvärlden – men det kan lika gärna leda till platt fall.

Axel Lindeberg

Läser en artikel i DN – Lyssning till varje pris – som handlar om att, citat:  ”I jakten på urval och bekvämlighet har vi nämligen valt bort något annat – ljudkvalitet.” Detta är något som jag funderat en del på. Jag är ingen hifi-hitler, men förvånas över att folk med glädje lyssnar på mp3:or i en bithastighet på 128kbps (128 tusen bitar per sekund). Vid denna komprimeringsgrad hör de flesta skillnad vid en jämförelse med cd på en normal musikanläggning – det låter platt och tråkigt. Till viss del handlar det om okunskap. Ungdomar laddar ner den musik de önskar utan att fundera över ljudkvaliteten. Andra har konverterat sin skivsamling till mp3 och på grund av bristande utrymme på hårddisken, valt en lägre bithastighet. Tillverkarna av mp3spelare är medskyldiga då de påstår att deras spelare kan rymma si och så många låtar. I det finstilta kan man läsa att det gäller vid en bithastighet av 128kbps.

En av poängerna med Artikeln i DN är att nu när lagringsplats blivit så billigt och överföringshastigheten så hög, kan vi kosta på oss högre ljudkvalitet. DN skriver vidare att problemet är att musiken anpassat sig och produceras för att låta så bra som möjligt i låg bithastighet och dålig lyssning (billiga mp3-spelare och kassa hörlurar) och därmed, citat: ”trycka ihop musikens dynamik, där naturliga toppar och dalar i ljudstyrka och intensitet alltmer slätas ut.”

Lite kul är det, tycker jag, att Patrik Henzel säger: ”I grund och botten handlar det om bristande respekt för musik.” Han har nämligen, enligt DN, producerat Markoolio och A-teens.

Nåväl, som man bäddar får man ligga. Vi har lärt upp en hel generation att lyssna på musik i undermålig ljudkvalitet, och dessutom producerat massor av musik som endast duger att lyssna på i en liten transistorradio på stranden. För att inte tala om de stackars satar som lagt ner dyrbar tid på att konvertera sina skivor till mp3:or i kass kvalitet, aldrig kommer orka göra om proceduren, och i värsta fall redan sålt skivorna. Å andra sidan har jag hört rykten om ungdomar som snöar in på LP-skivor och ger vinylen ett uppsving!

Går man upp en aning i kvalitet, till 192kbps, är det genast svårare att höra skillnad mot en cd-skiva. Åtminstone när det gäller popmusik. Fortsätter man upp till 320 kbps eller så kallad ”variable bitrate” (bithastigheten varierar över tid beroende på hur musiken gestaltar sig och maximerar ljudkvaliteten, samtidigt som utrymmesåtgången minimeras), blir det såklart ännu bättre.

Skall man lyssna i hemmastereon, men vill ha musiken på datorn, är mitt råd att rippa cdskivorna utan att komprimera ljudet. Köp två 500 GB hårddiskar och du har plats för mer än 500 skivor i dubbla kopior, en för daglig lyssning och en för backup.

Är du, likt mig, Spotifynörd och har en hyfsad bredbandsuppkoppling, notera följande (vilket jag inte visste, trots att jag varit Premiumanvändare sedan i Mars). Om du använder gratis Spotify har du en bithastighet på 160kbps, men är du premium-användare har du dubbla kvaliteten, 320 kbps. Men – här har Spotify skött sig riktigt illa – du måste själv gå in i inställningarna och slå på att du vill ha den högre kvaliteten, annars är du en lika stor sucker som jag, och får betala 99 kronor i månaden för att lyssna på Glenn Gould i 160kbps.

Axel Lindeberg

Spotify använder Ogg Vorbis kodare/avkodare 160kbps. Är man premiumanvändare har man möjlighet att via inställningarna slå på 320kbps.

Ovan har det mest handlat om mp3formatet. MP3 – wikipedia

Det sägs att Michael Jackson var kungen av pop och att nu när han är borta är drottningen Madonna ensam kvar på tronen. Något de hade gemensamt (liksom deras efterföljare) var det visuella: dans och show. Och det är inget fel i det. Detta kallar vi pop och om hitlåtarna lades på rad skulle de räcka flera varv runt jorden. Men om man följer denna radda inser man snart att något offrats längs vägen. Det som gäller idag är massiv marknadsföring och kader av låtskrivare, med ett syfte: att tjäna pengar. Artisten måste upp på scen och leverera oavsett hur det står till med själslivet. Michael Jacksons öde pumpas ut av kvällstidningarna vecka efter vecka. Och hur mycket av det som skrivs handlar om hans poplåtar? När Madonna är på tapeten handlar det om hennes utseende, att hon river av en fantastisk show och att hon är en lysande och stenhård affärskvinna. Men låtarna då? Jo, visst finns de där, men är de så himla bra, egentligen?

Vad vill jag nu säga med det här undrar du kanske? Skulle det inte handla om världens bästa poplåt? Vi kommer dit. Låt oss först konstatera att pop kan vara dans, show och penninghunger. Men pop kan vara något annat också. Det kan vara låtar. Bara låtarna och inget annat. Inget lull, lull. Ingen attityd. En välskriven låt och en röst med karaktär och känsla. Det finns låtskrivarfabriker och det finns låtskrivare. Det finns dansare som kan sjunga och de finns de som kan sjunga. Och nu kommer jag till kvinnan som jag utan att tveka placerar på poptronen: Carole King. Här har vi en kvinna som skrev låtar som, I feel the earth move, Will You Love me tomorrow och (You make me feel Like) a natural woman. Fantastiska låtar som vi alla hört någon gång. Inspelade av otaliga artister. Och. Nu kommer den. Världens bästa poplåt: You’ve got a friend.

Va!? Den gamla låten! säger du kanske. Jepp, säger jag. Just den gamla poplåten.

Nämnda låtar var alla med på plattan Tapestry som kom 1971. You’ve got a friend handlar om vänskap och att finnas där, ingen kärlekslåt i traditionell mening, men allmängiltig och genial. Det är stillsamt. Känsligt. Och vackert. Här finns inga dansare, ingen show. Och det behövs inte. Hennes röst har karaktär och den bär. Visst finns det de som sjunger bättre, men när King 1998 kör låten tillsammans med Céline Dion med flera världsberömda sångerskor, vill i alla fall jag att alla utom Carole skall hålla tyst. Jag ser på ett annat klipp och får för mig att hon helst skulle befinna sig någon annanstans, men hon stannar hos oss, med den lite hesa rösten, det sneda leendet och You’ve got a friend.

När Carole King i en live-upptagning från The Carnegie Hall Concert tar in James Taylor på scen stiger publikjublet. Inte för att det är Taylor, inbillar jag mig, utan för att publiken vet att nu kommer den. Och hon presenterar låten så här: ”Vi tänkte spela en liten låt för er”, så lägger hon till, ”kanske snarare en stor låt”. Och jag håller med, det är en stor låt. Det är världens bästa poplåt.

Axel Lindeberg

Lite fakta (källa wikipedia och tidningen Rolling Stones The 500 greatest albums of all time):

Tapestry befann sig på listorna i sex år, sålde över tio miljoner album i USA och 22 miljoner i hela världen. Albumet prisades med bland annat följande Grammys: Årets album, Bästa sångerska, och årets bästa låt – You’ve got a friend.

Tapestry blev det mest säljande solo popalbum någonsin och förblev så tills Michael Jacksons Thriller släpptes.

När Rolling Stone lät 273 artister, kritiker och skivbolagsfolk lista de femhundra bästa albumen genom tiderna kom Beatles St Peppers Lonely Hearts Club band på första plats. Michael Jacksons Thriller kom på plats 20. Carole Kings Tapestry kom på 36:plats. Enda kvinnliga artist som kom före henne var Joni Mitchells Blue (30). Madonna kom först på 234:e plats med Like a prayer. Carole King var en av de 273 som hade rösträtt. Om Madonna fick rösta framgår inte.

Neil Sedaka skrev ”Oh! Carol” inspirerad av Carole King. Carole skrev ”Oh! Neil” som svar. Den senare finns inte med i min vispopsbok.

Michel Jackson spelade (likt många andra) in en cover av You’ve got a friend 1971.

James Taylor låg etta med You’ve got a friend redan innan Carole, men blev bortpetad av henne.