Efter ett år i min ungdom i det stora landet i väster är jag mer eller mindre beroende av de sentimentala jazzjulsångerna som de stora namnen sjungit in – Nat King Cole, Frank Sinatra, Mel Tormé och ej att förglömma Ella Fitzgerald. Hennes inspelningar av Have Yourself a Merry little Christmas, Jingle Bells, Sleigh Ride och Let it Snow, Let it Snow, Let it Snow får i alla fall mig att swinga bort all choklad jag trycker i mig under julhelgen. I år har jag dessutom upptäckt riktigt fina julinspelningar med Harry Connick Jr och Michael Bublé som för arvet vidare på ett rent men ändå individuellt sätt. En kompis har tipsat om några fantastiska inspelningar som jag inte kan låta bli nuförtiden kring jul. För att bara nämna några finns ju roliga orkesterinspelningar som får en att känna sig som att ens liv är som en film – ni vet en sån där romantisk komedi med lyckligt slut eller en Peter Sellersfilm – till exempel Ramsey Lewis Trios The sound of Christmas eller Sleigh Ride där kälken formligen flyger fram under blå himmel i yrande pulversnö. Eller Bossaversionen av Sleigh Ride med Bossa Nouvea som jag tycker är oemotståndlig. Ett ovanligt och väldigt coolt inslag är också Jimmy Smith med sin hammondorgel i God Rest Ye Merry Gentlemen. Den låten trodde jag aldrig jag skulle jazza till.

Ibland, när jag inte är på topp och inte riktigt är stark nog att klara julens kärleksbudskap eller när jag upplever sentimentaliteten som för mycket, för sötsliskig och kladdigt påträngande, eller när julstressen biter tag i nackens hårfäste och tungt, varmt flåsar mig i nacken, då är det skönt att sätta på Peggy Lees inspelning av Happy Holiday. På något märkligt sätt lättar den på trycket utan att bryta ner. Hennes sävliga, lite släpande stämma låter som att hon ständigt ler på ett avslappnat, lugnande men ändå inbjudande sätt. Rösten är så närvarande att det låter som att hon står bredvid mig. Den liksom flyter över det snabba svängande kompet och jag blir…lugn. Hon känns bara glad och vänlig och osentimentalt önskar hon alla helt enkelt en Happy Holiday! Det gör jag också – God Jul!

Helena

Det jag störde mig på i vuxenvärlden var att så många kommenterade att de minsann också hade spelat när de var unga och så fick de något drömskt i blicken och sa ”vad roooligt det var…” och sen var det inget mer. Som jag uppfattade det hade de bara slutat med musik och nu accepterat det. Jag fick ont i magen varje gång. Jag ville inte sluta med musik. Varför kunde man inte både bli vuxen OCH fortsätta ha ett aktivt musikliv?! Jag förstod inte. Det var just när jag var i sjuttonårsåldern som jag bestämde mig för att jag inte skulle bli sådan. Jag skulle aldrig sluta, jag skulle anstränga mig för att behålla musiken.

De flesta vuxna i min närhet var intresserade av musik på olika sätt men med sin, vad jag då tyckte var, dåliga musiksmak. Pappa spelade dragspel och lyssnade på dragspelsmusik och tradjazz, mamma lyssnade på skvalradion – och dragspelsmusik och tradjazz. På landet lärde hon mig att dansa schottis, hambo och polka till pappas spelande. En av mina kompisars pappa hade svart, vattenkammat hår och såg ut som Jerry Williams. Han lyssnade på 50-talsrock och hade monterat in högtalare i köket för att han skulle kunna lyssna på musik från stereon i vardagsrummet även när han lagade mat. Hennes mamma brukade prata om hur hon hade spelat piano som ung och skulle ta upp det igen när barnen var stora. Jag förstod inte varför hon hade slutat och hur hon kunde ta så lätt på det. Jag hade en annan kompis vars pappa var jazzmusiker. Han spelade trumpet som Louis Armstrong och brukade ge pappa skivor han spelat in – mest tradjazz. Kompisens mamma var gammal konsertpianist och min pianolärare. Hon var ofta ensam med barnen när pappan var på turné. Båda försörjde sig dock som musiklärare. När de kom och hälsade på oss på landet brukade pappan i kompisfamiljen ställa sig och öva en stund i vedboden, ibland på trumpeten, ibland på bara munstycket.

Nu när jag är i 40-årsåldern, med familj och barn, och tänker tillbaka inser jag att när jag skriver detta tycker jag att de ju låter riktigt trevliga, de där vuxna. Och vad roligt att de fortfarande så aktivt höll liv i sitt musikintresse! Mitt piano är ostämt sedan fem år tillbaka och jag har knappt spelat de senaste åtta åren. Men jag lyssnar på musik och jag sjunger i kör. Sen när barnen blir stora ska jag ta upp pianospelandet igen. Jag inser att jag har hamnat där jag inte ville vara när jag var sjutton, fast att det gör mig inget. Det finns annat som är viktigare. När jag sen tänker på den tiden då man helt kunde hänge sig åt musiken eftersom man inte hade något annat kommer jag på mig själv med att med drömsk blick tänka ”vad roooligt det var…”.

Helena

Passagerarna som använde sig av detta färdmedel var av mycket blandad karaktär. Snofsiga bissenissar i kostym som pratade i mobilen hela resan, akademiker med ryggsäck och ungdomar på väg till någon skola. Ibland kunde det till och med vara en ganska tuff, på gränsen till aggressiv stämning i vagnen om något högljutt ungdomsgäng kom på. Det var helt enkelt bäst att hålla sig för sig själv och inte beblanda sig med andra – i den mån det går på ett allmänt färdmedel. På hemvägen kom det ofta på några dragspelsspelande killar som inte riktigt kunde spela. Eller som den gången en liten, tunn och skrynklig kvinna med sjalett på huvudet kom på i Tumba och som försynt stod och spelade blockflöjt för att sedan övergå i sång. Hennes stämma var svag och skör och passade väl ihop med hennes uppenbarelse. Hon sjöng på något språk jag inte kunde tyda och det lät som en väldigt tragisk folkvisa av något slag. Det var inte särskilt bra, men speciellt. Jag vet inte om spelandet var lukrativt för någon egentligen, men det var väl det de hade. På tåget kunde de ju spela och samtidigt få lite värme. Jag som läste bok och lyssnade på min bärbara CD-spelare, som jag hade då, tyckte att de störde och skruvade irriterat upp volymen. Jag ville inte bli underhållen.

Så en dag, jag minns att det var senhöst, kanske i oktober. Det var en fredagseftermiddag och jag var på väg hem. Jag satt i tredje vagnen framifrån och det var mycket folk på väg in till stan. Många studenter klev på i Flemingsberg och tåget var fullt. Alla sittplatser var upptagna och flera passagerare stod upp. Stämningen var uppsluppen på ett sätt som den kan vara just en fredagseftermiddag när alla är på väg hem inför helgen. Då kom ett stort band in i tågvagnen. De var många, kanske tio stycken och de hade massor med musikinstrument – gitarr, saxofon, trumpet, banjo, klarinett, trumma, jag såg inte alla och de liksom intog tåget. Där satt jag med min CD-spelare och jag minns att jag tänkte irriterat, ”åh, nej inte ett band…”. Men så började de spela. Vilket band, vilket samspel och vilket sug! Alla passagerare slutade med det de höll på med – småbarn slutade gråta, studenters tentadiskussioner upphörde, uttråkade telefonsamtal för att fördriva tiden avslutades, hörsnäckor med musik togs ur öronen och alla blickar drogs till detta fantastiska band som kom från ingenstans. De lät ungefär som en blandning mellan tradjazz och klezmer, med det gemensamma suget som helt fångar uppmärksamheten och drar med sig allt i sin väg. Det var som om allt stannade upp för ett ögonblick, blickar möttes, leenden smittade av sig och när första låten var slut kom en spontan applåd från publiken. En applåd! På pendeltåget! De drog av låt efter låt. Några började dansa, andra sjöng med och ALLA lyssnade glädjestrålande till detta fantastiska band. När tåget rullade in på Stockholms södra spelade de When The Saints Go Marching In. De gick av tåget spelandes och dörrarna stängdes, tåget började åka och de var borta. En tyst tomhet infann sig i tågvagnen innan alla började återgå till det de hade hållit på med innan bandet kom på. De gamla vanliga ljuden återkom sakta och slutligen var allt som vanligt igen. Nya passagerare gick på tåget som om ingenting hade hänt. Alla vi som suttit i tredje vagnen framifrån på detta pendeltåg mellan Södertälje och Stockholm, en fredagseftermiddag i oktober var dock en magisk erfarenhet rikare och vi log mot varandra när vi gick av tåget.

Spotify: When the saints go marching in med Kid Ory’s Creole Jazz Band

Helena

Första gången jag hörde talas om Nibelungens ring var när jag läste musikvetenskap i Uppsala. Eller snarare, jag hade hört talas om den innan, men visste inte vad det var annat än en opera som Richard Wagner skrivit på 1800-talet någon gång. Detta otroligt häftiga projekt i form av en lång operaföljetong i fyra delar med en kortare inledning, Rhenguldet, på två och en halv timma utan paus, sedan tre följande delar, Valkyrian, Siegfried och slutligen Ragnarök. Alla tre delarna på i genomsnitt fem timmar vardera, med två pauser i varje föreställning. Operahardcore, med andra ord och inget för den veke. Samma sak gäller handlingen – komplicerade saker. En sorts ihopblandning av myter, legender och nationalromantik – allt i ett och samma utdragna paket. Den innehåller gudar, småfolk, jättar, en björn, guld och trollkraft. Den innehåller makt, kärlek i alla dess former, svek och ond bråd död – och förstås en Hjälte, med stort H, som till slut räddar mänskligheten från undergång. Den innehåller med andra ord allt. Utöver detta kommer en för tiden ny, anpassad musik som följer handlingen och dramatiken i stället för att följa en musikalisk grundform och speglar innehållet med hjälp av teman, så kallade ledmotiv, för olika personer, föremål, känslor och platser. Man kan kalla den en pedagogisk opera. Tanken var att förklara och tydliggöra handlingen för publiken. Häftigt, tycker jag. Och modigt. Att vilja öppna en avancerad konstform för en bredare publik. Det kan ju fortfarande vara provocerande i vissa kretsar.

Nu var det ju förstås så att alla delar inte spelades på Operan i rätt ordning, så jag började med Valkyrian – den skulle dessutom enligt utsago vara en av de bästa. En bra del att börja med för att se om jag gillade konceptet. Det gjorde jag. Det var Katarina Dalayman som spelade självaste Brünnhilde – Valkyrian. Hon gjorde en strålande sånginsats och ja, armhåren reste sig även på mig. Den gav mersmak och jag såg slutligen alla delar, men det får jag återkomma till i en annan berättelse…

Helena

Jag påstår inte att sjunga på scen är nytt på något sätt, musik har ju funnits som en naturlig del i underhållning länge…ja, närmare bestämt så länge musik har funnits. Det jag menar är att formen är ny. Inte företeelsen att sjunga finurliga sånger, det sköter trubadurerna om. Inte heller att spexa i en revy eller liknande, eller att som Jonas Gardell eller Lise & Gertrud vara roliga när de pratar och allvarliga och seriösa när de sjunger. Nej, jag menar företeelsen att ha ståuppkomik som bas i föreställningen och sedan lägga till musik och sjunga lustigheter och göra roliga ordvridningar och leka med språket i sången.

De senaste årens ståuppkomiker har haft en mikrofon, en pall och på sin höjd ett glas vatten på scenen. Alla från den gamla skolan som Adde Malmberg, Ulla Skoog, Lenny Norman, Jonas Gardell, Magnus Betnér och nu Petra Mede och Özz Nûjen för att nämna några få, tillhör samma tradition – att bara stå på scenen och prata roligheter, dessutom i många fall elakheter, det tillhör formen på något sätt. De senaste tjugo åren har ståupparna formligen exploderat fram och är nu hur många som helst, som alla gör samma sak. De flesta är duktiga och roliga, men gör ändå samma, samma sak. NU har två relativt nya förmågor brutit traditionen och börjat inkludera musik i ståuppkomiken, vilket är uppfriskande.

Thomas Järvheden började för några år sedan lite försiktigare med en gitarr som han spelar själv. I den föreställning jag såg hade han lagt till ytterligare en gitarrist på scenen. Han har ena foten kvar i det traditionella ståuppandet men smyger in lite roliga sånger här och var, ibland är de allvarliga. Sedan i full blomning dyker Henrik Dorsin upp och har ett helt husband på scenen som han dompterar med och sjunger den ena tungvrickningsvisan efter den andra. Det är inte alltid snällt, men välgjort.

Efter att som sjuttiotalist ha vuxit upp med Magnus och Brasse, Hasse och Tage, Povel Ramel och ej att förglömma, mästaren Victor Borge, gläds jag åt detta nyvaknande av musik i kombination med komik som är i en sorts symbios – de hör ihop, de byter inte av varandra, de är inte kontraster. Jag välkomnar den eventuella trenden och myser när jag sätter mig i soffan för att åtnjuta lite språkligt genomarbetad, melodiös humor igen!

Helena

För mig är det bara så självklart att det inom konstarten musik är själva känslan man som kompositör vill förmedla. Även om man tar hjälp av språket, så måste det vara ett verktyg i förmedlandet av själva känslan, inte en konstart i sig. Missförstå mig inte nu. Jag tycker att ett korrekt språk är otroligt viktigt och uppskattar verkligen när man känner att texten är arbetad med, men redskapet språket måste få vara tänjbart i musik för att andemeningen ska kunna förmedlas och det i kombination med musiken. Jag läser sällan bara texten till en låt, utan det är i samspel med musiken som känslan kan fungera. Vad skulle hända om man tummade på rytmen istället, till förmån för språket? Det är väl ändå så att musikens grundstenar är melodi och rytm – sedan kommer språket. Man skulle kunna jämföra musiktexternas språk med talspråk. Det går inte att tala grammatiskt korrekt i alla sammanhang och inte många gör det till vardags. Det är så språket utvecklas och anpassas till vårt dagliga liv, som det redskap det är för att göra kommunikationen enklare och bättre. När vi börjar tala, leva och skriva musik efter språkets grammatik istället för tvärtom så har det gått för långt tycker jag.

Ett exempel är Bo Kaspers Orkester. Texterna i deras musik är alltid uttrycksfulla och finurliga. Om man läser texterna utan musik är de ibland konstiga och fyllda av talspråk. Ta låten ”innan jag sa hej” från i centrum: ”…och fastän jag inte ville kom du och satt dig vid mitt bord…” – väldigt mycket talspråk och inte så kul att bara läsa, men helt förståeligt och naturligt när orden sjungs.

Ett annat exempel är Allan Edwalls ”Årstider” från Grovdoppa. I tredje versen kan man höra: ”Och vår fabriks direktör, han går det strålande för”. Hm, honom ska det väl vara om man ska vara korrekt. Jag skulle vilja kalla det en del av konstformen och att talspråket snarare förstärker upplevelsen. Samma sak gäller för många visor. Talspråket förstärker upplevelsen, inte förstör. Ytterligare en aspekt vad gäller de så kallade traditionella visorna, alltså de med upphovsman trad., är att språkformen troligen beror på att många har överförts i en muntlig tradition – det vill säga talspråk, inte skriftspråk.

Okej, jag kan väl köpa att just ABBA:s ”Money, money, money” kanske inte har den mest genomtänkta texten, den hade de kunnat arbeta mer med, Björn och Benny, men som princip måste grammatiken få komma i andra hand när det gäller musik.

Helena

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Grammatik, Språktidningen, Texter, Jonas Hallberg

Som musikintresserad mor var jag ytterligt stolt över hans goda musiksmak. Vi hade en samlingsskiva med Kravitz som gick varm. När vi åkte bil fick vi översätta texterna och försöka förklara vad han menade med – ”Fly away”, ”Mama said” och ”Black velvet”. Utmanande minst sagt och lite upplyftande, eftersom jag inte hade analyserat texterna så noga innan. Vad menade Lenny egentligen med svart sammet? Går ”Mama said” verkligen ut på att man ska lyssna på vad sin mamma säger? Hur förklarar man för en fyraåring att man ibland känner för att bara flyga iväg från allting?

I samma veva blev sonen storebror. Vi fick en lillebror i familjen. Som vanligt med andrabarn fick lillebror mest följa med på saker vi gjorde och han fick av förklarliga skäl inte lika mycket tid och uppmärksamhet som storebror hade fått.

En gång hade vi varit på släktkalas i Norrköping och skulle åka hem till Stockholm. Vi åkte lagom i tid för att lillebror skulle somna under resan och sedan kunna bäras in hemma och sova resten av natten. Han var inte så road av att åka bil och vi ville undvika en mardrömsresa på två timmar med en gallskrikande bebis. Storebror ville som vanligt lyssna på Lenny Kravitz men vi vuxna försökte förklara att det kanske var lite för rockig och högljudd musik när lillebror skulle sova. Det är klart, skrikande bebisar i två timmar är det inte många som gillar så storebror lät sig motvilligt övertalas. Lillbror började gny redan när vi spände fast honom i barnstolen. Vi försökte med det mesta vad gäller lugn barnmusik – Alice Tegner, Jojje Wadenius, Mamma mu. Ingenting hjälpte – gråten eskalerade och i Nyköping gav vi upp. Storebror fick välja och det blev: Lenny Kravitz.

Redan efter de fyra inledande takterna med taktfast gitarr och trummor i ”Are you gonna go my way?” sov lillebror lugnt och stilla. Då insåg vi att det var ju så det brukade vara i bilen – Lenny Kravitzs musik var trygghet.

Helena

Jag väljer enligt mig ett fint urval skivor med blandade musikstilar för alla humör och stämningar – lite pop och rock i form av Mando Diaos Give me fire och Coldplays Viva la Vida. Kanske lite David and the Citizens också. Jag blir som upprymd av deras musik. För lugnare tillfällen tar jag Lars Gullins fina jazzskiva 1955/56 vol 1 med Chet Baker – det var längesen jag lyssnade på den. Jag inser att jag har saknat den utan att veta om det. Lite mer jazz när jag ändå håller på – vi tar Cannonball Adderley och Miles Davis också. Det går ju inte att inte digga till Work song och So what! Det blir bra om jag känner mig trött. Och så hittade jag Rebecka Törnqvist och Per ”Texas” Johanssons gamla jam-skiva The Stockholm Kaza session…mh, det var också längesen…hon har ju en väldigt skön jazzröst. Varför sjunger inte hon mer jazz? Och vad hände förresten med Per ”Texas”? Spelar han fortfarande? Det måste jag komma ihåg att Googla på när vi kommer hem efter semestern. Ner med skivan i fodralet. Vad synd att min samlingsskiva med Billie Holiday har försvunnit. Den har jag också saknat… Karen Dalton påminner lite om henne, även om de sjunger olika sorts musik. Samma raka, ärliga sång. Henne tar vi med istället. Kan vara bra om barnen sover.

Jag höll på att glömma klassisk musik! Om jag inte har med något av Bach får jag abstinens… det får bli skivan med hans Cantater. Hans version av Ein Feste Burg ist unser Gott, BWV nr 80, känns både fartig och pastoral på något märkligt sätt. Jag funderar på om min känsla kanske har med bilden på CD-fodralet att göra. Den föreställer en vit kyrka på en höjd i ett åkerfält. Jag uppfattar bara friheten och det öppna fältet och får lite dåligt samvete – den har ju ett religiöst innehåll! Det ska tydligen vara något om att Gud kämpar mot det onda för människans skull – han tar smällarna, liksom. Frihetskänslan får mig att tänka på Michael Nyman. Han gör väldigt suggestiv musik. Jag slänger med en skiva med honom också. Hans Where the Bee Dances har ett sug och ett driv som håller den mest trötte från att somna. Eller så sugs man in i drömmarnas värld… hm… kanske inte så bra för just en trött bilförare. Men den känns somrig och borde passa när man kör bil genom vackra landskap. Jag kan ju alltid lyssna på den på vandrarhemmet. Vi ska till Danmark så lite Danska favoriter måste vi lyssna på – vilken snilleblixt! Carl Nielsens Dimman lättar är ju otroligt vacker och sval. På samma skiva finns Lumbye och hans Champagnegalopp. Det blir bra – plopp, så åker den i! Vad har vi för Vivaldi hemma…? Egentligen vill jag ha De fyra Årstiderna med Drottningholms barockorkester och Nils-Eric Sparf, men det är något fel på den skivan. Den hoppar och hackar. Det får bli skivan med 8 Concerti. Risken med Vivaldi är att man kör för fort, men Danmark har ju 120 km/h-vägar, så…

Jag får inte glömma den somriga skivan med franske schlagersångaren Charles Trenet. När han sjunger La Mèr och solen skiner och vinden blåser i håret (vilket den gör eftersom bilens luftkonditionering är ur funktion och vi kör på det gamla sättet med neddragna fönster i bilen) – då är det sommar. Jag förlänger sommarkänslan med lite kubansk Ibrahim Ferrer från Buena Vista Social Club. Lite klezmer får följa med också. Sabbath hela veckan. Då blir barnen glada. Så! Parfait! Det pirrar lite i magen av tillfredsställelse. Det var längesedan jag hade en så genomtänkt musikresa!

Den yngste kräver bestämt att få välja första skivan på resan. Han får som han vill – det är en lång resa vi har framför oss. Vi kan ju inte bråka om småsaker. Han väljer Min skattkammare fjärde skatten och sjunger med i Hajarna. Jag ler i smyg när han sjunger hajorna istället. Vad söt han är. ”Jag är minihaj! Vem är du mamma?” Alla sjunger med. Det är en ganska kort skiva. Han vill bestämt höra den igen. Den äldste sonen säger att det är okej fast det egentligen är hans tur att välja – han har ju sitt Nintendospel med sig så han lyssnar ändå inte. Jag blir rörd över hur stor och mogen han är som tänker så. Skivan är faktiskt helt ok – för att vara en barnskiva. En gång till, då. När vi passerar Södertälje sjunger Povel Ramel till sin ”Far” Martin Ljung ”jag kan inte få upp min kokosnöt”. Den är ju ganska rolig, trots allt. Vi sjunger med i den också.

När vi en resa senare svänger in på gatan hemma är jag fortfarande ackompanjerad av Ramels alltmer genomträngande stämma och Ljungs tjatiga hummande. Entusiasmen har falnat, resan är genomförd och en i familjen är i alla fall nöjd med musikvalet. Nästa år kanske det går att knäcka den – nöten. Om vi gör en bilsemester då. Efter denna resa klingar bara samma mening om och om igen, runt i mitt huvud: ”Det är bara kokosnöten som är sig liiik…”

Helena