På svenska, engelska, farsi och lite franska emellanåt har hon berättat om förorten, storstaden. Laleh vill kommunicera, vill oss något, vill berätta om sina tankar, känslor och sina erfarenheter. Jag hör Cornelis Vreeswijk i betoningen emellanåt, vilket jag vet att fler gör. Det blir tydligt i Storebror men hon går snabbt vidare och låter sig inte fångas in utan går vidare till andra inspirationskällor och gör något alldeles eget! Underbara låtar som Tell Me och Big City Love är klart, skönt soulinfluerade. I andra låtar växlar Laleh stil och blir proggig som i Bostadsansökan eller anammar reggietakter som i Hame Bahem. Hon har satts i samma fack som Seal, Sinead o Connor och Björk.

Hennes bakgrund med flykt från Iran, genom uppväxt i Östberlin, Minsk och Göteborg genomsyrar en hel del av hennes produktion. I albumet Prinsessor från 2006 blir hennes uppväxt nära och tydlig. I Far Har Lärt Mig spelar hon på en tramporgel som gnyr i bakgrunden och det är naket, nära. Jag imponeras över att hon tar kontroll över sin egen process, eget skivbolag, producerar allt själv (även om en del recensenter menar att hon har en del att vinna på att gå vidare och släppa produktionen till någon annan och fokusera på sitt eget låtskrivande). I år har hon turnerat mycket och nu kvarstår för mig att se henne live.

”Med en fint expressiv röst och en flödande naturlig talang för lättlyssnade popmelodier – kombinerat med egensinnigt reflekterande texter – har hon nått en stor och diversifierad publik” skriver Dan Backman i sin recension av skivan Me And Simon and  i SvD som släpptes efter några års medieskugga.

Nu säger Laleh själv i en intervju i DN 2009-01-16 att ”Det krävs verklig talang för att njuta av musik. Jag litar på att min publik förstår vad jag vill säga”. Och när hon säger ”Jag är musiker ut i fingerspetsarna och har alltid upplevt den genom fysisk beröring” så tror jag henne. Ja, så måste det vara, trots att jag själv inte ens spelar triangel.
Att hon tycker det krävs talang för att njuta av musik är ju smickrande, men för mig uttrycker hon sig precis som verkligheten är, fragmenterad, och vem har inte haft huvudet fullt av lättlyssnad pop, vare sig man vill eller inte. Men med skivan Me And Simon känns låtarna inte riktigt lika fragmentiserade. Laleh menar att hon är ute efter det ”riktiga ljudet” och på Me And Simon har hon fått leka med London Symphonic Orchestras hela stråk och blåssektion. Någonstans är hon på väg och jag vill följa med henne… jag ryser på spår efter spår och ibland vill jag bara gråta utan att vara ledsen. Jag svävar där med musiken i en annan sfär.

Jag har inte sett någon av Arn-filmerna (där Snö ska finnas med)…men när hon pratsjungerskriker ”Jag älskar dig” på låten Snö i det här You Tube-klippet så tror jag på henne förbehållslöst. Jag hoppas att det bara är början, jag vill höra mer och mer. ”Frihet är att veta vem man är” säger Laleh, LenaLi håller med och anar något vildare längre fram..

LenaLi

På med kläderna, morgonpromenad, då blir det Anna Järvinen, Jag Fick Feeling eller Joni Mitchell, Ladies From The Canyon eller Turbulent Indigo. I värsta fall, regntunga skyar, grått, då blir det Mozarts Requim. Måste ladda ner nya låtar på mobilen, tänker jag varje gång. Två dagar i veckan träningspass, som en av Pavlovs hundar sätter jag på Kent för att bara komma igång. Vapen Och Ammunition, precis perfekt rytm och lagom intervaller och till ”över broar över slätter och för din skull, så gör jag vad som helst” börjar euforin infinna sig, den adrenalinframkallade, och jag är en stund lycklig. Rörelselycklig, spurtar, hjärtat pumpar och, bara så jävla glad. Jag orkar idag med! Och jag måste hitta något annat tänker jag ånyo, medans jag byter till Ensammast I Sverige på albumet Tillbaka Till Samtiden, stretchar och njuter än en gång. Alla tillsammans just nu som lyssnar på Ensammast I Sverige i sin egen lilla egobubbla. Kent, denna fantastiska mix av rytm och modern poesi. Har förstås lyssnat på singeln Töntarna som ligger ute på Spotify. Den är min. Försökte förklara det för äldsta sonen med flickvän, de tycker den är kass. Mellansonen gillar inte det nya elektrosoundet.

Utanför höghuset hörs gitarrplonket ända ner till gården. 16-åringen är hemma, drar på Spotify med Moneybrother och Dom Vet Ingenting Om Oss. ”Den gamla dängan” säger jag! ”Vaddå rå” är svaret. ”Det där är ju en cover”. Han hade ingen aning om det, han lyssnar på originalversionen och sedan följer en liten diskussion där jag vidhåller att originalet är bättre. Vilket han inte håller med om förstås och ett antal varv senare så är jag benägen att hålla med honom. Är 13-åringen hemma idag så rullar Rouge Wave med låten Spiderman 3 eller något med Daft Punk. Är dessutom 18-åringen hemma så hörs basen långt där han spelar funkbas, samtidigt som någon av de andra spelar sitt. Han har en alldeles ny basförstärkare med loop-pedal till basen så det är bara att dra på. Jag ler lite när jag möter grannparen i hissen och som tur är hör de dåligt, påstår de, när jag säger att det är bara att säga till om vi stör. Denna vecka lyssnar alla till Laleh och låten Bjurö Klubb på skivan Simon And Me och ”vad ska det bli av dig, vad ska det bli av dig” sjunger hela brödrakören med i såhär efter skolan innan de drar ut på varsitt håll. Ska jag bli orolig? Men skitsamma, jag sjunger med. Vet inte heller vad det ska bli av mig.

Maken kommer hem, trött. Plockar fram gitarren och spelar blues, Robert Johnsons When You Got A God Friend. Jag börjar kunna den nu, höstmörkret sänker sig över oss, det är dags att laga mat. Maken och jag sjunger Somewhere Over The Rainbow, den kan vi nu men glömmer texten trots att vi kunde den igår. Sätter på Chet Baker och albumet Embraceable You, alla vet att det betyder mat. Lugnt och skönt: äldsta sonens har sett Emil Jensen och är lyrisk. Vi diskuterar lokalblaskans borgerliga vinkling på Emil Jensens mellansnack. Dessutom är snart demon med bandet Candour Quest nästan klar. Mellansonen har varit på första sånglektionen och vill inte fortsätta ”Jag blev antastad, hon hade tre katter och hon skrattade för högt”. Ok, sa jag, jag ringer återbud och tänker på att 350 spänn för en lektion är dyrt.

Yngsta sonen framför datorn, inga läxor och Jose Gonzalez Killling For Love en stund innan den byts av till Håkan Hellströms Kom Igen Lena. Maken i sovrummet och avkopplingsspelar. Jag har precis lyssnat på Kleerup och Lykke Li efter ett tips från Olof i kommentaren till Electroland – Skönhet Down Under. Bra, kan funka suveränt till träningen. Gillar att Robyn är med på en, With Every Heartbeat, så skön.
M ringer, klart jag följer med ut på lördag och plockar svamp, tänker på tystnaden i skogen. Det varma kaffet och småpratet. Lördag betyder städning, jag hatar att städa, finns så mycket annat att göra. Får energi av The Strokes, då klarar jag det med. Maken dammsuger med hörlurar utan musik.
Tänker på förra helgen, samma gitarrslinga spelades i olika varianter i fyra timmar! Något gitarrpålägg till en låt, avstår gärna några timmar.

En andningspaus, någon form av musikintegritet, tack. Vad ska jag lyssna på nu, kan jag få ett oinmutat område, något som jag vet att alla andra i familjen vägrar att lyssna på. Ha, jag sätter på Arvo Pärt. När trumpeterna i Arbos ljuder skriker alla andra ”TYST”!

Underbart!

LenaLi

På gårdagens Newsmill (2009-08-08) hyllar Björn Ulvaeus Madonna som, enligt honom, visar att popens konstart är odödlig.

Själva meningen väcker i sig intressanta frågeställningar. Kan popen anses vara en enskild konstart? Och vad är odödlighet? Som vi alla vet förutspåddes vare sig Mozart eller van Gogh någon lysande framtid. Men att självaste halvguden inom popen själv benämner sitt eget och sina gelikars arbete odödligt? Må det månne vara en profetia eller rent ut sagt ytterligare ett marknadsföringstrick?

Jag citerar:  ”Den till synes enkla, rakframma och ärliga poplåten drabbar alla på ett sätt som ingen annan musik. Popen lånar och härmar men stjäl inte. Den citerar möjligen. Den kräver ingen musikalisk uniform, ingen disciplin, som så många andra musikgenrer. Den hoppar från blomma till blomma och livnär sig på den nektar som finns”.

Är det bara jag som drar öronen åt mig. Är det halvgudarna själva som drar från blomma till blomma och pollinerar sig med nektar från de, av musik besjälade artister utan stinna börsar, som gratis lägger ut sina alster på Internet. Är det bara kungarna och drottningarna som ska få äran att tolka dessa strömningar till lättuggad popmusik, som de själva sedan utnämner till mästerverk och därmed sig själva till odödlighet? Makten har i alla tider haft tolkningsföreträde och jag är mer benägen att hålla med Petra Wrangler som i sin artikel i Newsmill häromdagen (2009-08-07)  ”80-talsartisterna hade råd att bli megastjärnor” menar att:

”Mellanstora artister gått under i konkurrensen, debutanter finns i överflöd (det s.k. ”demohelvetet” frodas) och megastjärnorna klampar omkring större än någonsin. Det var nog inte så Shawn Fanning trodde framtiden skulle bli när han skapade Napster.”

Vi som publik får oss där en känga, att vi inte orkar ta till oss allt som flödar ut ur Internet. Hellre det gamla välkända. För att återgå till Björn Ulveaus, jag njöt också av ”Mama Mia”, trallade med och rycktes med av livsglädjen. Jag gick till och med och köpte Abbas gamla skivor av rent nostalgiska skäl. Jag har också mimat med hopprep, övat tjejernas danssteg och som mörkhårig utnämnts till Anni-Frid trots musikelitens hån ringande i mina yngre tonårsöron. Och när jag fyllde sjutton år släpptes Dancing Queen och jag var ”only seventeen” jag med. Men när jag spelade de där gamla skivorna höll de faktiskt inte, både jag och tonåringarna klarade inte av en cd ens en gång. Gnälliga röster, sentimentala texter, men dansant lite då och då. Mycket melodramatiskt och nostalgiskt, men odödligt. Nej.

Tiden är för kort för att utnämna sig själv och sina likar till mästerverk och odödlighet, i det långa tidsperspektivet hjälper inte ens pengarna till. Det är det besjälade som kommer att bestå. Beskrivningen av popens kärna enligt Ulveaus, påminner om synen hos gamla tiders grosshandlare. En musikens diversehandlare plockar och lånar och lånar ut, men framförallt tjänar stora pengar.

Kommer vi i framtiden att resa oss uti vårt sekulariserade tempel och med handen över hjärtat och med tårar i ögonen sjunga med i ”The winner takes it all” i sann nyliberal anda, då säger det något om samtiden, ingenting om popens kärna. Pengar och pop är hårt sammantvinnade idag. Vad framtiden visar i form av odödlighet inom musiken, låt det bli nästkommande generationers ode över vår tid.

LenaLi