Nu kanske du tänker: ”Sinéad O’Connor??? På vilket sätt är Sinéad O’Connor missförstådd?” Och visst – alla vet vem hon är. Alla har hört genombrottshiten ”Nothing compares 2 U” som Prince skrev åt henne. De flesta associerar nog också hennes namn med diverse skandalösa politiska uttalanden, och många har säkert mött henne i rollen som duettpartner åt Willie Nelson, Peter Gabriel, Massive Attack och oräkneliga andra. Det som gör att jag ändå vill hävda att O’Connor är en av planetens mest underskattade musikaliska begåvningar är det faktum att inte en jävel verkar bry sig om de låtar hon själv har skrivit.

Till att börja med har vi debuten ”The Lion And The Cobra” från 1987 som knappt rymmer ett enda tveksamt ögonblick. Vore det inte för att den tidstypiskt plastiga produktionen har dränerat albumet på mycket av dess attraktionskraft, skulle jag fortfarande hålla den skivan som O’Connors mest helgjutna. Istället framstår nu ”Universal Mother” från 1994 som hennes mästerverk. Här finns ursinnigt starka ”Fire on Babylon” och skirt vackra ”A perfect indian”. Här finns också hiphopen i ”Famine” som lyckas varva kompakta textmassor med ett sanslöst sväng. Att en vit, irländsk kvinna vars enda hit skrivits av någon annan, gör socialt medveten gravallvarlig hiphop, är förmodligen lika korkat ur ett karriäristiskt perspektiv idag som det var 1994. Tack och lov har Sinéad O’Connor alltid struntat i att ta sådana hänsyn.

Kompromisslös, allvarlig, självutlämnande… Texter som avhandlar politik, kärlek, föräldraskap och de egna demonerna med samma uppriktighet… Det är lätt att förstå att vissa stör sig på O’Connor. En artist som inte kan stava till ironi och som inte tycks vara förmögen att förhålla sig klädsamt distanserad till någonting, är förstås dömd att göras till åtlöje. Men väljer man att lyssna på riktigt, är hon en artist som kan komma riktigt riktigt nära. Ibland nästan för nära. Fråga bara Emmylou Harris som försökte göra en cover på O’Connors ”In this heart” men gav upp därför att den skrämde henne för mycket.

Och så rösten förstås. Sinéad O’Connors mest omedelbart igenkännbara uttrycksmedel som hanterar storbandsssväng, pop och reggae med samma självklarhet. Denna unika röst, med samma förmåga som Nina Simone att omedelbart få allt bakgrundsbrus att tystna, alla försvar att rämna.

Idag är O’Connor 42 år. Det var länge sedan hon hade några framgångar att tala om och hon har vid minst ett tillfälle meddelat att hon ska sluta spela in musik. Att hon inte har släppt ett bra album sedan 2000 års ”Faith And Courage” (den kombinerade liveskivan / garderobsrensningen ”She Who Dwells…” från 2003 borträknad) förbättrar knappast hennes chanser att få den upprättelse hon förtjänar. Men så fort hon öppnar munnen är det fortfarande omöjligt att inte lyssna.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Hur är det möjligt att den stora massan har kunnat undgå att förföras av låtar som ”Sports & wine”, ”Mess” och ”The ascent of Stan”? Det enda rimliga svar jag kan komma på, är att den stora massan aldrig har hört dem. Vi talar ju om ogenerat självhäftande, på intet sätt svårlyssnad musik. Musik som med största sannolikhet skulle kunna älskas av många fler.

Själv håller jag honom som en av mina stora favoriter. Musikaliskt och personlighetsmässigt skulle jag placera honom någonstans mellan Paul Simon och en ung Elvis Costello men kvalitetsmässigt ovanför dem båda. Bara en sådan sak som att han lyckas få en samling bestående av gammalt överblivet material att låta som ett fullgott album, ger högsta poäng i min bok.

En annan sak som gör livet som Ben Folds-fan så angenämt, är att hans formkurva hittills har undvikt att störtdyka. Det är visserligen sant att debuten fortfarande är det bästa studioalbum han har spelat in (liveskivan ”Ben Folds Live” från 2002 är minst lika bra men, som sagt, en liveskiva) men det betyder inte att hans senare verk är ointressanta. Så sent som i våras släppte han den på många sätt förtjusande ”University Acappella!” där en massa vokalgrupper turas om att tolka hans material. Så trots att han, helt i enlighet med de teorier jag presenterade i Gammal, äldre, sämst för ett tag sedan, förmodligen aldrig kommer att tangera forna dagars formtopp, finns det fortfarande orsak att hålla öronen öppna för denne man.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Kite: My girl and I

Svävande synthmattor från åttiotalet… En spröd gitarrfigur som balanserar på kanten till avgrunden… Men den främsta orsaken till att Kite finns med på den här listan, stavas Nicklas Stenemo. Att lyssna på honom är att bevittna någon som med gasen i botten kör rakt in i en bergvägg. Så desperat låter han. Utan hans fulvackra bräkande hade ”My girl and I” bara varit en i och för sig fin men också ganska konventionell ballad; inte denna undersköna skapelse som gjord att blundande färdas bort med.

Återfinns lämpligast på EP:n ”Kite” (2008).

Lucy Street: Girl next door

Visst kan man göra sig löjlig över Lucy Street: Tre söta tjejer som sjunger tonårsromantiska texter till topplistepop som de inte har skrivit själva. Visst kan man fnysa om utstuderad kommersialism och skivbolagsprodukter och dra paralleller till ”Idol” och what not. Men håna i så fall Ronettes också. Håna Chiffons och Martha Reeves & The Vandellas, ja, avfärda all himmelsk lättviktspop som framförs av andra än dess kompositörer. I slutändan är det bara din förlust. För ”klockrent” är ett ord som uppfanns för att beskriva ”Girl next door”. Och eufori är den känsla jag fylls av när refrängen faller över mig som godisfärgade snöflingor.

Återfinns lämpligast på albumet ”Lucy Street” (2000).

Lesley Gore: Maybe I know

Ett av många skäl till att jag aldrig upphör att fascineras av popmusik är dess förmåga att luras. Vid en första anblick är ”Maybe I know” en trevlig, lättsam bagatell. Ett effektivt och tajt litet låtskrivarhantverk på två minuter och trettiosex sekunder, med en melodi som äter sig in i skallen på ett nästan enerverande sätt. Men inte så mycket mer. Förrän jag efter ett par lyssningar plötsligt och helt oväntat får värsta livsomvälvande upplevelsen. Stämsången i refrängen… Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här men… den är så ljuvlig att jag dör. Jag menar allvar: När de två sångstämmorna faller isär, möts och sedan glider ifrån varandra på nytt… Jag begriper inte hur det är möjligt men det får mig att dö varje gång.

Återfinns lämpligast på albumet ”Girl Talk” (1964).

Primitives: Crash

Så fort jag hamnar i någon nördig diskussion om Den Perfekta Poplåten kommer jag att tänka på ”Crash”. Primitives må med rätta beskrivas som ett andra klassens Blondie som bara gjorde en minnesvärd låt. Men vilken låt! ”Crash” är extremt catchy gitarrpop utan ett gram dödkött. Musik man blir snygg av. Mördande cool träffar den mig som en hård vindstöt och smetar mig platt mot närmsta vägg. Gasen i botten, solen i ögonen och nedvevade rutor. Popperfektion i en liten ask.

Återfinns lämpligast på albumet ”Lovely” (1988).

Pulp: This is hardcore

Pulp var aldrig min grej. Hur mycket jag än obsessade kring många av de gitarrbaserade popgrupper som kom fram under början och mitten av nittiotalet, lyckades jag aldrig göra just Pulp till mina. Med ett stort undantag: Titellåten från skivan som blev början till slutet för Jarvis Cocker & Company, är så dramatisk, så full av dunkel dekadent atmosfär och blödande smärta att ett gammalt Bowiefan inte kan göra annat än gå ned i spagat. Längden (6.25) är viktig inte bara för att den understryker musikens episka karaktär. Den ger också låten utrymme att andas; växla mellan frenetiska attacker och passager av ljuvlig återhämtning. När den slutligen tonar bort är jag fullständigt emotionellt utmattad. Som om jag just överrumplats av häftig gråt eller vaknat ur en dröm utan att minnas mer än att något underbart och hemskt precis har hänt.

Återfinns lämpligast på albumet ”This Is Hardcore” (1998).

…Och det var allt. Tio omistliga låtar. Tio alldeles enastående fantastiska låtar. De tio bästa poplåtarna någonsin? Nja. Jag är den siste att förneka att det råder ett visst mått av godtycke över den här listan. Skulle jag göra om försöket att utnämna världens bästa poplåtar imorgon, blev resultatet med största sannolikhet ett annat. Skulle jag göra ytterligare ett försök om en vecka är jag säker på att listan skulle förändras ännu mer. Kort sagt: Vissa låtar betyder mer vissa dagar och mindre andra. Och det är nog så det ska vara. Hur kul det än är att lista sina favoritlåtar, favoritartister, favoritalbum, favoritspelningar och Gud vet vad mer, kan det nog vara bra att komma ihåg att musik egentligen aldrig låter sig inordnas i prydliga listor.

Spotify – Världens Bästa Poplåtar enligt Staffan

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Alltså, utan inbördes rangordning:

Belle & Sebastian: Get me away from here, I’m dying

När jag längtar efter den här låten så är det framför allt melodin som Stuart Murdoch sjunger, som jag saknar. Och hur beskriver man egentligen en melodi med ord? Jag antar att jag med större musikteoretiska kunskaper hade kunnat berätta om den så att åtminstone andra med liknande kunskaper hade förstått. Istället får jag nöja mig med att konstatera att den här melodin är mjuk och snabb, lätt och böljande som solglitter på vattnet närmast stranden där vågorna är små. Att den är söt, på gränsen till sockersöt, och att friktionen som uppstår när den gnids mot textens allvar, är som sex i mina öron.

Återfinns lämpligast på albumet If You’re Feeling Sinister (1996).

David Bowie: Drive-in Saturday

Bowie har gjort minst tio låtar som är minst lika bra som den här. Men ingen av dem är lika poppig. Och som i så många av hans bästa inspelningar kretsar det mesta kring sången. Det är där, i Bowies röst, som den främsta anledningen till att jag efter hundratals lyssningar fortfarande hittar nya nyanser och detaljer i Drive-in Saturday, återfinns. Det är också där som låtens emotionella crescendo byggs upp, sväller, stegrar för att explodera i sista refrängen.

Återfinns lämpligast på albumet Aladdin Sane (1973).

Di Leva: Adam & Eve

Inför releasen av Naked Number One som den här låten är hämtad från, pratade Di Leva om att ta fram Coca Colan i sig; att lyfta upp den till ytan, längst fram i ljudbilden. Adam & Eve innehåller mycket riktigt så många artificiella men oemotståndliga tillsatser att den lyser i mörkret. Allra mest beroendeframkallande är den återkommande syntslingan som dränker hela låten i fluorescerande färger samtidigt som den masserar den där punkten längst in i öronen dit topsen aldrig når.

Återfinns lämpligast på albumet Naked Number One (1993).

Frank Black: Los Angeles

Det Pixies gjorde var i mina öron för mycket rock för att platsa på en sådan här lista. Men Los Angeles; första spåret på Frank Blacks första soloskiva, är det bitvis tunga riffandet till trots inget annat än pop. Frank Black brukade vara en gudabenådad låtskrivare innan han tappade gnistan. Hans specialitet var att skriva tre låtar och sedan knåda ihop dem till en. Tekniken utmynnade i många fall i komprimerade små bomber med skyhög densitet. Los Angeles är så full av tvära kast och överraskningar att den kan ta några lyssningar att veckla upp. Men det avslutande kaleidoskopet av gitarrer i slow motion gör allting värt besväret.

Återfinns lämpligast på albumet Frank Black (1993).

Håkan Hellström: Vi två, 17 år

Jag har uppriktigt sagt lite svårt att tro att människor som säger att de inte gillar Håkan Hellström, verkligen har lyssnat. Jag menar; hur kan man inte gilla naket oförställd kärlek? Visst har hans album varit mer än lovligt ojämna men på debuten från 2000 hade han alla rätt. Och allra mest rätt hade han på hjärtekrossaren Vi två, 17 år. Popmusik blir inte mer bitterljuvt romantisk än såhär. Och poptexter behöver faktiskt inte ha högre ambitioner än att stapla känsloladdade fraser som ”Vi är förlorare vi två sen vi var 17 år…” på varandra.

Återfinns lämpligast på albumet Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg (2000).

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Spotify :

Världens Bästa Poplåtar enligt Staffan på Spotify

Det finns musik inom de flesta genrer som jag älskar. Reggae. Hiphop. Klassiskt. Jazz. Rock. Dans (INTE dansbands-!!!) musik. Men mest av allt finns det två sorters musik i mitt liv: Pop och soul. Pop har en stor plats i mitt hjärta. De här tio låtarna är viktiga för mig. Mer om det snart. Först bara ett ord om att det faktiskt känns lite tråkigt att varken Nina Simone, Curtis Mayfield eller Van Morrison finns med på listan. Men vem vet; det kanske blir en soullista också framöver.

Så vad har krävts av en låt för att platsa på min lista (mer än att den river upp känslostormar hos mig varje gång jag hör den)? Jo, den ska passa in i min egen högst personliga och tämligen godtyckliga definition av vad popmusik är. Vanligtvis tycker jag att det är bekvämt att använda begreppet ”pop” i vidast möjliga bemärkelse men inför ihopknåpandet av den här listan ville jag smalna av definitionen:

Först och främst, bestämde jag, ska alla låtar vara hyfsat lättillgängliga och melodiösa. Därefter gällde det att sortera bort alla låtar som primärt hör hemma inom en annan genre än just pop. I många fall var det lättare sagt än gjort. Några, som Portisheads ”Roads” och Kate Bushs ”Love and anger” gallrades bort på ganska lösa grunder. Trots att de på papperet motsvarade mina kriterier, var det något i min mage som inte tyckte att de var tillräckligt mycket pop. Andra, som ”Harder, better, faster, stronger” med Daft Punk, försvann främst för att jag ska ha något kvar att skriva om ifall jag bestämmer mig för att göra en lista över världens bästa houselåtar.

Allra svårast var det kanske att en gång för alla bestämma vad som är pop och vad som är rock. Till sist enades jag med mig själv om att pop, till skillnad från rock, i någon mån alltid håller masken. En poplåt vrålar inte rakt ut. Inte heller kvider den särskilt ofta av smärta. Därför kommer du inte att återfinna Dinosaur Jr:s ”What else is new” på den här listan. Ångesten i en poplåt, i den mån den finns där, är alltid artikulerad. Vilket naturligtvis inte är detsamma som att pop är ytligare än rock.

Utifrån dessa stränga kriterier skalades så låt efter låt bort tills endast tio stycken återstod av de ungefär sjuttio absolut oumbärliga titlar som jag hade börjat med. Och där är det dags att göra en riktigt härlig cliffhanger genom att sätta punkt för idag. Nästa gång vi hörs lovar jag att presentera de första av de tio poplåtar som just i detta ögonblick får mitt hjärta att slå hårdast. Men redan nu kan jag, med något som känns misstänkt likt sorg, avslöja de sista låtarna som gallrades bort: Ben Folds: ”The ascent of Stan”, Gene: ”We could be kings”, Matthew Sweet: ”Holy war”, Popsicle: ”Pale honey”, och Posies: ”Solar sister”.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund
Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Carole King, Musik, Poplåtar, Van Morrison, Daft Punk

Mozarts effekt på vår inlärningsförmåga, visuospatiala kapacitet, arbetsminne och mjölkproduktion har varit föremål för en hel del forskning. Utan att vara särskilt insatt i ämnet, skulle jag dock gissa att det mesta av denna forskning är keff. Att musik kan göra oss smartare är i mina ögon självklart. Att Mozart skulle vara den enda kompositör som does the trick faller däremot på sin egen orimlighet. Det forskningsstöd som påstås finnas för detta, har förmodligen mer med snobbism och okunnighet om modern musik att göra, än med vetenskaplig stringens.

Inte så att jag tror att man blir smartare av vilken musik som helst i vilka sammanhang som helst. Jag tror till exempel inte att gårdagens runtvandring bland Stockholms klädbutiker gjorde mig smartare, trots att allihopa spelade ”Thriller” på högsta volym. Snarare tvärtom. Men jag är fullständigt övertygad om att den som lyssnar koncentrerat på musik av en viss komplexitetsgrad övar sitt intellekt, och att den som utför denna övning ofta och under lång tid faktiskt blir smartare. Det är samma sak som att den som ofta ägnar sig åt att försöka förstå komplicerade litterära texter eller matematiska problem, tränar och därmed förbättrar sin intellektuella förmåga.

Aldrig blir det så tydligt att musiklyssnande faktiskt kan fungera som hjärngympa, som när man möter musik som man först inte gillar men av någon anledning fortsätter att lyssna på ändå. Som kanske väcker min nyfikenhet första gången jag hör den men som mest av allt känns otillgänglig, svår, konstig. Jag talar om skivor som ”The Dreaming” med Kate Bush, ”Astral Weeks” med Van Morrison, och ”Vivadixiesubmarinetransmissionplot” med Sparklehorse. Skivor som till en början höll mig på avstånd; framstod som oöverblickbara och fragmentariska för att, efter ett antal lyssningar, plötsligt smälta ihop till sammanhängande helheter som jag idag älskar fanatiskt.

Jag föreställer mig att det är i det där sammansmältningsögonblicket som det sker. Just när den röda tråden uppenbarar sig, bitarna faller på plats och det tänds en liten lampa över huvudet. Att det är då själva inlärningen befästs och man blir lite lite smartare än man var alldeles nyss.

Men, som sagt, jag tror att det krävs koncentration och jag tror att det krävs musik med ett visst mått av komplexitet. Att bara slölyssna eller att proppa öronen fulla med förutsägbar treackordspop gör knappast någon klokare. Däremot tror jag inte att det krävs att man lyssnar på just Mozart.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Av deras musik kommer jag däremot knappt ihåg någonting. Jag tror att de spelade eget material och jag minns inte att de störde mig, så jag antar att de fick mitt ljumma godkännande. Men jag var inte där för musiken utan för att dricka öl och prata.

…Tills något hände som på ett ögonblick sög min uppmärksamhet bort från samtalet kring bordet:

Låten hon sjöng. Jag kände igen den. Moneybrother. Hade avfärdat honom som ”för mycket Springsteen” ett par år tidigare även om jag hade gillat delar av ”Blood Panic”. Men jag hade aldrig reagerat såhär starkt på något på skivan. Nu var musiken inne i bröstet på mig, grävde runt och klämde, kramade och släppte efter, kramade och släppte efter… Som hon sjöng! Som hon lyste! Hennes sårbara kvidanden:
- Do you love me? Do you love me? Or did the wine intensify your feelings, made it all seem right?..

Jag hade ingen aning om vem hon var då, och jag vet det inte idag. Jag hoppas i alla fall att hon fortsatte att sjunga. Fler skulle behöva höra hennes röst.

Moneybrother har jag väl i viss mån omvärderat sedan den där kvällen. I alla fall hans debutalbum från vilket låten ”Feelings, getting stronger in the dark” är hämtad. Idag kan jag uppskatta hans grabbiga soulpop och Springsteeninfluenserna har jag lärt mig att leva med. Men i närheten av tjejen på Pub 19, kommer han aldrig.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Men jag har fortsatt att fundera på egen hand. Jag har tänkt på M:s och N:s åsikter och på hur mycket de skiljer sig från dem som musikjournalister och andra med anspråk på att veta vad som är tufft och vad som är fånigt, brukar ha. I musikpressen råder det ju sällan någon tvekan om att artister som varken är svarta eller någorlunda obskyra, ofelbart gör bort sig i samma ögonblick som de börjar vifta med plakat. Förmodligen bottnar den hållningen oftast i en uppfattning om att rockartister ska vara sådär nihilistiskt tuffa som de farligaste killarna i skolgårdens rökruta verkade vara. Men trots att jag själv tycker att Sid Vicious bara var sorglig och inte ett dugg ”farlig” kan jag inte låta bli att störa mig på Coldplays, Stings och Madonnas världsförbättrarambitioner. Inte för att det de gör är särskilt töntigt. Men för att de redan har ett väldigt viktigt jobb och att det jobbet inte utan vidare låter sig kombineras med ett politiskt budskap.

Heter man Sinéad O’Connor, Doktor Kosmos eller Robert Wyatt är politiken en naturlig, integrerad del av musiken. Då är allting frid och fröjd. Heter man däremot Madonna och gör musik om kärlek, sex och party tycker jag att man ska hålla sina tankar om Dawit Isaac för sig själv. Åtminstone tycker jag att man ska tänka sig noga för innan man blåser upp dem på storbildsskärm och gör dem till en del av scenshowen. Som välkänd och uppskattad popmusiker betyder man en hel del för många. Världen är förmodligen full av människor vars liv på djupet har förändrats av Madonnas musik. Att då kompromissa med musiken för att få fram ett politiskt budskap – till exempel genom att mitt under pågående konsert börja tala om politiska fångar – sänder i alla fall i mina ögon en signal om att den här artisten inte tror på eller bryr sig tillräckligt mycket om sin musik för att tycka att den kan stå på egna ben. Och det faktum att en popstjärna inte tycker att en konsert är meningsfull om hon inte säger några ord om Dawit Isaac, är ungefär lika märkligt som om Maud Olofsson skulle känna sig skyldig att recitera Tomas Tranströmer varje gång hon gick upp i en talarstol.

Jag menar inte att det ena är viktigare än det andra. Musik, politik, kärlek, sex – allt handlar om sådant vi behöver. Det enda jag säger är att musik och politik inte alltid fungerar ihop och att artister som försöker tvinga ihop dem, agerar inte bara vårdslöst utan också respektlöst. Mot musiken, och mot människorna som har en intim relation till den.

Staffan Rislund Törner

Staffan lastfm
Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Madonna, Dawit Isaac, Coldplay, pop, politik

”Panic Prevention” är den bästa nya skiva jag har hört på minst fem år. Jag tror att jag måste gå tillbaka till Sades ”Lovers Rock”, Eminems ”Marshall Mathers LP” eller Sweet Chariots ”Beat Based / Song Centered / Spirit Led” för att hitta ett album som har berört mig lika starkt. Referenser? Tja, föreställ dig att någon har hällt The Clash, Billy Bragg och The Streets i en köksmixer och att summan, själva smoothien, med bred marginal överträffar beståndsdelarna. Humor, melankoli och eufori på ett sätt som alltför sällan förenas i popmusik. Skivan fick genomgående lysande recensioner men släpptes för tidigt på året för att finnas kvar i kritikernas medvetanden när det blev dags att summera 2007 i listform.

Även om uppföljaren har låtit vänta på sig har det aldrig varit riktigt tyst från Jamie T. En strid ström av singelbaksidor, bonusspår och annat överblivet har sipprat ut från olika håll. Inget av det (med undantag för fina ”Here’s ya getaway”) har dock kommit i närheten av låtarna på ”Panic Prevention”, vilket delvis förklarar varför mina förväntningar på uppföljaren fram tills nyligen var utspädda med vad jag betraktade som sund skepsis. Hur många gånger förut, intalade jag mig, hade jag inte befunnit mig i en liknande situation där jag med hysteriskt upptrissade förväntningar hade kommit hem från skivaffären bara för att bli besviken? Jag vet att jag låter som en farbror nu men de senaste åren tycker jag att det har hänt alldeles för ofta; att besvikelserna på något sätt har blivit fler och fler medan de riktigt bra uppföljarna bara har blivit färre. Men så lyssnade jag på de första smakproven från ”Kings & Queens” och plötsligt brast alla fördämningar. Framför allt singelspåret ”Sticks ’n’ stones” ger mig spatt i hela kroppen och en klump av lycka i halsen. Londonynglingen med de dåliga tänderna tycks helt enkelt ha fortsatt med det han har gjort hela tiden; att skriva och spela in låtar. Inga krampaktiga försök till förnyelse men heller inga trista repriser av gamla framgångar. Bara ny, briljant popmusik. Så nu struntar jag i att vara behärskat vuxet skeptisk: Jamie T är tillbaka och han är helt *!%#!*** fantastisk!!!

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Tänk på en av dina favoritgrupper eller – artister. Tänk sedan på det bästa album de har gjort. Tjugo spänn på att den är inspelad innan artisten ifråga hade ett enda grått hårstrå. Och slutsatsen av detta blir… just det: Gamla människor gör dåliga skivor.

Oj, vad kul det hade varit att sätta punkt där men jag ska försöka vara allvarlig. Tänker man efter rör det sig ju om något av ett mysterium och dessutom ett mysterium som verkar vara unikt för popmusiken. Inom vilken annan konstform skapas regelmässigt de stora mästerverken av ungdomarna? Hur många riktigt fantastiska debutromaner har man till exempel läst? En handfull? Ja, möjligen, men knappast fler. Men vänder man blicken mot popmusiken är läget genast ett helt annat. För handen på hjärtat; hur många musikartister kan du nämna som har peakat på sin ålders höst? Den jag själv först kommer att tänka på är Lou Reed. Ja, jag är vanvördig nog att tycka att ”New York” och ”Songs for Drella” är bättre än något han gjorde med Velvet Underground eller under sina första sexton år som soloartist. Möjligen tycker jag också att Paul Simon och John Cale har gjort sina främsta verk långt fram i livet.

Två eller tre namn alltså. Vilket ska jämföras med att jag enligt last.fm har lyssnat på 1443 artister de senaste två åren. Och jag har hittills inte träffat en enda popnörd som på allvar har försökt argumentera mot mig på den här punkten.

Så vad är då orsakerna till denna deprimerande formkurva? Jag kan se tre stycken.

Den första handlar om det utbredda drogandet bland popmusiker. Det här är ett kontroversiellt ämne eftersom det är lätt att hitta belägg för att många av de största mästerverken har skapats under inflytande av droger. Men de eventuella nya vägar som droger kan leda in på, har en tendens att växa igen allteftersom bruk med åren övergår i missbruk samtidigt som antalet bortknarkade hjärnceller närmar sig astronomiska proportioner.

Den andra orsaken handlar om hormoner. Om elektricitet. Om att vara väldigt ung och energisk och om att ha hört tillräckligt lite musik för att tro att de egna skapelserna är just vad världen behöver. Jag kan svära på att en sådan cocktail av naivitet, brunst, hyperaktivitet och hybris ligger bakom mer världsomvälvande musik än skicklighet.

Den tredje och sista orsaken till att de bästa poplåtarna nästan alltid skrivs av personer under fyrtio, rör själva formatet. Du vet; tre minuter, vers, vers, brygga, refräng. Hur många gånger är det egentligen möjligt för en människa att gjuta nytt liv i en sådan trång formel? Tio? Tjugo? Trettio? Någonstans tar hur som helst variationsidéerna slut varpå låtskrivandet hamnar i tomgång eller irrar iväg i desperata experiment som sällan blir den nytändning artisten hade hoppats på. Ja, om man inte råkar heta Lou Reed förstås.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund