Olika musikliv

När jag var i sjuttonårsåldern hade jag ett aktivt musikliv. Jag sjöng i kör, jag spelade i skolans spexband, jag övade piano en timme varje dag, jag lyssnade jämt på musik antingen på stereon hemma eller i free stylen som jag hade, med sådana där stora hörlurar som inte gick att sätta in i öronen och med båge över huvudet, som har blivit modernt igen, fast nu i ett lite coolare utförande. Jag spelade in blandband på blandband och sorterade LP-skivorna ofta. Jag lyssnade på radio och på TV – i den mån det spelades någon musik på TV. Om en musikvideo skulle spelas annonserades det först i TV-tablån och det missade jag aldrig, möjligen om det var körrepetition. En musikvideo var en stor händelse i mitt TV-tittande.

Fortsätt läsa ”Olika musikliv”

Trygghet: Lenny Kravitz

När min äldsta son var mellan fyra och fem år hade han snöat in på musik som man kanske inte förväntar sig av en fyra-femåring. Det var Jimi Hendrix, U2 och framför allt: Lenny Kravitz. Han skulle lyssna på Lenny Kravitz i tid och otid – vid middagsbordet, i bilen, till och med till den s k stoppdansen på hans kalas – ni vet en sådan där dans när alla deltagare dansar järnet till någon fartig musik och sedan stoppas musiken på ett oväntat ställe och då ska man frysa i den pose man var och se om man kan stå kvar. Den som rör sig eller ramlar omkull åker ut och så kör man tills det bara är en vinnare kvar. Lenny Kravitz till det också. Fortsätt läsa ”Trygghet: Lenny Kravitz”