Det jag störde mig på i vuxenvärlden var att så många kommenterade att de minsann också hade spelat när de var unga och så fick de något drömskt i blicken och sa ”vad roooligt det var…” och sen var det inget mer. Som jag uppfattade det hade de bara slutat med musik och nu accepterat det. Jag fick ont i magen varje gång. Jag ville inte sluta med musik. Varför kunde man inte både bli vuxen OCH fortsätta ha ett aktivt musikliv?! Jag förstod inte. Det var just när jag var i sjuttonårsåldern som jag bestämde mig för att jag inte skulle bli sådan. Jag skulle aldrig sluta, jag skulle anstränga mig för att behålla musiken.

De flesta vuxna i min närhet var intresserade av musik på olika sätt men med sin, vad jag då tyckte var, dåliga musiksmak. Pappa spelade dragspel och lyssnade på dragspelsmusik och tradjazz, mamma lyssnade på skvalradion – och dragspelsmusik och tradjazz. På landet lärde hon mig att dansa schottis, hambo och polka till pappas spelande. En av mina kompisars pappa hade svart, vattenkammat hår och såg ut som Jerry Williams. Han lyssnade på 50-talsrock och hade monterat in högtalare i köket för att han skulle kunna lyssna på musik från stereon i vardagsrummet även när han lagade mat. Hennes mamma brukade prata om hur hon hade spelat piano som ung och skulle ta upp det igen när barnen var stora. Jag förstod inte varför hon hade slutat och hur hon kunde ta så lätt på det. Jag hade en annan kompis vars pappa var jazzmusiker. Han spelade trumpet som Louis Armstrong och brukade ge pappa skivor han spelat in – mest tradjazz. Kompisens mamma var gammal konsertpianist och min pianolärare. Hon var ofta ensam med barnen när pappan var på turné. Båda försörjde sig dock som musiklärare. När de kom och hälsade på oss på landet brukade pappan i kompisfamiljen ställa sig och öva en stund i vedboden, ibland på trumpeten, ibland på bara munstycket.

Nu när jag är i 40-årsåldern, med familj och barn, och tänker tillbaka inser jag att när jag skriver detta tycker jag att de ju låter riktigt trevliga, de där vuxna. Och vad roligt att de fortfarande så aktivt höll liv i sitt musikintresse! Mitt piano är ostämt sedan fem år tillbaka och jag har knappt spelat de senaste åtta åren. Men jag lyssnar på musik och jag sjunger i kör. Sen när barnen blir stora ska jag ta upp pianospelandet igen. Jag inser att jag har hamnat där jag inte ville vara när jag var sjutton, fast att det gör mig inget. Det finns annat som är viktigare. När jag sen tänker på den tiden då man helt kunde hänge sig åt musiken eftersom man inte hade något annat kommer jag på mig själv med att med drömsk blick tänka ”vad roooligt det var…”.

Helena

Axel

Som musikintresserad mor var jag ytterligt stolt över hans goda musiksmak. Vi hade en samlingsskiva med Kravitz som gick varm. När vi åkte bil fick vi översätta texterna och försöka förklara vad han menade med – ”Fly away”, ”Mama said” och ”Black velvet”. Utmanande minst sagt och lite upplyftande, eftersom jag inte hade analyserat texterna så noga innan. Vad menade Lenny egentligen med svart sammet? Går ”Mama said” verkligen ut på att man ska lyssna på vad sin mamma säger? Hur förklarar man för en fyraåring att man ibland känner för att bara flyga iväg från allting?

I samma veva blev sonen storebror. Vi fick en lillebror i familjen. Som vanligt med andrabarn fick lillebror mest följa med på saker vi gjorde och han fick av förklarliga skäl inte lika mycket tid och uppmärksamhet som storebror hade fått.

En gång hade vi varit på släktkalas i Norrköping och skulle åka hem till Stockholm. Vi åkte lagom i tid för att lillebror skulle somna under resan och sedan kunna bäras in hemma och sova resten av natten. Han var inte så road av att åka bil och vi ville undvika en mardrömsresa på två timmar med en gallskrikande bebis. Storebror ville som vanligt lyssna på Lenny Kravitz men vi vuxna försökte förklara att det kanske var lite för rockig och högljudd musik när lillebror skulle sova. Det är klart, skrikande bebisar i två timmar är det inte många som gillar så storebror lät sig motvilligt övertalas. Lillbror började gny redan när vi spände fast honom i barnstolen. Vi försökte med det mesta vad gäller lugn barnmusik – Alice Tegner, Jojje Wadenius, Mamma mu. Ingenting hjälpte – gråten eskalerade och i Nyköping gav vi upp. Storebror fick välja och det blev: Lenny Kravitz.

Redan efter de fyra inledande takterna med taktfast gitarr och trummor i ”Are you gonna go my way?” sov lillebror lugnt och stilla. Då insåg vi att det var ju så det brukade vara i bilen – Lenny Kravitzs musik var trygghet.

Helena

/Axel Lindeberg