Efter ett år i min ungdom i det stora landet i väster är jag mer eller mindre beroende av de sentimentala jazzjulsångerna som de stora namnen sjungit in – Nat King Cole, Frank Sinatra, Mel Tormé och ej att förglömma Ella Fitzgerald. Hennes inspelningar av Have Yourself a Merry little Christmas, Jingle Bells, Sleigh Ride och Let it Snow, Let it Snow, Let it Snow får i alla fall mig att swinga bort all choklad jag trycker i mig under julhelgen. I år har jag dessutom upptäckt riktigt fina julinspelningar med Harry Connick Jr och Michael Bublé som för arvet vidare på ett rent men ändå individuellt sätt. En kompis har tipsat om några fantastiska inspelningar som jag inte kan låta bli nuförtiden kring jul. För att bara nämna några finns ju roliga orkesterinspelningar som får en att känna sig som att ens liv är som en film – ni vet en sån där romantisk komedi med lyckligt slut eller en Peter Sellersfilm – till exempel Ramsey Lewis Trios The sound of Christmas eller Sleigh Ride där kälken formligen flyger fram under blå himmel i yrande pulversnö. Eller Bossaversionen av Sleigh Ride med Bossa Nouvea som jag tycker är oemotståndlig. Ett ovanligt och väldigt coolt inslag är också Jimmy Smith med sin hammondorgel i God Rest Ye Merry Gentlemen. Den låten trodde jag aldrig jag skulle jazza till.

Ibland, när jag inte är på topp och inte riktigt är stark nog att klara julens kärleksbudskap eller när jag upplever sentimentaliteten som för mycket, för sötsliskig och kladdigt påträngande, eller när julstressen biter tag i nackens hårfäste och tungt, varmt flåsar mig i nacken, då är det skönt att sätta på Peggy Lees inspelning av Happy Holiday. På något märkligt sätt lättar den på trycket utan att bryta ner. Hennes sävliga, lite släpande stämma låter som att hon ständigt ler på ett avslappnat, lugnande men ändå inbjudande sätt. Rösten är så närvarande att det låter som att hon står bredvid mig. Den liksom flyter över det snabba svängande kompet och jag blir…lugn. Hon känns bara glad och vänlig och osentimentalt önskar hon alla helt enkelt en Happy Holiday! Det gör jag också – God Jul!

Helena

Det mest kända, om man nu kan använda det uttrycket, av de fyra grekiska elektrogrupper som jag tänker tipsa om är Marsheaux. Sophie och Marianthi är från Thessaloniki och de slog igenom med en cover på blippblopp-klassikern Popcorn. Det här med spännande covers har sedan blivit ett kännetecken för dem. When In Romes Promise, Lightning Seeds Pure, OMD:s She’s Leaving och New Orders Regret har alla Marsheauxifierats – med lyckat resultat.
Hittills har Marsheaux släppt tre album. Ebay Queen kom 2004, Peekaboo 2007 och i år var det dags för Lumineux Noir att se dagens ljus (!).
På MySpace finns ett antal låtar, bland annat utmärkta singeln Breakthrough från Lumineux Noir. Och de två senaste albumen finns i sin helhet på Spotify.
Andra intressanta grekiska elektronamn väl värda att nämnas är Blue Birds Refuse To Fly, Mikro och Fotonovela. Blue Birds Refuse To Fly har två album som går hyfsat lätt att få tag på. Den ena, Anapteroma, går att skippa helt utan dåligt samvete. Men den andra, Xenomorph Angel från 2007, är ett mycket starkt album. Skillnaden är en sångerska Eva K, hon kom med till Xenomorph Angel och mycket förändrades. Titellåten är strålande, men finns bara i kortversion på Last.fm. På MySpace finns ytterligare fyra låtar. Xenomorph Angel har intressanta tendenser och det hade varit spännande att höra fortsättningen. Tyvärr har det varit väldigt tyst sedan 2007. Frågan är om de blå fåglarna fortfarande vägrar att flyga eller om trion helt enkelt har kraschlandat.

Mikro har en relativt lång karriär i Grekland, men har också en del material på engelska. För den som vill höra lite på grekiska kan det vara värt att lyssna på Se Trohia, exempelvis. Favoriten är annars Restart, som tyvärr inte finns tillgänglig på MySpace. Men väl på YouTube, utan video.

George och Nikos har ett skivbolag ihop, Undo Records, där Mikro och Marsheaux återfinns. Men de har också sedan förra sommaren också en grupp ihop, Fotonovela, vars debutalbum kom i år med titeln Mistakes Are Good. Här finns flera bra spår, exempelvis Wrong Is Right. Albumet finns på Spotify och på iTunes exempelvis. Och duetten med Marsheaux finns – utan video – på YouTube.

Olof

Två snabba synthtips:
Mr Jones Machine – Augustiljus
Första albumet var på engelska. Det andra på svenska – och betydligt bättre. Det här är en verklig pärla, i vackert augustiljus ackompanjerat av Stjärnornas musik.

Arvid – Hur kunde jag låta det ske?
Med en aura av Ratata kommer Arvid bara in och tar för sig.

De upptäcktes via You Tube, gjorde en radioserie hos BBC för att sedan spela in en serie hos HBO. Många undrade vad en amerikansk teve-kanal med succé–serier som The Sopranos, Six Feet Under,  Deadwood and Sex And The City tänkte egentligen. De kallar sig tidigare Nya Zeelands fjärde mest populära gitarrbaserade digi-bongo acapella-rap-funk-komedi-folkmusiks-duo. I Nya Zeeland menar man att det finns komediband som är både bättre och roligare. Men i låten “Hiphopopotamus vs the Rhymenocerous” så är de faktiskt lika smarta som de själva tror att de är. Men det är enligt min mening serien man ska se för att den smaklösa musiken riktigt ska komma till sin rätt.

Serien har gett duon flera utmärkelser och deras live-framträdanden har gett dem en världsomspännande kultstatus. Jag har skrattat och lidit med FOTC de första tolv avsnitten och det finns en andra säsong som sändes i januari 2009, men som inte hittat hit ännu. Den hade varit något nu när mörkret lägrar sig. Jag behöver skratta! Och jag kan inte låta bli att tänka på att det skulle vara roligt att se en svensk motsvarighet med ett kvinnligt band som aldrig kommer så långt som till scenen, utan repar i en sunkig lägenhet, dricker vin och syr egna glitterkläder och likt så många andra aldrig når fram utan livet händer under tiden! Jag vill spela den äldre, lite gråhåriga managern som kan lite ekonomi och försöker sälja in bandet på företagsevenemang utan framgång och när de till slut får ett gig är de för fulla för att genomföra det.
Hör av er Normal! Fast ni får fila på låtarna. De är inte tillräckligt dåliga ännu.

http://www.hbo.com/conchords/index.html

Lena

På svenska, engelska, farsi och lite franska emellanåt har hon berättat om förorten, storstaden. Laleh vill kommunicera, vill oss något, vill berätta om sina tankar, känslor och sina erfarenheter. Jag hör Cornelis Vreeswijk i betoningen emellanåt, vilket jag vet att fler gör. Det blir tydligt i Storebror men hon går snabbt vidare och låter sig inte fångas in utan går vidare till andra inspirationskällor och gör något alldeles eget! Underbara låtar som Tell Me och Big City Love är klart, skönt soulinfluerade. I andra låtar växlar Laleh stil och blir proggig som i Bostadsansökan eller anammar reggietakter som i Hame Bahem. Hon har satts i samma fack som Seal, Sinead o Connor och Björk.

Hennes bakgrund med flykt från Iran, genom uppväxt i Östberlin, Minsk och Göteborg genomsyrar en hel del av hennes produktion. I albumet Prinsessor från 2006 blir hennes uppväxt nära och tydlig. I Far Har Lärt Mig spelar hon på en tramporgel som gnyr i bakgrunden och det är naket, nära. Jag imponeras över att hon tar kontroll över sin egen process, eget skivbolag, producerar allt själv (även om en del recensenter menar att hon har en del att vinna på att gå vidare och släppa produktionen till någon annan och fokusera på sitt eget låtskrivande). I år har hon turnerat mycket och nu kvarstår för mig att se henne live.

”Med en fint expressiv röst och en flödande naturlig talang för lättlyssnade popmelodier – kombinerat med egensinnigt reflekterande texter – har hon nått en stor och diversifierad publik” skriver Dan Backman i sin recension av skivan Me And Simon and  i SvD som släpptes efter några års medieskugga.

Nu säger Laleh själv i en intervju i DN 2009-01-16 att ”Det krävs verklig talang för att njuta av musik. Jag litar på att min publik förstår vad jag vill säga”. Och när hon säger ”Jag är musiker ut i fingerspetsarna och har alltid upplevt den genom fysisk beröring” så tror jag henne. Ja, så måste det vara, trots att jag själv inte ens spelar triangel.
Att hon tycker det krävs talang för att njuta av musik är ju smickrande, men för mig uttrycker hon sig precis som verkligheten är, fragmenterad, och vem har inte haft huvudet fullt av lättlyssnad pop, vare sig man vill eller inte. Men med skivan Me And Simon känns låtarna inte riktigt lika fragmentiserade. Laleh menar att hon är ute efter det ”riktiga ljudet” och på Me And Simon har hon fått leka med London Symphonic Orchestras hela stråk och blåssektion. Någonstans är hon på väg och jag vill följa med henne… jag ryser på spår efter spår och ibland vill jag bara gråta utan att vara ledsen. Jag svävar där med musiken i en annan sfär.

Jag har inte sett någon av Arn-filmerna (där Snö ska finnas med)…men när hon pratsjungerskriker ”Jag älskar dig” på låten Snö i det här You Tube-klippet så tror jag på henne förbehållslöst. Jag hoppas att det bara är början, jag vill höra mer och mer. ”Frihet är att veta vem man är” säger Laleh, LenaLi håller med och anar något vildare längre fram..

LenaLi

Ryskt och synthigt behöver alltså inte bara handla om tjejerna i T’atu.

Säga vad man vill, men det är alltid intressant hur det engelska språket – för den som inte har talat eller talar det till vardags – kan bändas och vridas för att följa en melodislinga. Minns bara vad Aha gjorde med Take On Me (som väl borde ha hetat Take Me On eller kanske Touch Me om det skrivits av någon med engelska som modersmål). Mechanical Apfelsine har några halsbrytande övningar med engelska ord, men det gör det liksom bara charmigare.

De tre synthiga ryssarna låter väldigt mycket som de influenser de säger sig ha, det vill säga Depeche Mode, And One och Underworld. Det är mjukare och betydligt mindre rockriffigt än Depeche, mindre spretigt än And One, men utan de där sanslösa topparna, och det är betydligt mindre Techno än Underworld. Fast var i dessa ganska poppiga tongångar de klämmer in förebilderna från Front 242, kan jag dock inte sätta fingret på.

Debutalbumet heter Space Without End och kom i år, en trevlig bekantskap. Lyssningstips: We Can Be Angels, Rush For Something och Unbelievers. Jag är småförtjust i de här mekanoapelsinerna som hävdar att de kan ”be Angels tonight”. Och tänk att när de gjorde sin första spelning 1998 så spelade de något som de själva kategoriserar som ”hard rap-core with social motives”. Det känns som om det är stort avstånd mellan då och nu. Som mycket annat i den ryska federationen av i dag.

Olof

Två snabba synthtips:

VNV Nation – Tomorrow Never Comes

Ett av flera alldeles strålande spår på senaste skivan Of Faith, Power And Glory. Den pepprande bastanta basen är riktigt tunga grejer.

Mars TV – Reminisce

Nostalgitripp i form av sprittande synthpop från Göteborg – medryckande och med drag av såväl Rupesh Cartel och alldeles för tidigt nedlagda Le Sport. ”We will all remember 1985”.

http://www.myspace.com/marstv

Nu kanske du tänker: ”Sinéad O’Connor??? På vilket sätt är Sinéad O’Connor missförstådd?” Och visst – alla vet vem hon är. Alla har hört genombrottshiten ”Nothing compares 2 U” som Prince skrev åt henne. De flesta associerar nog också hennes namn med diverse skandalösa politiska uttalanden, och många har säkert mött henne i rollen som duettpartner åt Willie Nelson, Peter Gabriel, Massive Attack och oräkneliga andra. Det som gör att jag ändå vill hävda att O’Connor är en av planetens mest underskattade musikaliska begåvningar är det faktum att inte en jävel verkar bry sig om de låtar hon själv har skrivit.

Till att börja med har vi debuten ”The Lion And The Cobra” från 1987 som knappt rymmer ett enda tveksamt ögonblick. Vore det inte för att den tidstypiskt plastiga produktionen har dränerat albumet på mycket av dess attraktionskraft, skulle jag fortfarande hålla den skivan som O’Connors mest helgjutna. Istället framstår nu ”Universal Mother” från 1994 som hennes mästerverk. Här finns ursinnigt starka ”Fire on Babylon” och skirt vackra ”A perfect indian”. Här finns också hiphopen i ”Famine” som lyckas varva kompakta textmassor med ett sanslöst sväng. Att en vit, irländsk kvinna vars enda hit skrivits av någon annan, gör socialt medveten gravallvarlig hiphop, är förmodligen lika korkat ur ett karriäristiskt perspektiv idag som det var 1994. Tack och lov har Sinéad O’Connor alltid struntat i att ta sådana hänsyn.

Kompromisslös, allvarlig, självutlämnande… Texter som avhandlar politik, kärlek, föräldraskap och de egna demonerna med samma uppriktighet… Det är lätt att förstå att vissa stör sig på O’Connor. En artist som inte kan stava till ironi och som inte tycks vara förmögen att förhålla sig klädsamt distanserad till någonting, är förstås dömd att göras till åtlöje. Men väljer man att lyssna på riktigt, är hon en artist som kan komma riktigt riktigt nära. Ibland nästan för nära. Fråga bara Emmylou Harris som försökte göra en cover på O’Connors ”In this heart” men gav upp därför att den skrämde henne för mycket.

Och så rösten förstås. Sinéad O’Connors mest omedelbart igenkännbara uttrycksmedel som hanterar storbandsssväng, pop och reggae med samma självklarhet. Denna unika röst, med samma förmåga som Nina Simone att omedelbart få allt bakgrundsbrus att tystna, alla försvar att rämna.

Idag är O’Connor 42 år. Det var länge sedan hon hade några framgångar att tala om och hon har vid minst ett tillfälle meddelat att hon ska sluta spela in musik. Att hon inte har släppt ett bra album sedan 2000 års ”Faith And Courage” (den kombinerade liveskivan / garderobsrensningen ”She Who Dwells…” från 2003 borträknad) förbättrar knappast hennes chanser att få den upprättelse hon förtjänar. Men så fort hon öppnar munnen är det fortfarande omöjligt att inte lyssna.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

På med kläderna, morgonpromenad, då blir det Anna Järvinen, Jag Fick Feeling eller Joni Mitchell, Ladies From The Canyon eller Turbulent Indigo. I värsta fall, regntunga skyar, grått, då blir det Mozarts Requim. Måste ladda ner nya låtar på mobilen, tänker jag varje gång. Två dagar i veckan träningspass, som en av Pavlovs hundar sätter jag på Kent för att bara komma igång. Vapen Och Ammunition, precis perfekt rytm och lagom intervaller och till ”över broar över slätter och för din skull, så gör jag vad som helst” börjar euforin infinna sig, den adrenalinframkallade, och jag är en stund lycklig. Rörelselycklig, spurtar, hjärtat pumpar och, bara så jävla glad. Jag orkar idag med! Och jag måste hitta något annat tänker jag ånyo, medans jag byter till Ensammast I Sverige på albumet Tillbaka Till Samtiden, stretchar och njuter än en gång. Alla tillsammans just nu som lyssnar på Ensammast I Sverige i sin egen lilla egobubbla. Kent, denna fantastiska mix av rytm och modern poesi. Har förstås lyssnat på singeln Töntarna som ligger ute på Spotify. Den är min. Försökte förklara det för äldsta sonen med flickvän, de tycker den är kass. Mellansonen gillar inte det nya elektrosoundet.

Utanför höghuset hörs gitarrplonket ända ner till gården. 16-åringen är hemma, drar på Spotify med Moneybrother och Dom Vet Ingenting Om Oss. ”Den gamla dängan” säger jag! ”Vaddå rå” är svaret. ”Det där är ju en cover”. Han hade ingen aning om det, han lyssnar på originalversionen och sedan följer en liten diskussion där jag vidhåller att originalet är bättre. Vilket han inte håller med om förstås och ett antal varv senare så är jag benägen att hålla med honom. Är 13-åringen hemma idag så rullar Rouge Wave med låten Spiderman 3 eller något med Daft Punk. Är dessutom 18-åringen hemma så hörs basen långt där han spelar funkbas, samtidigt som någon av de andra spelar sitt. Han har en alldeles ny basförstärkare med loop-pedal till basen så det är bara att dra på. Jag ler lite när jag möter grannparen i hissen och som tur är hör de dåligt, påstår de, när jag säger att det är bara att säga till om vi stör. Denna vecka lyssnar alla till Laleh och låten Bjurö Klubb på skivan Simon And Me och ”vad ska det bli av dig, vad ska det bli av dig” sjunger hela brödrakören med i såhär efter skolan innan de drar ut på varsitt håll. Ska jag bli orolig? Men skitsamma, jag sjunger med. Vet inte heller vad det ska bli av mig.

Maken kommer hem, trött. Plockar fram gitarren och spelar blues, Robert Johnsons When You Got A God Friend. Jag börjar kunna den nu, höstmörkret sänker sig över oss, det är dags att laga mat. Maken och jag sjunger Somewhere Over The Rainbow, den kan vi nu men glömmer texten trots att vi kunde den igår. Sätter på Chet Baker och albumet Embraceable You, alla vet att det betyder mat. Lugnt och skönt: äldsta sonens har sett Emil Jensen och är lyrisk. Vi diskuterar lokalblaskans borgerliga vinkling på Emil Jensens mellansnack. Dessutom är snart demon med bandet Candour Quest nästan klar. Mellansonen har varit på första sånglektionen och vill inte fortsätta ”Jag blev antastad, hon hade tre katter och hon skrattade för högt”. Ok, sa jag, jag ringer återbud och tänker på att 350 spänn för en lektion är dyrt.

Yngsta sonen framför datorn, inga läxor och Jose Gonzalez Killling For Love en stund innan den byts av till Håkan Hellströms Kom Igen Lena. Maken i sovrummet och avkopplingsspelar. Jag har precis lyssnat på Kleerup och Lykke Li efter ett tips från Olof i kommentaren till Electroland – Skönhet Down Under. Bra, kan funka suveränt till träningen. Gillar att Robyn är med på en, With Every Heartbeat, så skön.
M ringer, klart jag följer med ut på lördag och plockar svamp, tänker på tystnaden i skogen. Det varma kaffet och småpratet. Lördag betyder städning, jag hatar att städa, finns så mycket annat att göra. Får energi av The Strokes, då klarar jag det med. Maken dammsuger med hörlurar utan musik.
Tänker på förra helgen, samma gitarrslinga spelades i olika varianter i fyra timmar! Något gitarrpålägg till en låt, avstår gärna några timmar.

En andningspaus, någon form av musikintegritet, tack. Vad ska jag lyssna på nu, kan jag få ett oinmutat område, något som jag vet att alla andra i familjen vägrar att lyssna på. Ha, jag sätter på Arvo Pärt. När trumpeterna i Arbos ljuder skriker alla andra ”TYST”!

Underbart!

LenaLi

Tyskland, Sverige, Storbritannien, Frankrike och USA är raskt utprickade i electrogeografin. Även om genren må vara subkultur i samtligas populärkulturella sfärer, möjligen med undantag för Tyskland. Men jag tänkte att jag skulle plocka fram bra elektronisk pop, futurepop och/eller synthpop på några andra platser. Den första anhalten blir Australien, som ingalunda är svältfött på bra synthmusik. Härifrån kommer exempelvis Real Life, som på 80-talet hade superhiten Send Me An Angel. Och så går det inte att komma ifrån Neuropa, poppiga synthare med fem album i portföljen. Bäst är albumet Born med bland annat låten Every Second från 2005. The Blitz (2007) och Beyond Here And Now (2001) är också värda att lyssna på. De två första, Sins of The Heart och New Faith, är blekare.

I Australien finns en faktiskt en hel del att plugga in hörlurarna till. Det är inte en slump att synthtraditionen mest går i poppig anda och inte lika frekvent i det mörkt, tyska och EBM-influerade. Ett land som älskar ABBA mer än svenskarna är ett popens rike. Ett favoritband för tillfället på electroscenen är döpt efter en Botox-liknande skönhetsdrog (inom citationstecken) i tv-serien Absolutely Fabulous: Parralox. Debutalbumet Electricity gav mig en känsla av ett tydligt släktskap med det i grunden så oefterhärmliga Yazoo. En av låtarna på skivan heter också You And Me Both (som är titeln på Yazoos sista och tämligen underskattade album). Bäst är X Minus One, men låtarna är ett gediget hantverk rakt igenom, som I Fell In Love With A Drum Machine.  Electricity är ett av få album på länge som jag har fastnat för redan vid första lyssningen. Jag beställde skivan direkt från Australien – och den landade raskt i brevlådan, signerad och allt.

Bakom rattarna, tangenterna och spakarna sitter John Von Ahlen, som inte bara är en god låtskrivare utan också en kvalificerad producent och remixare. På första albumet är det Roxy som sjunger, en lång australiensiska med goda röstresurser. Hon finns fortfarande med i bakgrunden, men inför album nummer två har huvudinsatserna på sångsidan gjorts av nykomlingen Ami. Senaste videon är Hotter. Parralox har möjligheter att nå en bredare poppublik, inte minst genom att låtmaterialet har sin förankring i 80-talssoundet utan att vara begränsat till det.

Två snabba synthtips:

Eden – If I Was A Pet Shop Boy

Irländsk duo som jobbar på att utveckla sitt sound mer åt electropop-hållet. Det här är en liten pärla, inte bara för textens skull.

Ming & Ping – Secret Land

San Fransisco/Hongkong-artist som under flera år gjort blippig och bloppig synth/electroclash. Nu börjar melodier och harmonier sitta där också. Njutbart.

Olof

Hur är det möjligt att den stora massan har kunnat undgå att förföras av låtar som ”Sports & wine”, ”Mess” och ”The ascent of Stan”? Det enda rimliga svar jag kan komma på, är att den stora massan aldrig har hört dem. Vi talar ju om ogenerat självhäftande, på intet sätt svårlyssnad musik. Musik som med största sannolikhet skulle kunna älskas av många fler.

Själv håller jag honom som en av mina stora favoriter. Musikaliskt och personlighetsmässigt skulle jag placera honom någonstans mellan Paul Simon och en ung Elvis Costello men kvalitetsmässigt ovanför dem båda. Bara en sådan sak som att han lyckas få en samling bestående av gammalt överblivet material att låta som ett fullgott album, ger högsta poäng i min bok.

En annan sak som gör livet som Ben Folds-fan så angenämt, är att hans formkurva hittills har undvikt att störtdyka. Det är visserligen sant att debuten fortfarande är det bästa studioalbum han har spelat in (liveskivan ”Ben Folds Live” från 2002 är minst lika bra men, som sagt, en liveskiva) men det betyder inte att hans senare verk är ointressanta. Så sent som i våras släppte han den på många sätt förtjusande ”University Acappella!” där en massa vokalgrupper turas om att tolka hans material. Så trots att han, helt i enlighet med de teorier jag presenterade i Gammal, äldre, sämst för ett tag sedan, förmodligen aldrig kommer att tangera forna dagars formtopp, finns det fortfarande orsak att hålla öronen öppna för denne man.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Kite: My girl and I

Svävande synthmattor från åttiotalet… En spröd gitarrfigur som balanserar på kanten till avgrunden… Men den främsta orsaken till att Kite finns med på den här listan, stavas Nicklas Stenemo. Att lyssna på honom är att bevittna någon som med gasen i botten kör rakt in i en bergvägg. Så desperat låter han. Utan hans fulvackra bräkande hade ”My girl and I” bara varit en i och för sig fin men också ganska konventionell ballad; inte denna undersköna skapelse som gjord att blundande färdas bort med.

Återfinns lämpligast på EP:n ”Kite” (2008).

Lucy Street: Girl next door

Visst kan man göra sig löjlig över Lucy Street: Tre söta tjejer som sjunger tonårsromantiska texter till topplistepop som de inte har skrivit själva. Visst kan man fnysa om utstuderad kommersialism och skivbolagsprodukter och dra paralleller till ”Idol” och what not. Men håna i så fall Ronettes också. Håna Chiffons och Martha Reeves & The Vandellas, ja, avfärda all himmelsk lättviktspop som framförs av andra än dess kompositörer. I slutändan är det bara din förlust. För ”klockrent” är ett ord som uppfanns för att beskriva ”Girl next door”. Och eufori är den känsla jag fylls av när refrängen faller över mig som godisfärgade snöflingor.

Återfinns lämpligast på albumet ”Lucy Street” (2000).

Lesley Gore: Maybe I know

Ett av många skäl till att jag aldrig upphör att fascineras av popmusik är dess förmåga att luras. Vid en första anblick är ”Maybe I know” en trevlig, lättsam bagatell. Ett effektivt och tajt litet låtskrivarhantverk på två minuter och trettiosex sekunder, med en melodi som äter sig in i skallen på ett nästan enerverande sätt. Men inte så mycket mer. Förrän jag efter ett par lyssningar plötsligt och helt oväntat får värsta livsomvälvande upplevelsen. Stämsången i refrängen… Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här men… den är så ljuvlig att jag dör. Jag menar allvar: När de två sångstämmorna faller isär, möts och sedan glider ifrån varandra på nytt… Jag begriper inte hur det är möjligt men det får mig att dö varje gång.

Återfinns lämpligast på albumet ”Girl Talk” (1964).

Primitives: Crash

Så fort jag hamnar i någon nördig diskussion om Den Perfekta Poplåten kommer jag att tänka på ”Crash”. Primitives må med rätta beskrivas som ett andra klassens Blondie som bara gjorde en minnesvärd låt. Men vilken låt! ”Crash” är extremt catchy gitarrpop utan ett gram dödkött. Musik man blir snygg av. Mördande cool träffar den mig som en hård vindstöt och smetar mig platt mot närmsta vägg. Gasen i botten, solen i ögonen och nedvevade rutor. Popperfektion i en liten ask.

Återfinns lämpligast på albumet ”Lovely” (1988).

Pulp: This is hardcore

Pulp var aldrig min grej. Hur mycket jag än obsessade kring många av de gitarrbaserade popgrupper som kom fram under början och mitten av nittiotalet, lyckades jag aldrig göra just Pulp till mina. Med ett stort undantag: Titellåten från skivan som blev början till slutet för Jarvis Cocker & Company, är så dramatisk, så full av dunkel dekadent atmosfär och blödande smärta att ett gammalt Bowiefan inte kan göra annat än gå ned i spagat. Längden (6.25) är viktig inte bara för att den understryker musikens episka karaktär. Den ger också låten utrymme att andas; växla mellan frenetiska attacker och passager av ljuvlig återhämtning. När den slutligen tonar bort är jag fullständigt emotionellt utmattad. Som om jag just överrumplats av häftig gråt eller vaknat ur en dröm utan att minnas mer än att något underbart och hemskt precis har hänt.

Återfinns lämpligast på albumet ”This Is Hardcore” (1998).

…Och det var allt. Tio omistliga låtar. Tio alldeles enastående fantastiska låtar. De tio bästa poplåtarna någonsin? Nja. Jag är den siste att förneka att det råder ett visst mått av godtycke över den här listan. Skulle jag göra om försöket att utnämna världens bästa poplåtar imorgon, blev resultatet med största sannolikhet ett annat. Skulle jag göra ytterligare ett försök om en vecka är jag säker på att listan skulle förändras ännu mer. Kort sagt: Vissa låtar betyder mer vissa dagar och mindre andra. Och det är nog så det ska vara. Hur kul det än är att lista sina favoritlåtar, favoritartister, favoritalbum, favoritspelningar och Gud vet vad mer, kan det nog vara bra att komma ihåg att musik egentligen aldrig låter sig inordnas i prydliga listor.

Spotify – Världens Bästa Poplåtar enligt Staffan

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund