Missförstådda genier del 2: Sinéad O’Connor

Du har väl läst Missförstådda genier del 1: Ben Folds!

Nu kanske du tänker: ”Sinéad O’Connor??? På vilket sätt är Sinéad O’Connor missförstådd?” Och visst – alla vet vem hon är. Alla har hört genombrottshiten ”Nothing compares 2 U” som Prince skrev åt henne. De flesta associerar nog också hennes namn med diverse skandalösa politiska uttalanden, och många har säkert mött henne i rollen som duettpartner åt Willie Nelson, Peter Gabriel, Massive Attack och oräkneliga andra. Det som gör att jag ändå vill hävda att O’Connor är en av planetens mest underskattade musikaliska begåvningar är det faktum att inte en jävel verkar bry sig om de låtar hon själv har skrivit.

Fortsätt läsa ”Missförstådda genier del 2: Sinéad O’Connor”

Missförstådda genier del 1: Ben Folds

Det pratas och skrivs obegripligt lite om Ben Folds. Ända sedan den himlastormande debuten med Ben Folds Five 1995, har den tunnhårige amerikanen med den lena rösten och de kluriga texterna varit en pålitlig leverantör av välskriven popmusik. Frågan är om det över huvud taget finns någon annan artist som konsekvent har skrivit så bra låtar de senaste femton åren? Ändå är han inte en superstjärna vars låtar snurrar i varenda karaokebar från Gstaad till Kairo.

Hur är det möjligt att den stora massan har kunnat undgå att förföras av låtar som ”Sports & wine”, ”Mess” och ”The ascent of Stan”? Det enda rimliga svar jag kan komma på, är att den stora massan aldrig har hört dem. Vi talar ju om ogenerat självhäftande, på intet sätt svårlyssnad musik. Musik som med största sannolikhet skulle kunna älskas av många fler.

Fortsätt läsa ”Missförstådda genier del 1: Ben Folds”

Hårdrock och det omedvetna

En gång i tiden hade jag pannband och Jimi Hendrix-T-shirt. Jag blev kallad Hårdrocks-Anna. Jag var en 21-årig akademiker som umgicks med andra akademiker. Men dom hade slips och kavaj. Egentligen gillade jag musiken från slutet av 60-talet. Några år senare blev jag ombedd och tackade ja till att recensera skivor för en dagstidning ute i landet. Hårdrocksskivor. Mina meriter var fortfarande en Jimi Hendrix-T-shirt. Och några skivor med D:A:D. Jag skrev bland annat en översvallande recension av en In Flames-skiva och först långt senare förstod jag att dom var ganska välkända. Jag hade aldrig hört talas om dom förut. Blev som sagt glatt överraskad av den där skivan jag recenserade.

Fortsätt läsa ”Hårdrock och det omedvetna”

Sparklehorseeffekten

Du har säkert hört talas om den så kallade Mozarteffekten; att en inneboende egenskap i Mozarts musik får kor att producera mer mjölk, skolbarn att lära sig språk snabbare och alla oss andra att helt enkelt bli smartare.

Mozarts effekt på vår inlärningsförmåga, visuospatiala kapacitet, arbetsminne och mjölkproduktion har varit föremål för en hel del forskning. Utan att vara särskilt insatt i ämnet, skulle jag dock gissa att det mesta av denna forskning är keff. Att musik kan göra oss smartare är i mina ögon självklart. Att Mozart skulle vara den enda kompositör som does the trick faller däremot på sin egen orimlighet. Det forskningsstöd som påstås finnas för detta, har förmodligen mer med snobbism och okunnighet om modern musik att göra, än med vetenskaplig stringens. Fortsätt läsa ”Sparklehorseeffekten”

En musikspaning – Henrik Dorsin och ståuppkomik med musik

När jag ändå är inne på Jonas Hallberg, så kan jag passa på att hylla ett av mina favoritprogram Spanarna på radions P1, där han medverkar. Jag har nämligen också gjort en spaning! Nästan, i alla fall, för jag har bara två exempel och det ska ju vara tre enligt reglerna. Men eftersom jag inte medverkar i programmet så tillåter jag mig vissa friheter. Fortsätt läsa ”En musikspaning – Henrik Dorsin och ståuppkomik med musik”

Musikspråk – en diskussion

I det senaste numret av Språktidningen (nr 4/2009) skriver Jonas Hallberg om hur språket används i musik. Han har noterat och kritiserar det faktum att det i musikkomponerande verkar vara viktigare med rytmen än med grammatiken – att man hellre offrar ett korrekt och grammatiskt riktigt språk än att det rimmar illa med musikens puls, melodi och rytm. Hur menar han då, undrar jag? Är han riktigt allvarlig? Med Jonas Hallberg kan man aldrig så noga veta. Fortsätt läsa ”Musikspråk – en diskussion”

Dawit Isaac och Madonna

Jag åt lunch hemma hos M och N. De hade sett Madonna i Göteborg några veckor tidigare och berättade, föga överraskande, om ett superprofessionellt spektakel med snygg ljusshow och noll närvaro. Men de var nöjda ändå. I egenskap av hårt arbetande småbarnsföräldrar hade de fått vad de var ute efter: Folkvimmel, musik och en kväll på stan. De hade egentligen bara en allvarlig invändning:
– Jag tycker att hon kunde ha provocerat mer, sade N. – Varit lite mer politisk. Det enda var ju när hon visade bilder på… den där ryska journalisten som blev mördad… Anna Politkovskaja! Och Dawit Isaac och någon till… Fortsätt läsa ”Dawit Isaac och Madonna”

Gammal, äldre och bra

Läser Staffans artikel om att den bästa popmusiken görs av unga och funderar på om det verkligen har med åldern att göra. Många artister som lyckas börjar med musiken redan i tidiga tonåren. Sedan harvar de på i åratal och slår igenom efter sex till tio år. Börjar man som fjortonåring (många börjar som bekant tidigare) är man mellan tjugo och tjugofyra när det är dags att kliva fram i rampljuset. Sedan dröjer det några år innan artisten peakar. När höjdpunkten nås har det alltså gått tio till femton år sedan de första stegen togs. Har man hållit på så länge med samma sak är det inte svårt att förstå att man vill göra något annat. Fortsätt läsa ”Gammal, äldre och bra”

Gammal, äldre, sämst

Jag tyckte att det var dags att säga emot mig själv. I ett tidigare inlägg har jag ju klagat på ungdomsfixeringen inom popen. Nu har turen att få en skopa ovett kommit till gamlingarna. Låt mig ta det från början:

Tänk på en av dina favoritgrupper eller – artister. Tänk sedan på det bästa album de har gjort. Tjugo spänn på att den är inspelad innan artisten ifråga hade ett enda grått hårstrå. Och slutsatsen av detta blir… just det: Gamla människor gör dåliga skivor. Fortsätt läsa ”Gammal, äldre, sämst”

Funderingar kring ljudkvalitet, Spotify och DN:s ”Lyssning till varje pris”

Läser en artikel i DN – Lyssning till varje pris – som handlar om att, citat:  ”I jakten på urval och bekvämlighet har vi nämligen valt bort något annat – ljudkvalitet.” Detta är något som jag funderat en del på. Jag är ingen hifi-hitler, men förvånas över att folk med glädje lyssnar på mp3:or i en bithastighet på 128kbps (128 tusen bitar per sekund). Vid denna komprimeringsgrad hör de flesta skillnad vid en jämförelse med cd på en normal musikanläggning – det låter platt och tråkigt. Till viss del handlar det om okunskap. Ungdomar laddar ner den musik de önskar utan att fundera över ljudkvaliteten. Andra har konverterat sin skivsamling till mp3 och på grund av bristande utrymme på hårddisken, valt en lägre bithastighet. Tillverkarna av mp3spelare är medskyldiga då de påstår att deras spelare kan rymma si och så många låtar. I det finstilta kan man läsa att det gäller vid en bithastighet av 128kbps. Fortsätt läsa ”Funderingar kring ljudkvalitet, Spotify och DN:s ”Lyssning till varje pris””

Världens bästa poplåt

Det sägs att Michael Jackson var kungen av pop och att nu när han är borta är drottningen Madonna ensam kvar på tronen. Något de hade gemensamt (liksom deras efterföljare) var det visuella: dans och show. Och det är inget fel i det. Detta kallar vi pop och om hitlåtarna lades på rad skulle de räcka flera varv runt jorden. Men om man följer denna radda inser man snart att något offrats längs vägen. Det som gäller idag är massiv marknadsföring och kader av låtskrivare, med ett syfte: att tjäna pengar. Artisten måste upp på scen och leverera oavsett hur det står till med själslivet. Michael Jacksons öde pumpas ut av kvällstidningarna vecka efter vecka. Och hur mycket av det som skrivs handlar om hans poplåtar? När Madonna är på tapeten handlar det om hennes utseende, att hon river av en fantastisk show och att hon är en lysande och stenhård affärskvinna. Men låtarna då? Jo, visst finns de där, men är de så himla bra, egentligen? Fortsätt läsa ”Världens bästa poplåt”

Popens påstådda odödlighet

På gårdagens Newsmill (2009-08-08) hyllar Björn Ulvaeus Madonna som, enligt honom, visar att popens konstart är odödlig.

Själva meningen väcker i sig intressanta frågeställningar. Kan popen anses vara en enskild konstart? Och vad är odödlighet? Som vi alla vet förutspåddes vare sig Mozart eller van Gogh någon lysande framtid. Men att självaste halvguden inom popen själv benämner sitt eget och sina gelikars arbete odödligt? Må det månne vara en profetia eller rent ut sagt ytterligare ett marknadsföringstrick?

Jag citerar:  ”Den till synes enkla, rakframma och ärliga poplåten drabbar alla på ett sätt som ingen annan musik. Popen lånar och härmar men stjäl inte. Den citerar möjligen. Den kräver ingen musikalisk uniform, ingen disciplin, som så många andra musikgenrer. Den hoppar från blomma till blomma och livnär sig på den nektar som finns”.

Fortsätt läsa ”Popens påstådda odödlighet”

Hitz for kidz

Jag tänker på det där som David Pagmar, alias Montt Mardié, skrev som förklaring till varför han spelade in en låt till försvar för den fria fildelningen. Tror att den hette ”We are all the Pirate Bay” eller något i den stilen. Hans poäng var att nej, han skulle inte ha något emot att sälja ziljoner skivor och bada i pengar men om det nu inte skulle hända så ville han åtminstone bli hörd av så många som möjligt och därför tyckte han att det var okej med fildelning. Som sextonåring, när han först hade börjat skriva musik, hade det nämligen varit drömmen om en publik som hade varit hans stora drivkraft. Inte drömmen om att betala hyran. Fortsätt läsa ”Hitz for kidz”