Nu kanske du tänker: ”Sinéad O’Connor??? På vilket sätt är Sinéad O’Connor missförstådd?” Och visst – alla vet vem hon är. Alla har hört genombrottshiten ”Nothing compares 2 U” som Prince skrev åt henne. De flesta associerar nog också hennes namn med diverse skandalösa politiska uttalanden, och många har säkert mött henne i rollen som duettpartner åt Willie Nelson, Peter Gabriel, Massive Attack och oräkneliga andra. Det som gör att jag ändå vill hävda att O’Connor är en av planetens mest underskattade musikaliska begåvningar är det faktum att inte en jävel verkar bry sig om de låtar hon själv har skrivit.

Till att börja med har vi debuten ”The Lion And The Cobra” från 1987 som knappt rymmer ett enda tveksamt ögonblick. Vore det inte för att den tidstypiskt plastiga produktionen har dränerat albumet på mycket av dess attraktionskraft, skulle jag fortfarande hålla den skivan som O’Connors mest helgjutna. Istället framstår nu ”Universal Mother” från 1994 som hennes mästerverk. Här finns ursinnigt starka ”Fire on Babylon” och skirt vackra ”A perfect indian”. Här finns också hiphopen i ”Famine” som lyckas varva kompakta textmassor med ett sanslöst sväng. Att en vit, irländsk kvinna vars enda hit skrivits av någon annan, gör socialt medveten gravallvarlig hiphop, är förmodligen lika korkat ur ett karriäristiskt perspektiv idag som det var 1994. Tack och lov har Sinéad O’Connor alltid struntat i att ta sådana hänsyn.

Kompromisslös, allvarlig, självutlämnande… Texter som avhandlar politik, kärlek, föräldraskap och de egna demonerna med samma uppriktighet… Det är lätt att förstå att vissa stör sig på O’Connor. En artist som inte kan stava till ironi och som inte tycks vara förmögen att förhålla sig klädsamt distanserad till någonting, är förstås dömd att göras till åtlöje. Men väljer man att lyssna på riktigt, är hon en artist som kan komma riktigt riktigt nära. Ibland nästan för nära. Fråga bara Emmylou Harris som försökte göra en cover på O’Connors ”In this heart” men gav upp därför att den skrämde henne för mycket.

Och så rösten förstås. Sinéad O’Connors mest omedelbart igenkännbara uttrycksmedel som hanterar storbandsssväng, pop och reggae med samma självklarhet. Denna unika röst, med samma förmåga som Nina Simone att omedelbart få allt bakgrundsbrus att tystna, alla försvar att rämna.

Idag är O’Connor 42 år. Det var länge sedan hon hade några framgångar att tala om och hon har vid minst ett tillfälle meddelat att hon ska sluta spela in musik. Att hon inte har släppt ett bra album sedan 2000 års ”Faith And Courage” (den kombinerade liveskivan / garderobsrensningen ”She Who Dwells…” från 2003 borträknad) förbättrar knappast hennes chanser att få den upprättelse hon förtjänar. Men så fort hon öppnar munnen är det fortfarande omöjligt att inte lyssna.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Hur är det möjligt att den stora massan har kunnat undgå att förföras av låtar som ”Sports & wine”, ”Mess” och ”The ascent of Stan”? Det enda rimliga svar jag kan komma på, är att den stora massan aldrig har hört dem. Vi talar ju om ogenerat självhäftande, på intet sätt svårlyssnad musik. Musik som med största sannolikhet skulle kunna älskas av många fler.

Själv håller jag honom som en av mina stora favoriter. Musikaliskt och personlighetsmässigt skulle jag placera honom någonstans mellan Paul Simon och en ung Elvis Costello men kvalitetsmässigt ovanför dem båda. Bara en sådan sak som att han lyckas få en samling bestående av gammalt överblivet material att låta som ett fullgott album, ger högsta poäng i min bok.

En annan sak som gör livet som Ben Folds-fan så angenämt, är att hans formkurva hittills har undvikt att störtdyka. Det är visserligen sant att debuten fortfarande är det bästa studioalbum han har spelat in (liveskivan ”Ben Folds Live” från 2002 är minst lika bra men, som sagt, en liveskiva) men det betyder inte att hans senare verk är ointressanta. Så sent som i våras släppte han den på många sätt förtjusande ”University Acappella!” där en massa vokalgrupper turas om att tolka hans material. Så trots att han, helt i enlighet med de teorier jag presenterade i Gammal, äldre, sämst för ett tag sedan, förmodligen aldrig kommer att tangera forna dagars formtopp, finns det fortfarande orsak att hålla öronen öppna för denne man.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Mitt hårdrocksintresse handlade om att gilla popmusik och att vara ett fan till D:A:D. Jag tyckte dom skrev fina melodier, kreativa texter och hade snygg scenografi. Jag tyckte dom var snygga. Jag gjorde en hemanent för att få samma halvlånga lockar som Stig, basisten. Jag hade alltså inget hårdrocksintresse.

Man kan anses vara någon genom så små medel! En T-shirt och att man inte lyssnar på Purcell (vilket jag i och för sig gjorde) så kan man få en identitet. Sen kan man bygga på det där om man vill. Och se till att umgås med människor som vet ännu mindre än en själv. Eller är ännu mindre hårdrockare än en själv. Nu för tiden är det mer sannolikt att jag hamnar i en situation med människor som inte riktigt hört talas om det omedvetna och då kan jag, bara genom att använda ordet, uppfattas som en person med en vid inblick i det mänskliga psyket. Vilket jag inte har något emot. Alltså. Jag ska umgås mindre med folk som är intresserad av samma saker som jag.

Staffan skriver i sin presentation här på bloggen att den musik han lyssnar på säger något om hans personlighet. Bengt Ohlsson skrev i På Stan häromveckan att om någon frågar om hans musik- eller boksmak så är den frågande nyfiken på vem han är, tror han. Vad jag upptäcker är att man genom få attribut kan få folk att tro att man lyssnar på en viss musik och då kan ens personlighet gissas. En ynka T-shirt för guds skull. Kraftfullt som en tvångströja. Jag måste backa lite och fråga mig: ”Men det omedvetna då? Alla lager som jag består av? Och stil efter stil som föregått T-shirten, låt efter låt som jag lyssnat på, kan jag verkligen förstås utan att detta utforskas?” Ta en enda låt. T ex Genes ”Speak to me someone”. Titeln, javisst. Prata med mig, det säger mycket. Den är vacker, vemodig, med explosiva inslag, ”smash into me someone and hold me”. Ja. En pin av Gene på mitt kavajslag, så skulle du veta vem jag är. Men jag har ju ingen pin. Jag har en Jimi Hendrix-T-shirt.

Anna

Mozarts effekt på vår inlärningsförmåga, visuospatiala kapacitet, arbetsminne och mjölkproduktion har varit föremål för en hel del forskning. Utan att vara särskilt insatt i ämnet, skulle jag dock gissa att det mesta av denna forskning är keff. Att musik kan göra oss smartare är i mina ögon självklart. Att Mozart skulle vara den enda kompositör som does the trick faller däremot på sin egen orimlighet. Det forskningsstöd som påstås finnas för detta, har förmodligen mer med snobbism och okunnighet om modern musik att göra, än med vetenskaplig stringens.

Inte så att jag tror att man blir smartare av vilken musik som helst i vilka sammanhang som helst. Jag tror till exempel inte att gårdagens runtvandring bland Stockholms klädbutiker gjorde mig smartare, trots att allihopa spelade ”Thriller” på högsta volym. Snarare tvärtom. Men jag är fullständigt övertygad om att den som lyssnar koncentrerat på musik av en viss komplexitetsgrad övar sitt intellekt, och att den som utför denna övning ofta och under lång tid faktiskt blir smartare. Det är samma sak som att den som ofta ägnar sig åt att försöka förstå komplicerade litterära texter eller matematiska problem, tränar och därmed förbättrar sin intellektuella förmåga.

Aldrig blir det så tydligt att musiklyssnande faktiskt kan fungera som hjärngympa, som när man möter musik som man först inte gillar men av någon anledning fortsätter att lyssna på ändå. Som kanske väcker min nyfikenhet första gången jag hör den men som mest av allt känns otillgänglig, svår, konstig. Jag talar om skivor som ”The Dreaming” med Kate Bush, ”Astral Weeks” med Van Morrison, och ”Vivadixiesubmarinetransmissionplot” med Sparklehorse. Skivor som till en början höll mig på avstånd; framstod som oöverblickbara och fragmentariska för att, efter ett antal lyssningar, plötsligt smälta ihop till sammanhängande helheter som jag idag älskar fanatiskt.

Jag föreställer mig att det är i det där sammansmältningsögonblicket som det sker. Just när den röda tråden uppenbarar sig, bitarna faller på plats och det tänds en liten lampa över huvudet. Att det är då själva inlärningen befästs och man blir lite lite smartare än man var alldeles nyss.

Men, som sagt, jag tror att det krävs koncentration och jag tror att det krävs musik med ett visst mått av komplexitet. Att bara slölyssna eller att proppa öronen fulla med förutsägbar treackordspop gör knappast någon klokare. Däremot tror jag inte att det krävs att man lyssnar på just Mozart.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Jag påstår inte att sjunga på scen är nytt på något sätt, musik har ju funnits som en naturlig del i underhållning länge…ja, närmare bestämt så länge musik har funnits. Det jag menar är att formen är ny. Inte företeelsen att sjunga finurliga sånger, det sköter trubadurerna om. Inte heller att spexa i en revy eller liknande, eller att som Jonas Gardell eller Lise & Gertrud vara roliga när de pratar och allvarliga och seriösa när de sjunger. Nej, jag menar företeelsen att ha ståuppkomik som bas i föreställningen och sedan lägga till musik och sjunga lustigheter och göra roliga ordvridningar och leka med språket i sången.

De senaste årens ståuppkomiker har haft en mikrofon, en pall och på sin höjd ett glas vatten på scenen. Alla från den gamla skolan som Adde Malmberg, Ulla Skoog, Lenny Norman, Jonas Gardell, Magnus Betnér och nu Petra Mede och Özz Nûjen för att nämna några få, tillhör samma tradition – att bara stå på scenen och prata roligheter, dessutom i många fall elakheter, det tillhör formen på något sätt. De senaste tjugo åren har ståupparna formligen exploderat fram och är nu hur många som helst, som alla gör samma sak. De flesta är duktiga och roliga, men gör ändå samma, samma sak. NU har två relativt nya förmågor brutit traditionen och börjat inkludera musik i ståuppkomiken, vilket är uppfriskande.

Thomas Järvheden började för några år sedan lite försiktigare med en gitarr som han spelar själv. I den föreställning jag såg hade han lagt till ytterligare en gitarrist på scenen. Han har ena foten kvar i det traditionella ståuppandet men smyger in lite roliga sånger här och var, ibland är de allvarliga. Sedan i full blomning dyker Henrik Dorsin upp och har ett helt husband på scenen som han dompterar med och sjunger den ena tungvrickningsvisan efter den andra. Det är inte alltid snällt, men välgjort.

Efter att som sjuttiotalist ha vuxit upp med Magnus och Brasse, Hasse och Tage, Povel Ramel och ej att förglömma, mästaren Victor Borge, gläds jag åt detta nyvaknande av musik i kombination med komik som är i en sorts symbios – de hör ihop, de byter inte av varandra, de är inte kontraster. Jag välkomnar den eventuella trenden och myser när jag sätter mig i soffan för att åtnjuta lite språkligt genomarbetad, melodiös humor igen!

Helena

För mig är det bara så självklart att det inom konstarten musik är själva känslan man som kompositör vill förmedla. Även om man tar hjälp av språket, så måste det vara ett verktyg i förmedlandet av själva känslan, inte en konstart i sig. Missförstå mig inte nu. Jag tycker att ett korrekt språk är otroligt viktigt och uppskattar verkligen när man känner att texten är arbetad med, men redskapet språket måste få vara tänjbart i musik för att andemeningen ska kunna förmedlas och det i kombination med musiken. Jag läser sällan bara texten till en låt, utan det är i samspel med musiken som känslan kan fungera. Vad skulle hända om man tummade på rytmen istället, till förmån för språket? Det är väl ändå så att musikens grundstenar är melodi och rytm – sedan kommer språket. Man skulle kunna jämföra musiktexternas språk med talspråk. Det går inte att tala grammatiskt korrekt i alla sammanhang och inte många gör det till vardags. Det är så språket utvecklas och anpassas till vårt dagliga liv, som det redskap det är för att göra kommunikationen enklare och bättre. När vi börjar tala, leva och skriva musik efter språkets grammatik istället för tvärtom så har det gått för långt tycker jag.

Ett exempel är Bo Kaspers Orkester. Texterna i deras musik är alltid uttrycksfulla och finurliga. Om man läser texterna utan musik är de ibland konstiga och fyllda av talspråk. Ta låten ”innan jag sa hej” från i centrum: ”…och fastän jag inte ville kom du och satt dig vid mitt bord…” – väldigt mycket talspråk och inte så kul att bara läsa, men helt förståeligt och naturligt när orden sjungs.

Ett annat exempel är Allan Edwalls ”Årstider” från Grovdoppa. I tredje versen kan man höra: ”Och vår fabriks direktör, han går det strålande för”. Hm, honom ska det väl vara om man ska vara korrekt. Jag skulle vilja kalla det en del av konstformen och att talspråket snarare förstärker upplevelsen. Samma sak gäller för många visor. Talspråket förstärker upplevelsen, inte förstör. Ytterligare en aspekt vad gäller de så kallade traditionella visorna, alltså de med upphovsman trad., är att språkformen troligen beror på att många har överförts i en muntlig tradition – det vill säga talspråk, inte skriftspråk.

Okej, jag kan väl köpa att just ABBA:s ”Money, money, money” kanske inte har den mest genomtänkta texten, den hade de kunnat arbeta mer med, Björn och Benny, men som princip måste grammatiken få komma i andra hand när det gäller musik.

Helena

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Grammatik, Språktidningen, Texter, Jonas Hallberg

Men jag har fortsatt att fundera på egen hand. Jag har tänkt på M:s och N:s åsikter och på hur mycket de skiljer sig från dem som musikjournalister och andra med anspråk på att veta vad som är tufft och vad som är fånigt, brukar ha. I musikpressen råder det ju sällan någon tvekan om att artister som varken är svarta eller någorlunda obskyra, ofelbart gör bort sig i samma ögonblick som de börjar vifta med plakat. Förmodligen bottnar den hållningen oftast i en uppfattning om att rockartister ska vara sådär nihilistiskt tuffa som de farligaste killarna i skolgårdens rökruta verkade vara. Men trots att jag själv tycker att Sid Vicious bara var sorglig och inte ett dugg ”farlig” kan jag inte låta bli att störa mig på Coldplays, Stings och Madonnas världsförbättrarambitioner. Inte för att det de gör är särskilt töntigt. Men för att de redan har ett väldigt viktigt jobb och att det jobbet inte utan vidare låter sig kombineras med ett politiskt budskap.

Heter man Sinéad O’Connor, Doktor Kosmos eller Robert Wyatt är politiken en naturlig, integrerad del av musiken. Då är allting frid och fröjd. Heter man däremot Madonna och gör musik om kärlek, sex och party tycker jag att man ska hålla sina tankar om Dawit Isaac för sig själv. Åtminstone tycker jag att man ska tänka sig noga för innan man blåser upp dem på storbildsskärm och gör dem till en del av scenshowen. Som välkänd och uppskattad popmusiker betyder man en hel del för många. Världen är förmodligen full av människor vars liv på djupet har förändrats av Madonnas musik. Att då kompromissa med musiken för att få fram ett politiskt budskap – till exempel genom att mitt under pågående konsert börja tala om politiska fångar – sänder i alla fall i mina ögon en signal om att den här artisten inte tror på eller bryr sig tillräckligt mycket om sin musik för att tycka att den kan stå på egna ben. Och det faktum att en popstjärna inte tycker att en konsert är meningsfull om hon inte säger några ord om Dawit Isaac, är ungefär lika märkligt som om Maud Olofsson skulle känna sig skyldig att recitera Tomas Tranströmer varje gång hon gick upp i en talarstol.

Jag menar inte att det ena är viktigare än det andra. Musik, politik, kärlek, sex – allt handlar om sådant vi behöver. Det enda jag säger är att musik och politik inte alltid fungerar ihop och att artister som försöker tvinga ihop dem, agerar inte bara vårdslöst utan också respektlöst. Mot musiken, och mot människorna som har en intim relation till den.

Staffan Rislund Törner

Staffan lastfm
Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Madonna, Dawit Isaac, Coldplay, pop, politik

Beatles gjorde sina bästa skivor i slutet av bandets existens. Pink Floyd gjorde sin bästa skiva The Wall efter tio år som band. Beatlarna var väl i trettioårsåldern när de peakade och medlemmarna i Pink Floyd uppåt fyrtio. Inte så gammalt kan man tycka, men som band betraktade närmade de sig pensioneringen. En del tröttnar (på varandra) efter att ha hållit på så länge. Andra har ett levebröd och ett arbete som de fortsätter med i slentrian. Tar vi Bob Dylan har han haft sina ups and downs, men klämmer fortfarande ur sig bra plattor. Time out of Mind från 1997 slår flertalet av hans tidigare.

Att börja med musik i trettioårsåldern och sedan ha sin läroperiod på tio år och prova vingarna vid fyrtio är det inte många som gör. En ”fälla” som många artister hamnar i är att de hittat sin grej och kör på i samma spår, då kan det bli dåligt, men också väldigt bra om än (ibland) förutsägbart. Hur som helst tror jag inte det har med åldrandets rent fysiska påverkan att göra. Och nog kan brunst, hybris och hyperaktivitet vara bra krut – för stark tro på sig själv är en vital ingrediens för att nå framgång i popvärlden – men det kan lika gärna leda till platt fall.

Axel Lindeberg

Tänk på en av dina favoritgrupper eller – artister. Tänk sedan på det bästa album de har gjort. Tjugo spänn på att den är inspelad innan artisten ifråga hade ett enda grått hårstrå. Och slutsatsen av detta blir… just det: Gamla människor gör dåliga skivor.

Oj, vad kul det hade varit att sätta punkt där men jag ska försöka vara allvarlig. Tänker man efter rör det sig ju om något av ett mysterium och dessutom ett mysterium som verkar vara unikt för popmusiken. Inom vilken annan konstform skapas regelmässigt de stora mästerverken av ungdomarna? Hur många riktigt fantastiska debutromaner har man till exempel läst? En handfull? Ja, möjligen, men knappast fler. Men vänder man blicken mot popmusiken är läget genast ett helt annat. För handen på hjärtat; hur många musikartister kan du nämna som har peakat på sin ålders höst? Den jag själv först kommer att tänka på är Lou Reed. Ja, jag är vanvördig nog att tycka att ”New York” och ”Songs for Drella” är bättre än något han gjorde med Velvet Underground eller under sina första sexton år som soloartist. Möjligen tycker jag också att Paul Simon och John Cale har gjort sina främsta verk långt fram i livet.

Två eller tre namn alltså. Vilket ska jämföras med att jag enligt last.fm har lyssnat på 1443 artister de senaste två åren. Och jag har hittills inte träffat en enda popnörd som på allvar har försökt argumentera mot mig på den här punkten.

Så vad är då orsakerna till denna deprimerande formkurva? Jag kan se tre stycken.

Den första handlar om det utbredda drogandet bland popmusiker. Det här är ett kontroversiellt ämne eftersom det är lätt att hitta belägg för att många av de största mästerverken har skapats under inflytande av droger. Men de eventuella nya vägar som droger kan leda in på, har en tendens att växa igen allteftersom bruk med åren övergår i missbruk samtidigt som antalet bortknarkade hjärnceller närmar sig astronomiska proportioner.

Den andra orsaken handlar om hormoner. Om elektricitet. Om att vara väldigt ung och energisk och om att ha hört tillräckligt lite musik för att tro att de egna skapelserna är just vad världen behöver. Jag kan svära på att en sådan cocktail av naivitet, brunst, hyperaktivitet och hybris ligger bakom mer världsomvälvande musik än skicklighet.

Den tredje och sista orsaken till att de bästa poplåtarna nästan alltid skrivs av personer under fyrtio, rör själva formatet. Du vet; tre minuter, vers, vers, brygga, refräng. Hur många gånger är det egentligen möjligt för en människa att gjuta nytt liv i en sådan trång formel? Tio? Tjugo? Trettio? Någonstans tar hur som helst variationsidéerna slut varpå låtskrivandet hamnar i tomgång eller irrar iväg i desperata experiment som sällan blir den nytändning artisten hade hoppats på. Ja, om man inte råkar heta Lou Reed förstås.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Läser en artikel i DN – Lyssning till varje pris – som handlar om att, citat:  ”I jakten på urval och bekvämlighet har vi nämligen valt bort något annat – ljudkvalitet.” Detta är något som jag funderat en del på. Jag är ingen hifi-hitler, men förvånas över att folk med glädje lyssnar på mp3:or i en bithastighet på 128kbps (128 tusen bitar per sekund). Vid denna komprimeringsgrad hör de flesta skillnad vid en jämförelse med cd på en normal musikanläggning – det låter platt och tråkigt. Till viss del handlar det om okunskap. Ungdomar laddar ner den musik de önskar utan att fundera över ljudkvaliteten. Andra har konverterat sin skivsamling till mp3 och på grund av bristande utrymme på hårddisken, valt en lägre bithastighet. Tillverkarna av mp3spelare är medskyldiga då de påstår att deras spelare kan rymma si och så många låtar. I det finstilta kan man läsa att det gäller vid en bithastighet av 128kbps.

En av poängerna med Artikeln i DN är att nu när lagringsplats blivit så billigt och överföringshastigheten så hög, kan vi kosta på oss högre ljudkvalitet. DN skriver vidare att problemet är att musiken anpassat sig och produceras för att låta så bra som möjligt i låg bithastighet och dålig lyssning (billiga mp3-spelare och kassa hörlurar) och därmed, citat: ”trycka ihop musikens dynamik, där naturliga toppar och dalar i ljudstyrka och intensitet alltmer slätas ut.”

Lite kul är det, tycker jag, att Patrik Henzel säger: ”I grund och botten handlar det om bristande respekt för musik.” Han har nämligen, enligt DN, producerat Markoolio och A-teens.

Nåväl, som man bäddar får man ligga. Vi har lärt upp en hel generation att lyssna på musik i undermålig ljudkvalitet, och dessutom producerat massor av musik som endast duger att lyssna på i en liten transistorradio på stranden. För att inte tala om de stackars satar som lagt ner dyrbar tid på att konvertera sina skivor till mp3:or i kass kvalitet, aldrig kommer orka göra om proceduren, och i värsta fall redan sålt skivorna. Å andra sidan har jag hört rykten om ungdomar som snöar in på LP-skivor och ger vinylen ett uppsving!

Går man upp en aning i kvalitet, till 192kbps, är det genast svårare att höra skillnad mot en cd-skiva. Åtminstone när det gäller popmusik. Fortsätter man upp till 320 kbps eller så kallad ”variable bitrate” (bithastigheten varierar över tid beroende på hur musiken gestaltar sig och maximerar ljudkvaliteten, samtidigt som utrymmesåtgången minimeras), blir det såklart ännu bättre.

Skall man lyssna i hemmastereon, men vill ha musiken på datorn, är mitt råd att rippa cdskivorna utan att komprimera ljudet. Köp två 500 GB hårddiskar och du har plats för mer än 500 skivor i dubbla kopior, en för daglig lyssning och en för backup.

Är du, likt mig, Spotifynörd och har en hyfsad bredbandsuppkoppling, notera följande (vilket jag inte visste, trots att jag varit Premiumanvändare sedan i Mars). Om du använder gratis Spotify har du en bithastighet på 160kbps, men är du premium-användare har du dubbla kvaliteten, 320 kbps. Men – här har Spotify skött sig riktigt illa – du måste själv gå in i inställningarna och slå på att du vill ha den högre kvaliteten, annars är du en lika stor sucker som jag, och får betala 99 kronor i månaden för att lyssna på Glenn Gould i 160kbps.

Axel Lindeberg

Spotify använder Ogg Vorbis kodare/avkodare 160kbps. Är man premiumanvändare har man möjlighet att via inställningarna slå på 320kbps.

Ovan har det mest handlat om mp3formatet. MP3 – wikipedia