Olika musikliv

När jag var i sjuttonårsåldern hade jag ett aktivt musikliv. Jag sjöng i kör, jag spelade i skolans spexband, jag övade piano en timme varje dag, jag lyssnade jämt på musik antingen på stereon hemma eller i free stylen som jag hade, med sådana där stora hörlurar som inte gick att sätta in i öronen och med båge över huvudet, som har blivit modernt igen, fast nu i ett lite coolare utförande. Jag spelade in blandband på blandband och sorterade LP-skivorna ofta. Jag lyssnade på radio och på TV – i den mån det spelades någon musik på TV. Om en musikvideo skulle spelas annonserades det först i TV-tablån och det missade jag aldrig, möjligen om det var körrepetition. En musikvideo var en stor händelse i mitt TV-tittande.

Fortsätt läsa ”Olika musikliv”

Den magiska musikresan

För några år sedan hade jag ett projektjobb i Södertälje. Jag pendlade dagligen mellan Stockholm och Södertälje i nästan ett år. När jag tackade ja till jobbet trodde jag inte att det skulle ta så lång tid att åka med de vanliga blå pendeltågen. Med bil tar det kanske 30 minuter, med tåg tar det betydligt längre tid. En timme och en kvart om man ska räkna promenaden upp för den långa backen i Södertälje och det ska man ju. Nu kanske många tycker att jag är gnällig och bortskämd, men resan var dryg. Jag fick inte jobba på tåget utan var tvungen att vara på arbetsplatsen mellan åtta och fem. Det här utspelar sig dessutom innan pendeltågen byttes ut till de smidiga, moderna ljusa som går där nu. Nej, då var det skakiga, högljudda och smutsiga tåg, oftast blå på utsidan om inte någon hade sprayat dem fulla med klotter eller grafitti. På grund av rusningstrafiken gick det heller inte att åka bil, eftersom köerna var ännu värre de tider jag skulle behöva åka. Nej, det var bara snällt att sätta sig på de där tågen dag ut och dag in.

Fortsätt läsa ”Den magiska musikresan”

En dag i mitt liv av musik – Kent och Töntarna

Sover lätt, vaknar lätt, som nu av Robert Johnson ” I’m gon’ get up in the mornin’, I believe I’ll dust my broom”. Det är makens alarm, som vanligt tidigare än mitt. Är klarvaken, mediterar en halvtimme medan resten av familjen äter frukost. Skönt att hålla sig undan alla surmulna tonåringar och maken. Men kramen vill jag inte missa, så jag pallrar mig upp, sätter på radion, lyssnar på dagens elände i P1. Knäpper över till P2, om jag har tur lite lugn klassisk musik så jag kan läsa tidningen under tiden. Klarar inte längre av att lyssna aktivt och läsa samtidigt. Mobilen ringer, ”Åh jag, gick i solen utan saknad av åhå jag gick där mitt i våren, den lyckan var kort”, Anna Järvinen  med låten Götgatan.

Fortsätt läsa ”En dag i mitt liv av musik – Kent och Töntarna”

Drömmen om Nibelungens ring

Där stod han, min kollega, framför mig och tuggade på en bulle. Plötsligt, helt oprovocerat kläckte han ur sig: ”Jag har sett hela ringen.” Det högg till hårt i magen. Vad står han och säger?! Det enda jag kunde svara var: ”Vad avundsjuk jag blir”, men det kom å andra sidan från hjärtat. Jag blev jätteavundsjuk. Sedan 15 år tillbaka hade jag velat se hela ringen. Jag hade aldrig träffat någon som hade sett den tidigare och nu stod han där, lugn som en filbunke och sipprade på sitt kaffe. ”Men, men, hur var den då?” fick jag ur mig, med en svag ton av desperation i rösten. ”Jo, det var häftigt… Jag hade störst behållning av Valkyrian och Ragnarök – när Valkyrians tema spelades reste sig armhåren på mig…”. När han sa det där med armhåren, då visste jag att jag var tvungen att se den. Den spelades en kort tid till på Operan, sedan kanske aldrig mer. Jag var tvungen att gripa denna chans. Jag bestämde mig där och då. Det fanns ingen återvändo.

Fortsätt läsa ”Drömmen om Nibelungens ring”

Hårdrock och det omedvetna

En gång i tiden hade jag pannband och Jimi Hendrix-T-shirt. Jag blev kallad Hårdrocks-Anna. Jag var en 21-årig akademiker som umgicks med andra akademiker. Men dom hade slips och kavaj. Egentligen gillade jag musiken från slutet av 60-talet. Några år senare blev jag ombedd och tackade ja till att recensera skivor för en dagstidning ute i landet. Hårdrocksskivor. Mina meriter var fortfarande en Jimi Hendrix-T-shirt. Och några skivor med D:A:D. Jag skrev bland annat en översvallande recension av en In Flames-skiva och först långt senare förstod jag att dom var ganska välkända. Jag hade aldrig hört talas om dom förut. Blev som sagt glatt överraskad av den där skivan jag recenserade.

Fortsätt läsa ”Hårdrock och det omedvetna”

Italodiscon är död och återuppstånden

Okej, jag erkänner. Jag kan med ett hyfsat mått av nostalgi fortfarande njuta av daterade men glädjebringande italodisco-dängor som Miko Missions Two For Love eller Valerie Dores Get Closer. Jag kan finna den glada upbeat-känslan från mina tidiga tonår i Scotchs Delirio Mind och Disco Band, Laura Branigans Self Control och, ah, synthslingorna i Fancys Slice Me Nice. Jag minns hur tonårsdiscoteken pumpade ut Righeiras tuggummidansanta Vamos a la Playa, Ken Laszlos Tonight, Sandy Martons People From Ibiza – japp, det fanns en tid då även Ibiza var exotiskt – och inte att förglömma det eviga oaoaoaoandet i Baltimoras Tarzan Boy. Fortsätt läsa ”Italodiscon är död och återuppstånden”

Tjejen på Pub 19

Det var väl tre-fyra år sedan nu men jag minns fortfarande hur de såg ut: Två tjejer i övre tonåren. Korthåriga, kanske någon piercing i en näsvinge, en tatuering eller så. Vita linnen. En sångerska som kunde röra sig övertygande bakom mikrofonen på en trång restaurangscen. Hade jag varit några år yngre hade jag säkert tyckt att de var snygga, nu väckte de snarast mina faderskänslor. Fortsätt läsa ”Tjejen på Pub 19”

Trygghet: Lenny Kravitz

När min äldsta son var mellan fyra och fem år hade han snöat in på musik som man kanske inte förväntar sig av en fyra-femåring. Det var Jimi Hendrix, U2 och framför allt: Lenny Kravitz. Han skulle lyssna på Lenny Kravitz i tid och otid – vid middagsbordet, i bilen, till och med till den s k stoppdansen på hans kalas – ni vet en sådan där dans när alla deltagare dansar järnet till någon fartig musik och sedan stoppas musiken på ett oväntat ställe och då ska man frysa i den pose man var och se om man kan stå kvar. Den som rör sig eller ramlar omkull åker ut och så kör man tills det bara är en vinnare kvar. Lenny Kravitz till det också. Fortsätt läsa ”Trygghet: Lenny Kravitz”

Soundtrack till resan till Legoland

Bilen är packad, hotell och vandrarhem är bokat, färjebiljetterna för fyra personer och en bil är med. Biljetterna till Legoland ingick i hotellrummet. Det kallades familjepaket. Allt är klart. Nu ska vi bara klara resan dit. När jag spänner fast säkerhetsbältet känner jag mig nöjd och slug. Vi har tre fyllda blädderfodral för CD-skivorna som vi ska lyssna på i bilen. Detta år tänker jag att resan är räddad. De två barnen har fyllt varsitt med sin favoritmusik och sina favoritsagor. Vi vuxna får dela på ett. En svår nöt att knäcka – det är en lång resa som ska vara variationsrik och kännas överkomlig. Fortsätt läsa ”Soundtrack till resan till Legoland”