Det jag störde mig på i vuxenvärlden var att så många kommenterade att de minsann också hade spelat när de var unga och så fick de något drömskt i blicken och sa ”vad roooligt det var…” och sen var det inget mer. Som jag uppfattade det hade de bara slutat med musik och nu accepterat det. Jag fick ont i magen varje gång. Jag ville inte sluta med musik. Varför kunde man inte både bli vuxen OCH fortsätta ha ett aktivt musikliv?! Jag förstod inte. Det var just när jag var i sjuttonårsåldern som jag bestämde mig för att jag inte skulle bli sådan. Jag skulle aldrig sluta, jag skulle anstränga mig för att behålla musiken.

De flesta vuxna i min närhet var intresserade av musik på olika sätt men med sin, vad jag då tyckte var, dåliga musiksmak. Pappa spelade dragspel och lyssnade på dragspelsmusik och tradjazz, mamma lyssnade på skvalradion – och dragspelsmusik och tradjazz. På landet lärde hon mig att dansa schottis, hambo och polka till pappas spelande. En av mina kompisars pappa hade svart, vattenkammat hår och såg ut som Jerry Williams. Han lyssnade på 50-talsrock och hade monterat in högtalare i köket för att han skulle kunna lyssna på musik från stereon i vardagsrummet även när han lagade mat. Hennes mamma brukade prata om hur hon hade spelat piano som ung och skulle ta upp det igen när barnen var stora. Jag förstod inte varför hon hade slutat och hur hon kunde ta så lätt på det. Jag hade en annan kompis vars pappa var jazzmusiker. Han spelade trumpet som Louis Armstrong och brukade ge pappa skivor han spelat in – mest tradjazz. Kompisens mamma var gammal konsertpianist och min pianolärare. Hon var ofta ensam med barnen när pappan var på turné. Båda försörjde sig dock som musiklärare. När de kom och hälsade på oss på landet brukade pappan i kompisfamiljen ställa sig och öva en stund i vedboden, ibland på trumpeten, ibland på bara munstycket.

Nu när jag är i 40-årsåldern, med familj och barn, och tänker tillbaka inser jag att när jag skriver detta tycker jag att de ju låter riktigt trevliga, de där vuxna. Och vad roligt att de fortfarande så aktivt höll liv i sitt musikintresse! Mitt piano är ostämt sedan fem år tillbaka och jag har knappt spelat de senaste åtta åren. Men jag lyssnar på musik och jag sjunger i kör. Sen när barnen blir stora ska jag ta upp pianospelandet igen. Jag inser att jag har hamnat där jag inte ville vara när jag var sjutton, fast att det gör mig inget. Det finns annat som är viktigare. När jag sen tänker på den tiden då man helt kunde hänge sig åt musiken eftersom man inte hade något annat kommer jag på mig själv med att med drömsk blick tänka ”vad roooligt det var…”.

Helena

Passagerarna som använde sig av detta färdmedel var av mycket blandad karaktär. Snofsiga bissenissar i kostym som pratade i mobilen hela resan, akademiker med ryggsäck och ungdomar på väg till någon skola. Ibland kunde det till och med vara en ganska tuff, på gränsen till aggressiv stämning i vagnen om något högljutt ungdomsgäng kom på. Det var helt enkelt bäst att hålla sig för sig själv och inte beblanda sig med andra – i den mån det går på ett allmänt färdmedel. På hemvägen kom det ofta på några dragspelsspelande killar som inte riktigt kunde spela. Eller som den gången en liten, tunn och skrynklig kvinna med sjalett på huvudet kom på i Tumba och som försynt stod och spelade blockflöjt för att sedan övergå i sång. Hennes stämma var svag och skör och passade väl ihop med hennes uppenbarelse. Hon sjöng på något språk jag inte kunde tyda och det lät som en väldigt tragisk folkvisa av något slag. Det var inte särskilt bra, men speciellt. Jag vet inte om spelandet var lukrativt för någon egentligen, men det var väl det de hade. På tåget kunde de ju spela och samtidigt få lite värme. Jag som läste bok och lyssnade på min bärbara CD-spelare, som jag hade då, tyckte att de störde och skruvade irriterat upp volymen. Jag ville inte bli underhållen.

Så en dag, jag minns att det var senhöst, kanske i oktober. Det var en fredagseftermiddag och jag var på väg hem. Jag satt i tredje vagnen framifrån och det var mycket folk på väg in till stan. Många studenter klev på i Flemingsberg och tåget var fullt. Alla sittplatser var upptagna och flera passagerare stod upp. Stämningen var uppsluppen på ett sätt som den kan vara just en fredagseftermiddag när alla är på väg hem inför helgen. Då kom ett stort band in i tågvagnen. De var många, kanske tio stycken och de hade massor med musikinstrument – gitarr, saxofon, trumpet, banjo, klarinett, trumma, jag såg inte alla och de liksom intog tåget. Där satt jag med min CD-spelare och jag minns att jag tänkte irriterat, ”åh, nej inte ett band…”. Men så började de spela. Vilket band, vilket samspel och vilket sug! Alla passagerare slutade med det de höll på med – småbarn slutade gråta, studenters tentadiskussioner upphörde, uttråkade telefonsamtal för att fördriva tiden avslutades, hörsnäckor med musik togs ur öronen och alla blickar drogs till detta fantastiska band som kom från ingenstans. De lät ungefär som en blandning mellan tradjazz och klezmer, med det gemensamma suget som helt fångar uppmärksamheten och drar med sig allt i sin väg. Det var som om allt stannade upp för ett ögonblick, blickar möttes, leenden smittade av sig och när första låten var slut kom en spontan applåd från publiken. En applåd! På pendeltåget! De drog av låt efter låt. Några började dansa, andra sjöng med och ALLA lyssnade glädjestrålande till detta fantastiska band. När tåget rullade in på Stockholms södra spelade de When The Saints Go Marching In. De gick av tåget spelandes och dörrarna stängdes, tåget började åka och de var borta. En tyst tomhet infann sig i tågvagnen innan alla började återgå till det de hade hållit på med innan bandet kom på. De gamla vanliga ljuden återkom sakta och slutligen var allt som vanligt igen. Nya passagerare gick på tåget som om ingenting hade hänt. Alla vi som suttit i tredje vagnen framifrån på detta pendeltåg mellan Södertälje och Stockholm, en fredagseftermiddag i oktober var dock en magisk erfarenhet rikare och vi log mot varandra när vi gick av tåget.

Spotify: When the saints go marching in med Kid Ory’s Creole Jazz Band

Helena

På med kläderna, morgonpromenad, då blir det Anna Järvinen, Jag Fick Feeling eller Joni Mitchell, Ladies From The Canyon eller Turbulent Indigo. I värsta fall, regntunga skyar, grått, då blir det Mozarts Requim. Måste ladda ner nya låtar på mobilen, tänker jag varje gång. Två dagar i veckan träningspass, som en av Pavlovs hundar sätter jag på Kent för att bara komma igång. Vapen Och Ammunition, precis perfekt rytm och lagom intervaller och till ”över broar över slätter och för din skull, så gör jag vad som helst” börjar euforin infinna sig, den adrenalinframkallade, och jag är en stund lycklig. Rörelselycklig, spurtar, hjärtat pumpar och, bara så jävla glad. Jag orkar idag med! Och jag måste hitta något annat tänker jag ånyo, medans jag byter till Ensammast I Sverige på albumet Tillbaka Till Samtiden, stretchar och njuter än en gång. Alla tillsammans just nu som lyssnar på Ensammast I Sverige i sin egen lilla egobubbla. Kent, denna fantastiska mix av rytm och modern poesi. Har förstås lyssnat på singeln Töntarna som ligger ute på Spotify. Den är min. Försökte förklara det för äldsta sonen med flickvän, de tycker den är kass. Mellansonen gillar inte det nya elektrosoundet.

Utanför höghuset hörs gitarrplonket ända ner till gården. 16-åringen är hemma, drar på Spotify med Moneybrother och Dom Vet Ingenting Om Oss. ”Den gamla dängan” säger jag! ”Vaddå rå” är svaret. ”Det där är ju en cover”. Han hade ingen aning om det, han lyssnar på originalversionen och sedan följer en liten diskussion där jag vidhåller att originalet är bättre. Vilket han inte håller med om förstås och ett antal varv senare så är jag benägen att hålla med honom. Är 13-åringen hemma idag så rullar Rouge Wave med låten Spiderman 3 eller något med Daft Punk. Är dessutom 18-åringen hemma så hörs basen långt där han spelar funkbas, samtidigt som någon av de andra spelar sitt. Han har en alldeles ny basförstärkare med loop-pedal till basen så det är bara att dra på. Jag ler lite när jag möter grannparen i hissen och som tur är hör de dåligt, påstår de, när jag säger att det är bara att säga till om vi stör. Denna vecka lyssnar alla till Laleh och låten Bjurö Klubb på skivan Simon And Me och ”vad ska det bli av dig, vad ska det bli av dig” sjunger hela brödrakören med i såhär efter skolan innan de drar ut på varsitt håll. Ska jag bli orolig? Men skitsamma, jag sjunger med. Vet inte heller vad det ska bli av mig.

Maken kommer hem, trött. Plockar fram gitarren och spelar blues, Robert Johnsons When You Got A God Friend. Jag börjar kunna den nu, höstmörkret sänker sig över oss, det är dags att laga mat. Maken och jag sjunger Somewhere Over The Rainbow, den kan vi nu men glömmer texten trots att vi kunde den igår. Sätter på Chet Baker och albumet Embraceable You, alla vet att det betyder mat. Lugnt och skönt: äldsta sonens har sett Emil Jensen och är lyrisk. Vi diskuterar lokalblaskans borgerliga vinkling på Emil Jensens mellansnack. Dessutom är snart demon med bandet Candour Quest nästan klar. Mellansonen har varit på första sånglektionen och vill inte fortsätta ”Jag blev antastad, hon hade tre katter och hon skrattade för högt”. Ok, sa jag, jag ringer återbud och tänker på att 350 spänn för en lektion är dyrt.

Yngsta sonen framför datorn, inga läxor och Jose Gonzalez Killling For Love en stund innan den byts av till Håkan Hellströms Kom Igen Lena. Maken i sovrummet och avkopplingsspelar. Jag har precis lyssnat på Kleerup och Lykke Li efter ett tips från Olof i kommentaren till Electroland – Skönhet Down Under. Bra, kan funka suveränt till träningen. Gillar att Robyn är med på en, With Every Heartbeat, så skön.
M ringer, klart jag följer med ut på lördag och plockar svamp, tänker på tystnaden i skogen. Det varma kaffet och småpratet. Lördag betyder städning, jag hatar att städa, finns så mycket annat att göra. Får energi av The Strokes, då klarar jag det med. Maken dammsuger med hörlurar utan musik.
Tänker på förra helgen, samma gitarrslinga spelades i olika varianter i fyra timmar! Något gitarrpålägg till en låt, avstår gärna några timmar.

En andningspaus, någon form av musikintegritet, tack. Vad ska jag lyssna på nu, kan jag få ett oinmutat område, något som jag vet att alla andra i familjen vägrar att lyssna på. Ha, jag sätter på Arvo Pärt. När trumpeterna i Arbos ljuder skriker alla andra ”TYST”!

Underbart!

LenaLi

Första gången jag hörde talas om Nibelungens ring var när jag läste musikvetenskap i Uppsala. Eller snarare, jag hade hört talas om den innan, men visste inte vad det var annat än en opera som Richard Wagner skrivit på 1800-talet någon gång. Detta otroligt häftiga projekt i form av en lång operaföljetong i fyra delar med en kortare inledning, Rhenguldet, på två och en halv timma utan paus, sedan tre följande delar, Valkyrian, Siegfried och slutligen Ragnarök. Alla tre delarna på i genomsnitt fem timmar vardera, med två pauser i varje föreställning. Operahardcore, med andra ord och inget för den veke. Samma sak gäller handlingen – komplicerade saker. En sorts ihopblandning av myter, legender och nationalromantik – allt i ett och samma utdragna paket. Den innehåller gudar, småfolk, jättar, en björn, guld och trollkraft. Den innehåller makt, kärlek i alla dess former, svek och ond bråd död – och förstås en Hjälte, med stort H, som till slut räddar mänskligheten från undergång. Den innehåller med andra ord allt. Utöver detta kommer en för tiden ny, anpassad musik som följer handlingen och dramatiken i stället för att följa en musikalisk grundform och speglar innehållet med hjälp av teman, så kallade ledmotiv, för olika personer, föremål, känslor och platser. Man kan kalla den en pedagogisk opera. Tanken var att förklara och tydliggöra handlingen för publiken. Häftigt, tycker jag. Och modigt. Att vilja öppna en avancerad konstform för en bredare publik. Det kan ju fortfarande vara provocerande i vissa kretsar.

Nu var det ju förstås så att alla delar inte spelades på Operan i rätt ordning, så jag började med Valkyrian – den skulle dessutom enligt utsago vara en av de bästa. En bra del att börja med för att se om jag gillade konceptet. Det gjorde jag. Det var Katarina Dalayman som spelade självaste Brünnhilde – Valkyrian. Hon gjorde en strålande sånginsats och ja, armhåren reste sig även på mig. Den gav mersmak och jag såg slutligen alla delar, men det får jag återkomma till i en annan berättelse…

Helena

Mitt hårdrocksintresse handlade om att gilla popmusik och att vara ett fan till D:A:D. Jag tyckte dom skrev fina melodier, kreativa texter och hade snygg scenografi. Jag tyckte dom var snygga. Jag gjorde en hemanent för att få samma halvlånga lockar som Stig, basisten. Jag hade alltså inget hårdrocksintresse.

Man kan anses vara någon genom så små medel! En T-shirt och att man inte lyssnar på Purcell (vilket jag i och för sig gjorde) så kan man få en identitet. Sen kan man bygga på det där om man vill. Och se till att umgås med människor som vet ännu mindre än en själv. Eller är ännu mindre hårdrockare än en själv. Nu för tiden är det mer sannolikt att jag hamnar i en situation med människor som inte riktigt hört talas om det omedvetna och då kan jag, bara genom att använda ordet, uppfattas som en person med en vid inblick i det mänskliga psyket. Vilket jag inte har något emot. Alltså. Jag ska umgås mindre med folk som är intresserad av samma saker som jag.

Staffan skriver i sin presentation här på bloggen att den musik han lyssnar på säger något om hans personlighet. Bengt Ohlsson skrev i På Stan häromveckan att om någon frågar om hans musik- eller boksmak så är den frågande nyfiken på vem han är, tror han. Vad jag upptäcker är att man genom få attribut kan få folk att tro att man lyssnar på en viss musik och då kan ens personlighet gissas. En ynka T-shirt för guds skull. Kraftfullt som en tvångströja. Jag måste backa lite och fråga mig: ”Men det omedvetna då? Alla lager som jag består av? Och stil efter stil som föregått T-shirten, låt efter låt som jag lyssnat på, kan jag verkligen förstås utan att detta utforskas?” Ta en enda låt. T ex Genes ”Speak to me someone”. Titeln, javisst. Prata med mig, det säger mycket. Den är vacker, vemodig, med explosiva inslag, ”smash into me someone and hold me”. Ja. En pin av Gene på mitt kavajslag, så skulle du veta vem jag är. Men jag har ju ingen pin. Jag har en Jimi Hendrix-T-shirt.

Anna

För mig var italodiscon både död och begraven. Till dess att jag, tack vare en kollega, för bara något år sedan kom i kontakt med Sally Shapiro. Det var dessutom en italo som var sprödare än någonsin. Svenska Sally Shapiro utforskade gamla italomarker med modern teknik. Albumet Disco Romance är svaret på frågan vart italodiscon kunde/borde ha tagit vägen, om den bara hade blivit av med hackspettarna från rymden på ett snyggt sätt.
Sally Shapiro må frontas av en ljus kvinnoröst, men den musikaliska motorn är låtskrivaren och producenten Johan Agebjörn. Ska jag hitta en motsvarighet i 80-talet är det möjligen Valerie Dore. För precis som Valerie Dore är Sally Shapiro en pseudonym, en sångerska som vill förbli anonym, uppbackad ett kunnigt produktionsteam. Är detta hemlighetsmakeri för att locka till spekulationer – eller en röst som helst inte vill förknippas med italo disco-nostalgi? Tja. Kanske båda delarna. Genren har inte precis betraktats som ett musikaliskt kvalitetsmärke.
Sally Shapiros andra album My Guilty Pleasure släpptes i slutet av augusti. En annan artist i samma ny-italo-anda är danska Antilles, vars album Something New kom förra året – och som jag är ganska förtjust i. Svenska Cloetta Paris bör också nämnas.

Mycket skräp har producerats i italodiscons fack genom åren. Men det känns faktiskt upplyftande att det går att plocka fram korn av kvalitet och till råga på allt, få musikstilen att i viss mån kännas som färskvara.

Här är några snabba tips för den som vill minnas italodiscons förtjänster och samtidigt finna något nytt:

Sally Shapiro – Disco Romance (2006)
http://open.spotify.com/album/4X9iiuvr0ygC0amAXeM99i
http://www.lastfm.se/music/Sally+Shapiro/Disco+Romance
(Missa inte Anorak Christmas och I’ll Be By Your Side)

Antilles – Something New (2008)
http://open.spotify.com/album/6heHf7nUFzFQ0VdGTbwP2n
http://www.lastfm.se/music/Antilles/Something%2520New?ac=antill
(Missa inte Friendly Fire och Something)

Cloetta Paris – Secret Eyes (2008)
http://www.lastfm.se/music/Cloetta+Paris/Secret+Eyes
(Missa inte Secret Eyes)

Olof

PS. På YouTube finns en obetalbart usel musikvideo med Miko Missions Two For Love. Och en genuint obegriplig video till Slice Me Nice (även ovan) av Fancy.

Eftermiddagen den 18/12 1999 spelade jag in sju låtar till en demo som fick namnet Höst. I efterhand konstaterar jag att ett par av låtarna inte är så dumma, men att flera inte når hela vägen. Låtarna spelades in rakt av, gitarr och sång. En lånad Röde NT1:a till gitarr och en egen Röde NT1:a till sången. Det låter lite täppt i näsan och rösten spricker både här och där. Dessutom går sångerna åt det melankoliska hållet. Lite jobbigt och pinsamt att lyssna på.

En av sångerna på Höst heter Skogen. Det är en av de fartigare låtarna men texten och sånginsatsen lämnar mycket övrigt att önska. Av barmhärtighet (och feghet) lägger jag inte upp den, men början av texten går så här:

Jag var på fest en gång mitt ute i skogen,
jag satt och drack och jag längtade till krogen,
ett paket cigaretter i timmen,
orden som du sagt plågade mitt minne

Nej, jag röker inte.

Demon Höst föll i glömska (några av låtarna fick vara med i nästa musikaliska projekt Axels kvartett) och det gick ett par år. När jag häromdagen letade i arkivet hittade jag en testinspelning från september 2001 av låten Höstlöv. Samma ackord och samma melodi som till Skogen, men med en helt ny text. Ett parti går högre än jag klarar, rösten spricker och det är åter pinsamt att lyssna på.

Den nya texten börjar:

Säg mig finns det någon anledning att gråta
när höstlöven faller ner,
som brustna hjärtan till marken,
för här står jag och ler.

Tåget med min älskade på är försenat,
en timme kanske mer,
jag söker sinnesfrid på perrongen,
regnet öser ner.

Det blir 2002. Trummisen i Axels kvartett flyttar till huvudstaden. Kvar lämnas Axels trio: Andreas på bas, Pelle på piano och jag på gitarr och sång. Vi repar en gång i veckan i Pelles  vardagsrum. I Juni är vi redo att spela in första demon och gör det live i vardagsrummet.

I September när vi spelar in demo nummer två är Höstlöv med. Det höga partiet är borta. Även denna gång spelar vi in sång och gitarr, bas och piano live i en tagning. Jag lägger munspel i efterhand hemma i sovrummet och gör en råmix. Den ena demon, tror det var den första, skickas till ett skivbolag och får trevliga kommentarer men nej tack. Mer händer inte. Råmixen blir liggande. Den låter tråkig. Sången är för låg och utan tryck. Man orkar inte lyssna. Axels trio gör två spelningar under senhösten och sedan löses bandet upp.

Lyssna på Höstlöv med Axels trio inspelat i Pelles vardagsrum September 2002.

I del två presenteras en ny mix av låten. Samma inspelning, ett instrument mindre, och jag vågar påstå att det låter mer och bättre.

Axel

Råmix - en hastigt gjord preliminär mix av inspelade spår.

Röde NT1 – stormembrams kondensatormikrofon lämplig att spela in sång och akustisk gitarr med.