De upptäcktes via You Tube, gjorde en radioserie hos BBC för att sedan spela in en serie hos HBO. Många undrade vad en amerikansk teve-kanal med succé–serier som The Sopranos, Six Feet Under,  Deadwood and Sex And The City tänkte egentligen. De kallar sig tidigare Nya Zeelands fjärde mest populära gitarrbaserade digi-bongo acapella-rap-funk-komedi-folkmusiks-duo. I Nya Zeeland menar man att det finns komediband som är både bättre och roligare. Men i låten “Hiphopopotamus vs the Rhymenocerous” så är de faktiskt lika smarta som de själva tror att de är. Men det är enligt min mening serien man ska se för att den smaklösa musiken riktigt ska komma till sin rätt.

Serien har gett duon flera utmärkelser och deras live-framträdanden har gett dem en världsomspännande kultstatus. Jag har skrattat och lidit med FOTC de första tolv avsnitten och det finns en andra säsong som sändes i januari 2009, men som inte hittat hit ännu. Den hade varit något nu när mörkret lägrar sig. Jag behöver skratta! Och jag kan inte låta bli att tänka på att det skulle vara roligt att se en svensk motsvarighet med ett kvinnligt band som aldrig kommer så långt som till scenen, utan repar i en sunkig lägenhet, dricker vin och syr egna glitterkläder och likt så många andra aldrig når fram utan livet händer under tiden! Jag vill spela den äldre, lite gråhåriga managern som kan lite ekonomi och försöker sälja in bandet på företagsevenemang utan framgång och när de till slut får ett gig är de för fulla för att genomföra det.
Hör av er Normal! Fast ni får fila på låtarna. De är inte tillräckligt dåliga ännu.

http://www.hbo.com/conchords/index.html

Lena

På svenska, engelska, farsi och lite franska emellanåt har hon berättat om förorten, storstaden. Laleh vill kommunicera, vill oss något, vill berätta om sina tankar, känslor och sina erfarenheter. Jag hör Cornelis Vreeswijk i betoningen emellanåt, vilket jag vet att fler gör. Det blir tydligt i Storebror men hon går snabbt vidare och låter sig inte fångas in utan går vidare till andra inspirationskällor och gör något alldeles eget! Underbara låtar som Tell Me och Big City Love är klart, skönt soulinfluerade. I andra låtar växlar Laleh stil och blir proggig som i Bostadsansökan eller anammar reggietakter som i Hame Bahem. Hon har satts i samma fack som Seal, Sinead o Connor och Björk.

Hennes bakgrund med flykt från Iran, genom uppväxt i Östberlin, Minsk och Göteborg genomsyrar en hel del av hennes produktion. I albumet Prinsessor från 2006 blir hennes uppväxt nära och tydlig. I Far Har Lärt Mig spelar hon på en tramporgel som gnyr i bakgrunden och det är naket, nära. Jag imponeras över att hon tar kontroll över sin egen process, eget skivbolag, producerar allt själv (även om en del recensenter menar att hon har en del att vinna på att gå vidare och släppa produktionen till någon annan och fokusera på sitt eget låtskrivande). I år har hon turnerat mycket och nu kvarstår för mig att se henne live.

”Med en fint expressiv röst och en flödande naturlig talang för lättlyssnade popmelodier – kombinerat med egensinnigt reflekterande texter – har hon nått en stor och diversifierad publik” skriver Dan Backman i sin recension av skivan Me And Simon and  i SvD som släpptes efter några års medieskugga.

Nu säger Laleh själv i en intervju i DN 2009-01-16 att ”Det krävs verklig talang för att njuta av musik. Jag litar på att min publik förstår vad jag vill säga”. Och när hon säger ”Jag är musiker ut i fingerspetsarna och har alltid upplevt den genom fysisk beröring” så tror jag henne. Ja, så måste det vara, trots att jag själv inte ens spelar triangel.
Att hon tycker det krävs talang för att njuta av musik är ju smickrande, men för mig uttrycker hon sig precis som verkligheten är, fragmenterad, och vem har inte haft huvudet fullt av lättlyssnad pop, vare sig man vill eller inte. Men med skivan Me And Simon känns låtarna inte riktigt lika fragmentiserade. Laleh menar att hon är ute efter det ”riktiga ljudet” och på Me And Simon har hon fått leka med London Symphonic Orchestras hela stråk och blåssektion. Någonstans är hon på väg och jag vill följa med henne… jag ryser på spår efter spår och ibland vill jag bara gråta utan att vara ledsen. Jag svävar där med musiken i en annan sfär.

Jag har inte sett någon av Arn-filmerna (där Snö ska finnas med)…men när hon pratsjungerskriker ”Jag älskar dig” på låten Snö i det här You Tube-klippet så tror jag på henne förbehållslöst. Jag hoppas att det bara är början, jag vill höra mer och mer. ”Frihet är att veta vem man är” säger Laleh, LenaLi håller med och anar något vildare längre fram..

LenaLi

Nu kanske du tänker: ”Sinéad O’Connor??? På vilket sätt är Sinéad O’Connor missförstådd?” Och visst – alla vet vem hon är. Alla har hört genombrottshiten ”Nothing compares 2 U” som Prince skrev åt henne. De flesta associerar nog också hennes namn med diverse skandalösa politiska uttalanden, och många har säkert mött henne i rollen som duettpartner åt Willie Nelson, Peter Gabriel, Massive Attack och oräkneliga andra. Det som gör att jag ändå vill hävda att O’Connor är en av planetens mest underskattade musikaliska begåvningar är det faktum att inte en jävel verkar bry sig om de låtar hon själv har skrivit.

Till att börja med har vi debuten ”The Lion And The Cobra” från 1987 som knappt rymmer ett enda tveksamt ögonblick. Vore det inte för att den tidstypiskt plastiga produktionen har dränerat albumet på mycket av dess attraktionskraft, skulle jag fortfarande hålla den skivan som O’Connors mest helgjutna. Istället framstår nu ”Universal Mother” från 1994 som hennes mästerverk. Här finns ursinnigt starka ”Fire on Babylon” och skirt vackra ”A perfect indian”. Här finns också hiphopen i ”Famine” som lyckas varva kompakta textmassor med ett sanslöst sväng. Att en vit, irländsk kvinna vars enda hit skrivits av någon annan, gör socialt medveten gravallvarlig hiphop, är förmodligen lika korkat ur ett karriäristiskt perspektiv idag som det var 1994. Tack och lov har Sinéad O’Connor alltid struntat i att ta sådana hänsyn.

Kompromisslös, allvarlig, självutlämnande… Texter som avhandlar politik, kärlek, föräldraskap och de egna demonerna med samma uppriktighet… Det är lätt att förstå att vissa stör sig på O’Connor. En artist som inte kan stava till ironi och som inte tycks vara förmögen att förhålla sig klädsamt distanserad till någonting, är förstås dömd att göras till åtlöje. Men väljer man att lyssna på riktigt, är hon en artist som kan komma riktigt riktigt nära. Ibland nästan för nära. Fråga bara Emmylou Harris som försökte göra en cover på O’Connors ”In this heart” men gav upp därför att den skrämde henne för mycket.

Och så rösten förstås. Sinéad O’Connors mest omedelbart igenkännbara uttrycksmedel som hanterar storbandsssväng, pop och reggae med samma självklarhet. Denna unika röst, med samma förmåga som Nina Simone att omedelbart få allt bakgrundsbrus att tystna, alla försvar att rämna.

Idag är O’Connor 42 år. Det var länge sedan hon hade några framgångar att tala om och hon har vid minst ett tillfälle meddelat att hon ska sluta spela in musik. Att hon inte har släppt ett bra album sedan 2000 års ”Faith And Courage” (den kombinerade liveskivan / garderobsrensningen ”She Who Dwells…” från 2003 borträknad) förbättrar knappast hennes chanser att få den upprättelse hon förtjänar. Men så fort hon öppnar munnen är det fortfarande omöjligt att inte lyssna.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Hur är det möjligt att den stora massan har kunnat undgå att förföras av låtar som ”Sports & wine”, ”Mess” och ”The ascent of Stan”? Det enda rimliga svar jag kan komma på, är att den stora massan aldrig har hört dem. Vi talar ju om ogenerat självhäftande, på intet sätt svårlyssnad musik. Musik som med största sannolikhet skulle kunna älskas av många fler.

Själv håller jag honom som en av mina stora favoriter. Musikaliskt och personlighetsmässigt skulle jag placera honom någonstans mellan Paul Simon och en ung Elvis Costello men kvalitetsmässigt ovanför dem båda. Bara en sådan sak som att han lyckas få en samling bestående av gammalt överblivet material att låta som ett fullgott album, ger högsta poäng i min bok.

En annan sak som gör livet som Ben Folds-fan så angenämt, är att hans formkurva hittills har undvikt att störtdyka. Det är visserligen sant att debuten fortfarande är det bästa studioalbum han har spelat in (liveskivan ”Ben Folds Live” från 2002 är minst lika bra men, som sagt, en liveskiva) men det betyder inte att hans senare verk är ointressanta. Så sent som i våras släppte han den på många sätt förtjusande ”University Acappella!” där en massa vokalgrupper turas om att tolka hans material. Så trots att han, helt i enlighet med de teorier jag presenterade i Gammal, äldre, sämst för ett tag sedan, förmodligen aldrig kommer att tangera forna dagars formtopp, finns det fortfarande orsak att hålla öronen öppna för denne man.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Kite: My girl and I

Svävande synthmattor från åttiotalet… En spröd gitarrfigur som balanserar på kanten till avgrunden… Men den främsta orsaken till att Kite finns med på den här listan, stavas Nicklas Stenemo. Att lyssna på honom är att bevittna någon som med gasen i botten kör rakt in i en bergvägg. Så desperat låter han. Utan hans fulvackra bräkande hade ”My girl and I” bara varit en i och för sig fin men också ganska konventionell ballad; inte denna undersköna skapelse som gjord att blundande färdas bort med.

Återfinns lämpligast på EP:n ”Kite” (2008).

Lucy Street: Girl next door

Visst kan man göra sig löjlig över Lucy Street: Tre söta tjejer som sjunger tonårsromantiska texter till topplistepop som de inte har skrivit själva. Visst kan man fnysa om utstuderad kommersialism och skivbolagsprodukter och dra paralleller till ”Idol” och what not. Men håna i så fall Ronettes också. Håna Chiffons och Martha Reeves & The Vandellas, ja, avfärda all himmelsk lättviktspop som framförs av andra än dess kompositörer. I slutändan är det bara din förlust. För ”klockrent” är ett ord som uppfanns för att beskriva ”Girl next door”. Och eufori är den känsla jag fylls av när refrängen faller över mig som godisfärgade snöflingor.

Återfinns lämpligast på albumet ”Lucy Street” (2000).

Lesley Gore: Maybe I know

Ett av många skäl till att jag aldrig upphör att fascineras av popmusik är dess förmåga att luras. Vid en första anblick är ”Maybe I know” en trevlig, lättsam bagatell. Ett effektivt och tajt litet låtskrivarhantverk på två minuter och trettiosex sekunder, med en melodi som äter sig in i skallen på ett nästan enerverande sätt. Men inte så mycket mer. Förrän jag efter ett par lyssningar plötsligt och helt oväntat får värsta livsomvälvande upplevelsen. Stämsången i refrängen… Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här men… den är så ljuvlig att jag dör. Jag menar allvar: När de två sångstämmorna faller isär, möts och sedan glider ifrån varandra på nytt… Jag begriper inte hur det är möjligt men det får mig att dö varje gång.

Återfinns lämpligast på albumet ”Girl Talk” (1964).

Primitives: Crash

Så fort jag hamnar i någon nördig diskussion om Den Perfekta Poplåten kommer jag att tänka på ”Crash”. Primitives må med rätta beskrivas som ett andra klassens Blondie som bara gjorde en minnesvärd låt. Men vilken låt! ”Crash” är extremt catchy gitarrpop utan ett gram dödkött. Musik man blir snygg av. Mördande cool träffar den mig som en hård vindstöt och smetar mig platt mot närmsta vägg. Gasen i botten, solen i ögonen och nedvevade rutor. Popperfektion i en liten ask.

Återfinns lämpligast på albumet ”Lovely” (1988).

Pulp: This is hardcore

Pulp var aldrig min grej. Hur mycket jag än obsessade kring många av de gitarrbaserade popgrupper som kom fram under början och mitten av nittiotalet, lyckades jag aldrig göra just Pulp till mina. Med ett stort undantag: Titellåten från skivan som blev början till slutet för Jarvis Cocker & Company, är så dramatisk, så full av dunkel dekadent atmosfär och blödande smärta att ett gammalt Bowiefan inte kan göra annat än gå ned i spagat. Längden (6.25) är viktig inte bara för att den understryker musikens episka karaktär. Den ger också låten utrymme att andas; växla mellan frenetiska attacker och passager av ljuvlig återhämtning. När den slutligen tonar bort är jag fullständigt emotionellt utmattad. Som om jag just överrumplats av häftig gråt eller vaknat ur en dröm utan att minnas mer än att något underbart och hemskt precis har hänt.

Återfinns lämpligast på albumet ”This Is Hardcore” (1998).

…Och det var allt. Tio omistliga låtar. Tio alldeles enastående fantastiska låtar. De tio bästa poplåtarna någonsin? Nja. Jag är den siste att förneka att det råder ett visst mått av godtycke över den här listan. Skulle jag göra om försöket att utnämna världens bästa poplåtar imorgon, blev resultatet med största sannolikhet ett annat. Skulle jag göra ytterligare ett försök om en vecka är jag säker på att listan skulle förändras ännu mer. Kort sagt: Vissa låtar betyder mer vissa dagar och mindre andra. Och det är nog så det ska vara. Hur kul det än är att lista sina favoritlåtar, favoritartister, favoritalbum, favoritspelningar och Gud vet vad mer, kan det nog vara bra att komma ihåg att musik egentligen aldrig låter sig inordnas i prydliga listor.

Spotify – Världens Bästa Poplåtar enligt Staffan

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Mitt hårdrocksintresse handlade om att gilla popmusik och att vara ett fan till D:A:D. Jag tyckte dom skrev fina melodier, kreativa texter och hade snygg scenografi. Jag tyckte dom var snygga. Jag gjorde en hemanent för att få samma halvlånga lockar som Stig, basisten. Jag hade alltså inget hårdrocksintresse.

Man kan anses vara någon genom så små medel! En T-shirt och att man inte lyssnar på Purcell (vilket jag i och för sig gjorde) så kan man få en identitet. Sen kan man bygga på det där om man vill. Och se till att umgås med människor som vet ännu mindre än en själv. Eller är ännu mindre hårdrockare än en själv. Nu för tiden är det mer sannolikt att jag hamnar i en situation med människor som inte riktigt hört talas om det omedvetna och då kan jag, bara genom att använda ordet, uppfattas som en person med en vid inblick i det mänskliga psyket. Vilket jag inte har något emot. Alltså. Jag ska umgås mindre med folk som är intresserad av samma saker som jag.

Staffan skriver i sin presentation här på bloggen att den musik han lyssnar på säger något om hans personlighet. Bengt Ohlsson skrev i På Stan häromveckan att om någon frågar om hans musik- eller boksmak så är den frågande nyfiken på vem han är, tror han. Vad jag upptäcker är att man genom få attribut kan få folk att tro att man lyssnar på en viss musik och då kan ens personlighet gissas. En ynka T-shirt för guds skull. Kraftfullt som en tvångströja. Jag måste backa lite och fråga mig: ”Men det omedvetna då? Alla lager som jag består av? Och stil efter stil som föregått T-shirten, låt efter låt som jag lyssnat på, kan jag verkligen förstås utan att detta utforskas?” Ta en enda låt. T ex Genes ”Speak to me someone”. Titeln, javisst. Prata med mig, det säger mycket. Den är vacker, vemodig, med explosiva inslag, ”smash into me someone and hold me”. Ja. En pin av Gene på mitt kavajslag, så skulle du veta vem jag är. Men jag har ju ingen pin. Jag har en Jimi Hendrix-T-shirt.

Anna

Alltså, utan inbördes rangordning:

Belle & Sebastian: Get me away from here, I’m dying

När jag längtar efter den här låten så är det framför allt melodin som Stuart Murdoch sjunger, som jag saknar. Och hur beskriver man egentligen en melodi med ord? Jag antar att jag med större musikteoretiska kunskaper hade kunnat berätta om den så att åtminstone andra med liknande kunskaper hade förstått. Istället får jag nöja mig med att konstatera att den här melodin är mjuk och snabb, lätt och böljande som solglitter på vattnet närmast stranden där vågorna är små. Att den är söt, på gränsen till sockersöt, och att friktionen som uppstår när den gnids mot textens allvar, är som sex i mina öron.

Återfinns lämpligast på albumet If You’re Feeling Sinister (1996).

David Bowie: Drive-in Saturday

Bowie har gjort minst tio låtar som är minst lika bra som den här. Men ingen av dem är lika poppig. Och som i så många av hans bästa inspelningar kretsar det mesta kring sången. Det är där, i Bowies röst, som den främsta anledningen till att jag efter hundratals lyssningar fortfarande hittar nya nyanser och detaljer i Drive-in Saturday, återfinns. Det är också där som låtens emotionella crescendo byggs upp, sväller, stegrar för att explodera i sista refrängen.

Återfinns lämpligast på albumet Aladdin Sane (1973).

Di Leva: Adam & Eve

Inför releasen av Naked Number One som den här låten är hämtad från, pratade Di Leva om att ta fram Coca Colan i sig; att lyfta upp den till ytan, längst fram i ljudbilden. Adam & Eve innehåller mycket riktigt så många artificiella men oemotståndliga tillsatser att den lyser i mörkret. Allra mest beroendeframkallande är den återkommande syntslingan som dränker hela låten i fluorescerande färger samtidigt som den masserar den där punkten längst in i öronen dit topsen aldrig når.

Återfinns lämpligast på albumet Naked Number One (1993).

Frank Black: Los Angeles

Det Pixies gjorde var i mina öron för mycket rock för att platsa på en sådan här lista. Men Los Angeles; första spåret på Frank Blacks första soloskiva, är det bitvis tunga riffandet till trots inget annat än pop. Frank Black brukade vara en gudabenådad låtskrivare innan han tappade gnistan. Hans specialitet var att skriva tre låtar och sedan knåda ihop dem till en. Tekniken utmynnade i många fall i komprimerade små bomber med skyhög densitet. Los Angeles är så full av tvära kast och överraskningar att den kan ta några lyssningar att veckla upp. Men det avslutande kaleidoskopet av gitarrer i slow motion gör allting värt besväret.

Återfinns lämpligast på albumet Frank Black (1993).

Håkan Hellström: Vi två, 17 år

Jag har uppriktigt sagt lite svårt att tro att människor som säger att de inte gillar Håkan Hellström, verkligen har lyssnat. Jag menar; hur kan man inte gilla naket oförställd kärlek? Visst har hans album varit mer än lovligt ojämna men på debuten från 2000 hade han alla rätt. Och allra mest rätt hade han på hjärtekrossaren Vi två, 17 år. Popmusik blir inte mer bitterljuvt romantisk än såhär. Och poptexter behöver faktiskt inte ha högre ambitioner än att stapla känsloladdade fraser som ”Vi är förlorare vi två sen vi var 17 år…” på varandra.

Återfinns lämpligast på albumet Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg (2000).

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Spotify :

Världens Bästa Poplåtar enligt Staffan på Spotify

Det finns musik inom de flesta genrer som jag älskar. Reggae. Hiphop. Klassiskt. Jazz. Rock. Dans (INTE dansbands-!!!) musik. Men mest av allt finns det två sorters musik i mitt liv: Pop och soul. Pop har en stor plats i mitt hjärta. De här tio låtarna är viktiga för mig. Mer om det snart. Först bara ett ord om att det faktiskt känns lite tråkigt att varken Nina Simone, Curtis Mayfield eller Van Morrison finns med på listan. Men vem vet; det kanske blir en soullista också framöver.

Så vad har krävts av en låt för att platsa på min lista (mer än att den river upp känslostormar hos mig varje gång jag hör den)? Jo, den ska passa in i min egen högst personliga och tämligen godtyckliga definition av vad popmusik är. Vanligtvis tycker jag att det är bekvämt att använda begreppet ”pop” i vidast möjliga bemärkelse men inför ihopknåpandet av den här listan ville jag smalna av definitionen:

Först och främst, bestämde jag, ska alla låtar vara hyfsat lättillgängliga och melodiösa. Därefter gällde det att sortera bort alla låtar som primärt hör hemma inom en annan genre än just pop. I många fall var det lättare sagt än gjort. Några, som Portisheads ”Roads” och Kate Bushs ”Love and anger” gallrades bort på ganska lösa grunder. Trots att de på papperet motsvarade mina kriterier, var det något i min mage som inte tyckte att de var tillräckligt mycket pop. Andra, som ”Harder, better, faster, stronger” med Daft Punk, försvann främst för att jag ska ha något kvar att skriva om ifall jag bestämmer mig för att göra en lista över världens bästa houselåtar.

Allra svårast var det kanske att en gång för alla bestämma vad som är pop och vad som är rock. Till sist enades jag med mig själv om att pop, till skillnad från rock, i någon mån alltid håller masken. En poplåt vrålar inte rakt ut. Inte heller kvider den särskilt ofta av smärta. Därför kommer du inte att återfinna Dinosaur Jr:s ”What else is new” på den här listan. Ångesten i en poplåt, i den mån den finns där, är alltid artikulerad. Vilket naturligtvis inte är detsamma som att pop är ytligare än rock.

Utifrån dessa stränga kriterier skalades så låt efter låt bort tills endast tio stycken återstod av de ungefär sjuttio absolut oumbärliga titlar som jag hade börjat med. Och där är det dags att göra en riktigt härlig cliffhanger genom att sätta punkt för idag. Nästa gång vi hörs lovar jag att presentera de första av de tio poplåtar som just i detta ögonblick får mitt hjärta att slå hårdast. Men redan nu kan jag, med något som känns misstänkt likt sorg, avslöja de sista låtarna som gallrades bort: Ben Folds: ”The ascent of Stan”, Gene: ”We could be kings”, Matthew Sweet: ”Holy war”, Popsicle: ”Pale honey”, och Posies: ”Solar sister”.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund
Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Carole King, Musik, Poplåtar, Van Morrison, Daft Punk

Eftermiddagen den 18/12 1999 spelade jag in sju låtar till en demo som fick namnet Höst. I efterhand konstaterar jag att ett par av låtarna inte är så dumma, men att flera inte når hela vägen. Låtarna spelades in rakt av, gitarr och sång. En lånad Röde NT1:a till gitarr och en egen Röde NT1:a till sången. Det låter lite täppt i näsan och rösten spricker både här och där. Dessutom går sångerna åt det melankoliska hållet. Lite jobbigt och pinsamt att lyssna på.

En av sångerna på Höst heter Skogen. Det är en av de fartigare låtarna men texten och sånginsatsen lämnar mycket övrigt att önska. Av barmhärtighet (och feghet) lägger jag inte upp den, men början av texten går så här:

Jag var på fest en gång mitt ute i skogen,
jag satt och drack och jag längtade till krogen,
ett paket cigaretter i timmen,
orden som du sagt plågade mitt minne

Nej, jag röker inte.

Demon Höst föll i glömska (några av låtarna fick vara med i nästa musikaliska projekt Axels kvartett) och det gick ett par år. När jag häromdagen letade i arkivet hittade jag en testinspelning från september 2001 av låten Höstlöv. Samma ackord och samma melodi som till Skogen, men med en helt ny text. Ett parti går högre än jag klarar, rösten spricker och det är åter pinsamt att lyssna på.

Den nya texten börjar:

Säg mig finns det någon anledning att gråta
när höstlöven faller ner,
som brustna hjärtan till marken,
för här står jag och ler.

Tåget med min älskade på är försenat,
en timme kanske mer,
jag söker sinnesfrid på perrongen,
regnet öser ner.

Det blir 2002. Trummisen i Axels kvartett flyttar till huvudstaden. Kvar lämnas Axels trio: Andreas på bas, Pelle på piano och jag på gitarr och sång. Vi repar en gång i veckan i Pelles  vardagsrum. I Juni är vi redo att spela in första demon och gör det live i vardagsrummet.

I September när vi spelar in demo nummer två är Höstlöv med. Det höga partiet är borta. Även denna gång spelar vi in sång och gitarr, bas och piano live i en tagning. Jag lägger munspel i efterhand hemma i sovrummet och gör en råmix. Den ena demon, tror det var den första, skickas till ett skivbolag och får trevliga kommentarer men nej tack. Mer händer inte. Råmixen blir liggande. Den låter tråkig. Sången är för låg och utan tryck. Man orkar inte lyssna. Axels trio gör två spelningar under senhösten och sedan löses bandet upp.

Lyssna på Höstlöv med Axels trio inspelat i Pelles vardagsrum September 2002.

I del två presenteras en ny mix av låten. Samma inspelning, ett instrument mindre, och jag vågar påstå att det låter mer och bättre.

Axel

Råmix - en hastigt gjord preliminär mix av inspelade spår.

Röde NT1 – stormembrams kondensatormikrofon lämplig att spela in sång och akustisk gitarr med.

I begynnelsen var Kraftwerk, men på den sjunde dagen skapades Depeche Mode. Strax därefter hoppade Vince Clarke av – och det skrevs synthhistoria.
Tiden har gått, men synthmusikens hjärta slår lika hårt för Depeche Mode. Det är ett kvalitetsmärke för synthpopens gudar, som i dag kan köra arenarock-konsert efter arenarock-konsert utan att på något sätt förvisas ur facket synth ens av de mest troende.
För även om de ingalunda var först så har Depeche Mode betytt mest av alla grupper för synthmusiken. Det går inte att säga annat. Inte heller går det att komma ifrån att Vince Clarkes avhopp efter Speak And Spell var grunden till det som fick genren att på allvar förgrena sig och samtidigt bli så stor att den under några år på 80-talet till och med var mainstream.

Vince Clarke tog fram synthpopens allra mest ljusa och poppiga sidor, utan att bli fånig (möjligen med något undantag som Happy People på andra Yazooalbumet You And Me Both och What’s Your Name från Speak And Spell). Med detta som grund byggde han det själfyllt poppiga men ack så bräckliga Yazoo och det, på gott och ont, mer hållbara Erasure. När han stack fick Martin L Gore sitt livs chans – och han tog den och så mycket mer därtill. Han fann kraften i den mörka sidan.

Jag läser i den utmärkta boken Stripped: Depeche Mode av Jonathan Miller, att Vince räknade kallt med att Martin skulle ta över, i den mån han brydde sig. Men inte ens Vince anade att Martin Gore skulle lyckas föra Depeche Mode hela vägen från slingpopens See You till läderpopens Master And Servant till något som snarast kan definieras som arenasynthrock. De senaste Depeche Mode-albumen avslöjar dock hur pass mycket den musikaliskt ytterst välskolade Alan Wilder hade i att den resan verkligen blev lyckad.

Om Vince Clarke hade stannat och gjort en Speak And Spell Mark II, hade det säkert blivit ett antal hitar till. Men legenden hade aldrig fötts och världen hade gått miste om så mycket bra musik, både i formen Clarke/Moyet, Clarke/Bell och förstås Gore.
Detta kanske är ett av synthpopens mest sönderdiskuterade ämnen. Men det går utmärkt att köra några varv till. Något givet svar på det ”what if…” finns inte. Och ärligt talat, ska jag börja blogga om pop och framförallt synthpop och elektropop här på poplåtar.se så måste vi ändå börja någonstans.
Sedan ska jag göra mitt allra bästa för att tipsa om intressanta artister inom elektropop, futurepop, synthpop och ja, kanske till och med någon dos av EBM och ny-italo.

Olof

olof@poplatar.se

Två snabba synthtips:

1) VNV Nation – Chrome (SITD remix)
Futurepop i EBM-förpackning och med en mäktig känsla av dystopism

2) Parralox – X Minus One
Australisk elektropop i begåvat modernt 80-tal, om den kombinationen kan tillåtas som beskrivning