Hårdrock och det omedvetna

En gång i tiden hade jag pannband och Jimi Hendrix-T-shirt. Jag blev kallad Hårdrocks-Anna. Jag var en 21-årig akademiker som umgicks med andra akademiker. Men dom hade slips och kavaj. Egentligen gillade jag musiken från slutet av 60-talet. Några år senare blev jag ombedd och tackade ja till att recensera skivor för en dagstidning ute i landet. Hårdrocksskivor. Mina meriter var fortfarande en Jimi Hendrix-T-shirt. Och några skivor med D:A:D. Jag skrev bland annat en översvallande recension av en In Flames-skiva och först långt senare förstod jag att dom var ganska välkända. Jag hade aldrig hört talas om dom förut. Blev som sagt glatt överraskad av den där skivan jag recenserade.

Fortsätt läsa ”Hårdrock och det omedvetna”

Gammal, äldre och bra

Läser Staffans artikel om att den bästa popmusiken görs av unga och funderar på om det verkligen har med åldern att göra. Många artister som lyckas börjar med musiken redan i tidiga tonåren. Sedan harvar de på i åratal och slår igenom efter sex till tio år. Börjar man som fjortonåring (många börjar som bekant tidigare) är man mellan tjugo och tjugofyra när det är dags att kliva fram i rampljuset. Sedan dröjer det några år innan artisten peakar. När höjdpunkten nås har det alltså gått tio till femton år sedan de första stegen togs. Har man hållit på så länge med samma sak är det inte svårt att förstå att man vill göra något annat. Fortsätt läsa ”Gammal, äldre och bra”