Mitt hårdrocksintresse handlade om att gilla popmusik och att vara ett fan till D:A:D. Jag tyckte dom skrev fina melodier, kreativa texter och hade snygg scenografi. Jag tyckte dom var snygga. Jag gjorde en hemanent för att få samma halvlånga lockar som Stig, basisten. Jag hade alltså inget hårdrocksintresse.

Man kan anses vara någon genom så små medel! En T-shirt och att man inte lyssnar på Purcell (vilket jag i och för sig gjorde) så kan man få en identitet. Sen kan man bygga på det där om man vill. Och se till att umgås med människor som vet ännu mindre än en själv. Eller är ännu mindre hårdrockare än en själv. Nu för tiden är det mer sannolikt att jag hamnar i en situation med människor som inte riktigt hört talas om det omedvetna och då kan jag, bara genom att använda ordet, uppfattas som en person med en vid inblick i det mänskliga psyket. Vilket jag inte har något emot. Alltså. Jag ska umgås mindre med folk som är intresserad av samma saker som jag.

Staffan skriver i sin presentation här på bloggen att den musik han lyssnar på säger något om hans personlighet. Bengt Ohlsson skrev i På Stan häromveckan att om någon frågar om hans musik- eller boksmak så är den frågande nyfiken på vem han är, tror han. Vad jag upptäcker är att man genom få attribut kan få folk att tro att man lyssnar på en viss musik och då kan ens personlighet gissas. En ynka T-shirt för guds skull. Kraftfullt som en tvångströja. Jag måste backa lite och fråga mig: ”Men det omedvetna då? Alla lager som jag består av? Och stil efter stil som föregått T-shirten, låt efter låt som jag lyssnat på, kan jag verkligen förstås utan att detta utforskas?” Ta en enda låt. T ex Genes ”Speak to me someone”. Titeln, javisst. Prata med mig, det säger mycket. Den är vacker, vemodig, med explosiva inslag, ”smash into me someone and hold me”. Ja. En pin av Gene på mitt kavajslag, så skulle du veta vem jag är. Men jag har ju ingen pin. Jag har en Jimi Hendrix-T-shirt.

Anna

Beatles gjorde sina bästa skivor i slutet av bandets existens. Pink Floyd gjorde sin bästa skiva The Wall efter tio år som band. Beatlarna var väl i trettioårsåldern när de peakade och medlemmarna i Pink Floyd uppåt fyrtio. Inte så gammalt kan man tycka, men som band betraktade närmade de sig pensioneringen. En del tröttnar (på varandra) efter att ha hållit på så länge. Andra har ett levebröd och ett arbete som de fortsätter med i slentrian. Tar vi Bob Dylan har han haft sina ups and downs, men klämmer fortfarande ur sig bra plattor. Time out of Mind från 1997 slår flertalet av hans tidigare.

Att börja med musik i trettioårsåldern och sedan ha sin läroperiod på tio år och prova vingarna vid fyrtio är det inte många som gör. En ”fälla” som många artister hamnar i är att de hittat sin grej och kör på i samma spår, då kan det bli dåligt, men också väldigt bra om än (ibland) förutsägbart. Hur som helst tror jag inte det har med åldrandets rent fysiska påverkan att göra. Och nog kan brunst, hybris och hyperaktivitet vara bra krut – för stark tro på sig själv är en vital ingrediens för att nå framgång i popvärlden – men det kan lika gärna leda till platt fall.

Axel Lindeberg