Passagerarna som använde sig av detta färdmedel var av mycket blandad karaktär. Snofsiga bissenissar i kostym som pratade i mobilen hela resan, akademiker med ryggsäck och ungdomar på väg till någon skola. Ibland kunde det till och med vara en ganska tuff, på gränsen till aggressiv stämning i vagnen om något högljutt ungdomsgäng kom på. Det var helt enkelt bäst att hålla sig för sig själv och inte beblanda sig med andra – i den mån det går på ett allmänt färdmedel. På hemvägen kom det ofta på några dragspelsspelande killar som inte riktigt kunde spela. Eller som den gången en liten, tunn och skrynklig kvinna med sjalett på huvudet kom på i Tumba och som försynt stod och spelade blockflöjt för att sedan övergå i sång. Hennes stämma var svag och skör och passade väl ihop med hennes uppenbarelse. Hon sjöng på något språk jag inte kunde tyda och det lät som en väldigt tragisk folkvisa av något slag. Det var inte särskilt bra, men speciellt. Jag vet inte om spelandet var lukrativt för någon egentligen, men det var väl det de hade. På tåget kunde de ju spela och samtidigt få lite värme. Jag som läste bok och lyssnade på min bärbara CD-spelare, som jag hade då, tyckte att de störde och skruvade irriterat upp volymen. Jag ville inte bli underhållen.

Så en dag, jag minns att det var senhöst, kanske i oktober. Det var en fredagseftermiddag och jag var på väg hem. Jag satt i tredje vagnen framifrån och det var mycket folk på väg in till stan. Många studenter klev på i Flemingsberg och tåget var fullt. Alla sittplatser var upptagna och flera passagerare stod upp. Stämningen var uppsluppen på ett sätt som den kan vara just en fredagseftermiddag när alla är på väg hem inför helgen. Då kom ett stort band in i tågvagnen. De var många, kanske tio stycken och de hade massor med musikinstrument – gitarr, saxofon, trumpet, banjo, klarinett, trumma, jag såg inte alla och de liksom intog tåget. Där satt jag med min CD-spelare och jag minns att jag tänkte irriterat, ”åh, nej inte ett band…”. Men så började de spela. Vilket band, vilket samspel och vilket sug! Alla passagerare slutade med det de höll på med – småbarn slutade gråta, studenters tentadiskussioner upphörde, uttråkade telefonsamtal för att fördriva tiden avslutades, hörsnäckor med musik togs ur öronen och alla blickar drogs till detta fantastiska band som kom från ingenstans. De lät ungefär som en blandning mellan tradjazz och klezmer, med det gemensamma suget som helt fångar uppmärksamheten och drar med sig allt i sin väg. Det var som om allt stannade upp för ett ögonblick, blickar möttes, leenden smittade av sig och när första låten var slut kom en spontan applåd från publiken. En applåd! På pendeltåget! De drog av låt efter låt. Några började dansa, andra sjöng med och ALLA lyssnade glädjestrålande till detta fantastiska band. När tåget rullade in på Stockholms södra spelade de When The Saints Go Marching In. De gick av tåget spelandes och dörrarna stängdes, tåget började åka och de var borta. En tyst tomhet infann sig i tågvagnen innan alla började återgå till det de hade hållit på med innan bandet kom på. De gamla vanliga ljuden återkom sakta och slutligen var allt som vanligt igen. Nya passagerare gick på tåget som om ingenting hade hänt. Alla vi som suttit i tredje vagnen framifrån på detta pendeltåg mellan Södertälje och Stockholm, en fredagseftermiddag i oktober var dock en magisk erfarenhet rikare och vi log mot varandra när vi gick av tåget.

Spotify: When the saints go marching in med Kid Ory’s Creole Jazz Band

Helena

Det är öppet och en unken doft sipprar ut. Du knuffas in. Dörren slår igen och det knäpper i låset. Det är allvar. Du har överskridit dina befogenheter; varit paranoid, småsint och lagt näsan i blöt. Snokat! Du får svårt att andas men astmamedicinen ligger kvar i jackan. Dina andetag ekar ut i lägenheten och pulsen bultar i handleder och hals. Då händer det. Du förvandlas. Det drar och knakar i fingrarna. Du tittar ner och ser att de sönderbitna knubbiga nu är långa, slanka och välmanikyrerade. Hallspegeln avslöjar bakåtstruket oljat hår, nyrakad haka och – istället för urtvättad t-shirt – knivskarp svart frack. Ögonen som förvånat stirrar på dig är pigga och fulla av liv. Du tar några steg och det klapprar mot golvet. Borta är gymnastikskorna och istället finnes svart nyputsat läder med klack. Det rusar i din kropp. Är det så här det kan – eller ska – kännas att leva? tänker du och ler för första gången på mycket länge.
I vardagsrummet står en säng, bredvid gör en grön punkt små oregelbundna hopp på en tunn linje. Men det spöklika ljudet från maskinen och det fullständigt absurda i ditt tillstånd och din belägenhet påverkar inte ditt nyvunna glada humör. Du vet inte varför, men allt är självklart i samma stund det händer.
Så står den där framför dig. Inte det piano du förväntade dig, utan en flygel, byggd på plats som en del av rummet, som är rummet. Pallen slutar snurra i samma stund du får syn på den. Du känner på sitsen med dina nya fingrar. Den är fortfarande varm. Du sätter dig ner och med en elegant gest låter du frackskörten fladdra ut i rummet. Med en lätt knyck på nacken sätter du i gång. Du har ett uppdrag och du har fått en gåva. Ditt sinne är lätt trots att ansvaret vilar tungt på dina axlar. Du vet att uppgiften måste utföras till punkt och pricka. Bara spela på de svarta tangenterna. Ja, så är det – bara på de svarta! De vita är förbjudna. De vita är sjuka. De vita betyder död och… Men det berör inte dig. Du är glad. Och du spelar som en gud! Hamrar. Slår an fjäderlätt. Smeker och gnider. Spänner ut fingrarna så långt att du får svindel. Och hela tiden de svarta. Bara de svarta. Flygeln svarar och trots att du inte vet något om instrument vet du att detta är flyglarnas flygel. One of a kind! Du är dess härskare och natten är din – en svart natt som dansas över svarta tangenter.

Ro sprids från sängen ut i rummet. Den gröna punkten hoppar starkt och regelbundet. Maskinens ljud blandas med flygelns och här kunde det ha slutat. Här kunde vi ha lämnat dig vid flygeln; låtit dig spela till gryningen för att sedan gå en trappa ner och utmattad falla i din säng; låtit dig drömlöst ta dig igenom dagen för att när kvällen faller gå tillbaka upp för en ny session; låtit dig fortsätta natt efter natt. Men vi lämnar dig inte. För det är inte slut. Det är nu det börjar.
Du slinter och hamnar på det förbjudna. Dina nya fingrar sträcker sig längre än vad du trodde var möjligt, sträcker sig bortom svart och faller ner i det okända på andra sidan. Ljudet skär som en skalpell genom rummet. Förskräckt ser du i ögonvrån hur den gröna punkten hoppar till. Men den förväntade disharmonin uteblir. Något tvingar dig att fortsätta, tvingar dig att trotsa alla regler. I ett furiöst tempo ger du dig på vitt, svart och rött. Var kommer de röda tangenterna ifrån? Det vet du inte men du hör – känner – att de klingar fantastiskt. Du svettas. Håret står på ända. Gnistor slår upp när du trycker klackarna i golvet, gnider sulorna mot pedalerna, satsar ditt liv för att ge liv. Nu vibrerar rummet. Lakanet rör sig men det märker du inte. Du är mitt inne i ditt livs crescendo, ditt inferno, och älskar hetsigt med tangenterna. När en sval hand smeker din nacke känns det som en naturlig del av en närstående fullkomlighet, som en del av vitt, svart och rött.
Det finns inga stycken längre. Det finns ingen anteckningsbok och det finns inga titlar. Night and Day är inte längre ett tortyrredskap utan något som har med sol och en jord som snurrar att göra. Kvar är energi och toner; frihet och galenskap; en outforskad musikalisk dimension. Du befinner dig i trans och bakom dig står din älskade. En skugga som gör livet värt. Du har fått ett nytt sinne som får dig att spränga alla gränser och i ditt bröst bor ett skenande kärnkraftverk, en härdsmälta av ont och gott. Du förstår att du inte existerar längre, att din tid är en ny tid och att du är tillbaka där du hör hemma.

Solens första strålar tränger in. Mitt på golvet står ett piano. En pall ligger omkullvält intill en obäddad säng. Ett öppet fönster slår i vinden. Från våningen under hörs en vemodig trumpet. I ett hörn ligger en sprucken klack, övergiven av nyputsat läder.

Axel Lindeberg