Läser en artikel i DN – Lyssning till varje pris – som handlar om att, citat:  ”I jakten på urval och bekvämlighet har vi nämligen valt bort något annat – ljudkvalitet.” Detta är något som jag funderat en del på. Jag är ingen hifi-hitler, men förvånas över att folk med glädje lyssnar på mp3:or i en bithastighet på 128kbps (128 tusen bitar per sekund). Vid denna komprimeringsgrad hör de flesta skillnad vid en jämförelse med cd på en normal musikanläggning – det låter platt och tråkigt. Till viss del handlar det om okunskap. Ungdomar laddar ner den musik de önskar utan att fundera över ljudkvaliteten. Andra har konverterat sin skivsamling till mp3 och på grund av bristande utrymme på hårddisken, valt en lägre bithastighet. Tillverkarna av mp3spelare är medskyldiga då de påstår att deras spelare kan rymma si och så många låtar. I det finstilta kan man läsa att det gäller vid en bithastighet av 128kbps.

En av poängerna med Artikeln i DN är att nu när lagringsplats blivit så billigt och överföringshastigheten så hög, kan vi kosta på oss högre ljudkvalitet. DN skriver vidare att problemet är att musiken anpassat sig och produceras för att låta så bra som möjligt i låg bithastighet och dålig lyssning (billiga mp3-spelare och kassa hörlurar) och därmed, citat: ”trycka ihop musikens dynamik, där naturliga toppar och dalar i ljudstyrka och intensitet alltmer slätas ut.”

Lite kul är det, tycker jag, att Patrik Henzel säger: ”I grund och botten handlar det om bristande respekt för musik.” Han har nämligen, enligt DN, producerat Markoolio och A-teens.

Nåväl, som man bäddar får man ligga. Vi har lärt upp en hel generation att lyssna på musik i undermålig ljudkvalitet, och dessutom producerat massor av musik som endast duger att lyssna på i en liten transistorradio på stranden. För att inte tala om de stackars satar som lagt ner dyrbar tid på att konvertera sina skivor till mp3:or i kass kvalitet, aldrig kommer orka göra om proceduren, och i värsta fall redan sålt skivorna. Å andra sidan har jag hört rykten om ungdomar som snöar in på LP-skivor och ger vinylen ett uppsving!

Går man upp en aning i kvalitet, till 192kbps, är det genast svårare att höra skillnad mot en cd-skiva. Åtminstone när det gäller popmusik. Fortsätter man upp till 320 kbps eller så kallad ”variable bitrate” (bithastigheten varierar över tid beroende på hur musiken gestaltar sig och maximerar ljudkvaliteten, samtidigt som utrymmesåtgången minimeras), blir det såklart ännu bättre.

Skall man lyssna i hemmastereon, men vill ha musiken på datorn, är mitt råd att rippa cdskivorna utan att komprimera ljudet. Köp två 500 GB hårddiskar och du har plats för mer än 500 skivor i dubbla kopior, en för daglig lyssning och en för backup.

Är du, likt mig, Spotifynörd och har en hyfsad bredbandsuppkoppling, notera följande (vilket jag inte visste, trots att jag varit Premiumanvändare sedan i Mars). Om du använder gratis Spotify har du en bithastighet på 160kbps, men är du premium-användare har du dubbla kvaliteten, 320 kbps. Men – här har Spotify skött sig riktigt illa – du måste själv gå in i inställningarna och slå på att du vill ha den högre kvaliteten, annars är du en lika stor sucker som jag, och får betala 99 kronor i månaden för att lyssna på Glenn Gould i 160kbps.

Axel Lindeberg

Spotify använder Ogg Vorbis kodare/avkodare 160kbps. Är man premiumanvändare har man möjlighet att via inställningarna slå på 320kbps.

Ovan har det mest handlat om mp3formatet. MP3 – wikipedia