Det mest kända, om man nu kan använda det uttrycket, av de fyra grekiska elektrogrupper som jag tänker tipsa om är Marsheaux. Sophie och Marianthi är från Thessaloniki och de slog igenom med en cover på blippblopp-klassikern Popcorn. Det här med spännande covers har sedan blivit ett kännetecken för dem. When In Romes Promise, Lightning Seeds Pure, OMD:s She’s Leaving och New Orders Regret har alla Marsheauxifierats – med lyckat resultat.
Hittills har Marsheaux släppt tre album. Ebay Queen kom 2004, Peekaboo 2007 och i år var det dags för Lumineux Noir att se dagens ljus (!).
På MySpace finns ett antal låtar, bland annat utmärkta singeln Breakthrough från Lumineux Noir. Och de två senaste albumen finns i sin helhet på Spotify.
Andra intressanta grekiska elektronamn väl värda att nämnas är Blue Birds Refuse To Fly, Mikro och Fotonovela. Blue Birds Refuse To Fly har två album som går hyfsat lätt att få tag på. Den ena, Anapteroma, går att skippa helt utan dåligt samvete. Men den andra, Xenomorph Angel från 2007, är ett mycket starkt album. Skillnaden är en sångerska Eva K, hon kom med till Xenomorph Angel och mycket förändrades. Titellåten är strålande, men finns bara i kortversion på Last.fm. På MySpace finns ytterligare fyra låtar. Xenomorph Angel har intressanta tendenser och det hade varit spännande att höra fortsättningen. Tyvärr har det varit väldigt tyst sedan 2007. Frågan är om de blå fåglarna fortfarande vägrar att flyga eller om trion helt enkelt har kraschlandat.

Mikro har en relativt lång karriär i Grekland, men har också en del material på engelska. För den som vill höra lite på grekiska kan det vara värt att lyssna på Se Trohia, exempelvis. Favoriten är annars Restart, som tyvärr inte finns tillgänglig på MySpace. Men väl på YouTube, utan video.

George och Nikos har ett skivbolag ihop, Undo Records, där Mikro och Marsheaux återfinns. Men de har också sedan förra sommaren också en grupp ihop, Fotonovela, vars debutalbum kom i år med titeln Mistakes Are Good. Här finns flera bra spår, exempelvis Wrong Is Right. Albumet finns på Spotify och på iTunes exempelvis. Och duetten med Marsheaux finns – utan video – på YouTube.

Olof

Två snabba synthtips:
Mr Jones Machine – Augustiljus
Första albumet var på engelska. Det andra på svenska – och betydligt bättre. Det här är en verklig pärla, i vackert augustiljus ackompanjerat av Stjärnornas musik.

Arvid – Hur kunde jag låta det ske?
Med en aura av Ratata kommer Arvid bara in och tar för sig.

Ryskt och synthigt behöver alltså inte bara handla om tjejerna i T’atu.

Säga vad man vill, men det är alltid intressant hur det engelska språket – för den som inte har talat eller talar det till vardags – kan bändas och vridas för att följa en melodislinga. Minns bara vad Aha gjorde med Take On Me (som väl borde ha hetat Take Me On eller kanske Touch Me om det skrivits av någon med engelska som modersmål). Mechanical Apfelsine har några halsbrytande övningar med engelska ord, men det gör det liksom bara charmigare.

De tre synthiga ryssarna låter väldigt mycket som de influenser de säger sig ha, det vill säga Depeche Mode, And One och Underworld. Det är mjukare och betydligt mindre rockriffigt än Depeche, mindre spretigt än And One, men utan de där sanslösa topparna, och det är betydligt mindre Techno än Underworld. Fast var i dessa ganska poppiga tongångar de klämmer in förebilderna från Front 242, kan jag dock inte sätta fingret på.

Debutalbumet heter Space Without End och kom i år, en trevlig bekantskap. Lyssningstips: We Can Be Angels, Rush For Something och Unbelievers. Jag är småförtjust i de här mekanoapelsinerna som hävdar att de kan ”be Angels tonight”. Och tänk att när de gjorde sin första spelning 1998 så spelade de något som de själva kategoriserar som ”hard rap-core with social motives”. Det känns som om det är stort avstånd mellan då och nu. Som mycket annat i den ryska federationen av i dag.

Olof

Två snabba synthtips:

VNV Nation – Tomorrow Never Comes

Ett av flera alldeles strålande spår på senaste skivan Of Faith, Power And Glory. Den pepprande bastanta basen är riktigt tunga grejer.

Mars TV – Reminisce

Nostalgitripp i form av sprittande synthpop från Göteborg – medryckande och med drag av såväl Rupesh Cartel och alldeles för tidigt nedlagda Le Sport. ”We will all remember 1985”.

http://www.myspace.com/marstv

Tyskland, Sverige, Storbritannien, Frankrike och USA är raskt utprickade i electrogeografin. Även om genren må vara subkultur i samtligas populärkulturella sfärer, möjligen med undantag för Tyskland. Men jag tänkte att jag skulle plocka fram bra elektronisk pop, futurepop och/eller synthpop på några andra platser. Den första anhalten blir Australien, som ingalunda är svältfött på bra synthmusik. Härifrån kommer exempelvis Real Life, som på 80-talet hade superhiten Send Me An Angel. Och så går det inte att komma ifrån Neuropa, poppiga synthare med fem album i portföljen. Bäst är albumet Born med bland annat låten Every Second från 2005. The Blitz (2007) och Beyond Here And Now (2001) är också värda att lyssna på. De två första, Sins of The Heart och New Faith, är blekare.

I Australien finns en faktiskt en hel del att plugga in hörlurarna till. Det är inte en slump att synthtraditionen mest går i poppig anda och inte lika frekvent i det mörkt, tyska och EBM-influerade. Ett land som älskar ABBA mer än svenskarna är ett popens rike. Ett favoritband för tillfället på electroscenen är döpt efter en Botox-liknande skönhetsdrog (inom citationstecken) i tv-serien Absolutely Fabulous: Parralox. Debutalbumet Electricity gav mig en känsla av ett tydligt släktskap med det i grunden så oefterhärmliga Yazoo. En av låtarna på skivan heter också You And Me Both (som är titeln på Yazoos sista och tämligen underskattade album). Bäst är X Minus One, men låtarna är ett gediget hantverk rakt igenom, som I Fell In Love With A Drum Machine.  Electricity är ett av få album på länge som jag har fastnat för redan vid första lyssningen. Jag beställde skivan direkt från Australien – och den landade raskt i brevlådan, signerad och allt.

Bakom rattarna, tangenterna och spakarna sitter John Von Ahlen, som inte bara är en god låtskrivare utan också en kvalificerad producent och remixare. På första albumet är det Roxy som sjunger, en lång australiensiska med goda röstresurser. Hon finns fortfarande med i bakgrunden, men inför album nummer två har huvudinsatserna på sångsidan gjorts av nykomlingen Ami. Senaste videon är Hotter. Parralox har möjligheter att nå en bredare poppublik, inte minst genom att låtmaterialet har sin förankring i 80-talssoundet utan att vara begränsat till det.

Två snabba synthtips:

Eden – If I Was A Pet Shop Boy

Irländsk duo som jobbar på att utveckla sitt sound mer åt electropop-hållet. Det här är en liten pärla, inte bara för textens skull.

Ming & Ping – Secret Land

San Fransisco/Hongkong-artist som under flera år gjort blippig och bloppig synth/electroclash. Nu börjar melodier och harmonier sitta där också. Njutbart.

Olof

För mig var italodiscon både död och begraven. Till dess att jag, tack vare en kollega, för bara något år sedan kom i kontakt med Sally Shapiro. Det var dessutom en italo som var sprödare än någonsin. Svenska Sally Shapiro utforskade gamla italomarker med modern teknik. Albumet Disco Romance är svaret på frågan vart italodiscon kunde/borde ha tagit vägen, om den bara hade blivit av med hackspettarna från rymden på ett snyggt sätt.
Sally Shapiro må frontas av en ljus kvinnoröst, men den musikaliska motorn är låtskrivaren och producenten Johan Agebjörn. Ska jag hitta en motsvarighet i 80-talet är det möjligen Valerie Dore. För precis som Valerie Dore är Sally Shapiro en pseudonym, en sångerska som vill förbli anonym, uppbackad ett kunnigt produktionsteam. Är detta hemlighetsmakeri för att locka till spekulationer – eller en röst som helst inte vill förknippas med italo disco-nostalgi? Tja. Kanske båda delarna. Genren har inte precis betraktats som ett musikaliskt kvalitetsmärke.
Sally Shapiros andra album My Guilty Pleasure släpptes i slutet av augusti. En annan artist i samma ny-italo-anda är danska Antilles, vars album Something New kom förra året – och som jag är ganska förtjust i. Svenska Cloetta Paris bör också nämnas.

Mycket skräp har producerats i italodiscons fack genom åren. Men det känns faktiskt upplyftande att det går att plocka fram korn av kvalitet och till råga på allt, få musikstilen att i viss mån kännas som färskvara.

Här är några snabba tips för den som vill minnas italodiscons förtjänster och samtidigt finna något nytt:

Sally Shapiro – Disco Romance (2006)
http://open.spotify.com/album/4X9iiuvr0ygC0amAXeM99i
http://www.lastfm.se/music/Sally+Shapiro/Disco+Romance
(Missa inte Anorak Christmas och I’ll Be By Your Side)

Antilles – Something New (2008)
http://open.spotify.com/album/6heHf7nUFzFQ0VdGTbwP2n
http://www.lastfm.se/music/Antilles/Something%2520New?ac=antill
(Missa inte Friendly Fire och Something)

Cloetta Paris – Secret Eyes (2008)
http://www.lastfm.se/music/Cloetta+Paris/Secret+Eyes
(Missa inte Secret Eyes)

Olof

PS. På YouTube finns en obetalbart usel musikvideo med Miko Missions Two For Love. Och en genuint obegriplig video till Slice Me Nice (även ovan) av Fancy.

I begynnelsen var Kraftwerk, men på den sjunde dagen skapades Depeche Mode. Strax därefter hoppade Vince Clarke av – och det skrevs synthhistoria.
Tiden har gått, men synthmusikens hjärta slår lika hårt för Depeche Mode. Det är ett kvalitetsmärke för synthpopens gudar, som i dag kan köra arenarock-konsert efter arenarock-konsert utan att på något sätt förvisas ur facket synth ens av de mest troende.
För även om de ingalunda var först så har Depeche Mode betytt mest av alla grupper för synthmusiken. Det går inte att säga annat. Inte heller går det att komma ifrån att Vince Clarkes avhopp efter Speak And Spell var grunden till det som fick genren att på allvar förgrena sig och samtidigt bli så stor att den under några år på 80-talet till och med var mainstream.

Vince Clarke tog fram synthpopens allra mest ljusa och poppiga sidor, utan att bli fånig (möjligen med något undantag som Happy People på andra Yazooalbumet You And Me Both och What’s Your Name från Speak And Spell). Med detta som grund byggde han det själfyllt poppiga men ack så bräckliga Yazoo och det, på gott och ont, mer hållbara Erasure. När han stack fick Martin L Gore sitt livs chans – och han tog den och så mycket mer därtill. Han fann kraften i den mörka sidan.

Jag läser i den utmärkta boken Stripped: Depeche Mode av Jonathan Miller, att Vince räknade kallt med att Martin skulle ta över, i den mån han brydde sig. Men inte ens Vince anade att Martin Gore skulle lyckas föra Depeche Mode hela vägen från slingpopens See You till läderpopens Master And Servant till något som snarast kan definieras som arenasynthrock. De senaste Depeche Mode-albumen avslöjar dock hur pass mycket den musikaliskt ytterst välskolade Alan Wilder hade i att den resan verkligen blev lyckad.

Om Vince Clarke hade stannat och gjort en Speak And Spell Mark II, hade det säkert blivit ett antal hitar till. Men legenden hade aldrig fötts och världen hade gått miste om så mycket bra musik, både i formen Clarke/Moyet, Clarke/Bell och förstås Gore.
Detta kanske är ett av synthpopens mest sönderdiskuterade ämnen. Men det går utmärkt att köra några varv till. Något givet svar på det ”what if…” finns inte. Och ärligt talat, ska jag börja blogga om pop och framförallt synthpop och elektropop här på poplåtar.se så måste vi ändå börja någonstans.
Sedan ska jag göra mitt allra bästa för att tipsa om intressanta artister inom elektropop, futurepop, synthpop och ja, kanske till och med någon dos av EBM och ny-italo.

Olof

olof@poplatar.se

Två snabba synthtips:

1) VNV Nation – Chrome (SITD remix)
Futurepop i EBM-förpackning och med en mäktig känsla av dystopism

2) Parralox – X Minus One
Australisk elektropop i begåvat modernt 80-tal, om den kombinationen kan tillåtas som beskrivning