Efter ett år i min ungdom i det stora landet i väster är jag mer eller mindre beroende av de sentimentala jazzjulsångerna som de stora namnen sjungit in – Nat King Cole, Frank Sinatra, Mel Tormé och ej att förglömma Ella Fitzgerald. Hennes inspelningar av Have Yourself a Merry little Christmas, Jingle Bells, Sleigh Ride och Let it Snow, Let it Snow, Let it Snow får i alla fall mig att swinga bort all choklad jag trycker i mig under julhelgen. I år har jag dessutom upptäckt riktigt fina julinspelningar med Harry Connick Jr och Michael Bublé som för arvet vidare på ett rent men ändå individuellt sätt. En kompis har tipsat om några fantastiska inspelningar som jag inte kan låta bli nuförtiden kring jul. För att bara nämna några finns ju roliga orkesterinspelningar som får en att känna sig som att ens liv är som en film – ni vet en sån där romantisk komedi med lyckligt slut eller en Peter Sellersfilm – till exempel Ramsey Lewis Trios The sound of Christmas eller Sleigh Ride där kälken formligen flyger fram under blå himmel i yrande pulversnö. Eller Bossaversionen av Sleigh Ride med Bossa Nouvea som jag tycker är oemotståndlig. Ett ovanligt och väldigt coolt inslag är också Jimmy Smith med sin hammondorgel i God Rest Ye Merry Gentlemen. Den låten trodde jag aldrig jag skulle jazza till.

Ibland, när jag inte är på topp och inte riktigt är stark nog att klara julens kärleksbudskap eller när jag upplever sentimentaliteten som för mycket, för sötsliskig och kladdigt påträngande, eller när julstressen biter tag i nackens hårfäste och tungt, varmt flåsar mig i nacken, då är det skönt att sätta på Peggy Lees inspelning av Happy Holiday. På något märkligt sätt lättar den på trycket utan att bryta ner. Hennes sävliga, lite släpande stämma låter som att hon ständigt ler på ett avslappnat, lugnande men ändå inbjudande sätt. Rösten är så närvarande att det låter som att hon står bredvid mig. Den liksom flyter över det snabba svängande kompet och jag blir…lugn. Hon känns bara glad och vänlig och osentimentalt önskar hon alla helt enkelt en Happy Holiday! Det gör jag också – God Jul!

Helena

Jag påstår inte att sjunga på scen är nytt på något sätt, musik har ju funnits som en naturlig del i underhållning länge…ja, närmare bestämt så länge musik har funnits. Det jag menar är att formen är ny. Inte företeelsen att sjunga finurliga sånger, det sköter trubadurerna om. Inte heller att spexa i en revy eller liknande, eller att som Jonas Gardell eller Lise & Gertrud vara roliga när de pratar och allvarliga och seriösa när de sjunger. Nej, jag menar företeelsen att ha ståuppkomik som bas i föreställningen och sedan lägga till musik och sjunga lustigheter och göra roliga ordvridningar och leka med språket i sången.

De senaste årens ståuppkomiker har haft en mikrofon, en pall och på sin höjd ett glas vatten på scenen. Alla från den gamla skolan som Adde Malmberg, Ulla Skoog, Lenny Norman, Jonas Gardell, Magnus Betnér och nu Petra Mede och Özz Nûjen för att nämna några få, tillhör samma tradition – att bara stå på scenen och prata roligheter, dessutom i många fall elakheter, det tillhör formen på något sätt. De senaste tjugo åren har ståupparna formligen exploderat fram och är nu hur många som helst, som alla gör samma sak. De flesta är duktiga och roliga, men gör ändå samma, samma sak. NU har två relativt nya förmågor brutit traditionen och börjat inkludera musik i ståuppkomiken, vilket är uppfriskande.

Thomas Järvheden började för några år sedan lite försiktigare med en gitarr som han spelar själv. I den föreställning jag såg hade han lagt till ytterligare en gitarrist på scenen. Han har ena foten kvar i det traditionella ståuppandet men smyger in lite roliga sånger här och var, ibland är de allvarliga. Sedan i full blomning dyker Henrik Dorsin upp och har ett helt husband på scenen som han dompterar med och sjunger den ena tungvrickningsvisan efter den andra. Det är inte alltid snällt, men välgjort.

Efter att som sjuttiotalist ha vuxit upp med Magnus och Brasse, Hasse och Tage, Povel Ramel och ej att förglömma, mästaren Victor Borge, gläds jag åt detta nyvaknande av musik i kombination med komik som är i en sorts symbios – de hör ihop, de byter inte av varandra, de är inte kontraster. Jag välkomnar den eventuella trenden och myser när jag sätter mig i soffan för att åtnjuta lite språkligt genomarbetad, melodiös humor igen!

Helena