Efter ett år i min ungdom i det stora landet i väster är jag mer eller mindre beroende av de sentimentala jazzjulsångerna som de stora namnen sjungit in – Nat King Cole, Frank Sinatra, Mel Tormé och ej att förglömma Ella Fitzgerald. Hennes inspelningar av Have Yourself a Merry little Christmas, Jingle Bells, Sleigh Ride och Let it Snow, Let it Snow, Let it Snow får i alla fall mig att swinga bort all choklad jag trycker i mig under julhelgen. I år har jag dessutom upptäckt riktigt fina julinspelningar med Harry Connick Jr och Michael Bublé som för arvet vidare på ett rent men ändå individuellt sätt. En kompis har tipsat om några fantastiska inspelningar som jag inte kan låta bli nuförtiden kring jul. För att bara nämna några finns ju roliga orkesterinspelningar som får en att känna sig som att ens liv är som en film – ni vet en sån där romantisk komedi med lyckligt slut eller en Peter Sellersfilm – till exempel Ramsey Lewis Trios The sound of Christmas eller Sleigh Ride där kälken formligen flyger fram under blå himmel i yrande pulversnö. Eller Bossaversionen av Sleigh Ride med Bossa Nouvea som jag tycker är oemotståndlig. Ett ovanligt och väldigt coolt inslag är också Jimmy Smith med sin hammondorgel i God Rest Ye Merry Gentlemen. Den låten trodde jag aldrig jag skulle jazza till.

Ibland, när jag inte är på topp och inte riktigt är stark nog att klara julens kärleksbudskap eller när jag upplever sentimentaliteten som för mycket, för sötsliskig och kladdigt påträngande, eller när julstressen biter tag i nackens hårfäste och tungt, varmt flåsar mig i nacken, då är det skönt att sätta på Peggy Lees inspelning av Happy Holiday. På något märkligt sätt lättar den på trycket utan att bryta ner. Hennes sävliga, lite släpande stämma låter som att hon ständigt ler på ett avslappnat, lugnande men ändå inbjudande sätt. Rösten är så närvarande att det låter som att hon står bredvid mig. Den liksom flyter över det snabba svängande kompet och jag blir…lugn. Hon känns bara glad och vänlig och osentimentalt önskar hon alla helt enkelt en Happy Holiday! Det gör jag också – God Jul!

Helena

Kite: My girl and I

Svävande synthmattor från åttiotalet… En spröd gitarrfigur som balanserar på kanten till avgrunden… Men den främsta orsaken till att Kite finns med på den här listan, stavas Nicklas Stenemo. Att lyssna på honom är att bevittna någon som med gasen i botten kör rakt in i en bergvägg. Så desperat låter han. Utan hans fulvackra bräkande hade ”My girl and I” bara varit en i och för sig fin men också ganska konventionell ballad; inte denna undersköna skapelse som gjord att blundande färdas bort med.

Återfinns lämpligast på EP:n ”Kite” (2008).

Lucy Street: Girl next door

Visst kan man göra sig löjlig över Lucy Street: Tre söta tjejer som sjunger tonårsromantiska texter till topplistepop som de inte har skrivit själva. Visst kan man fnysa om utstuderad kommersialism och skivbolagsprodukter och dra paralleller till ”Idol” och what not. Men håna i så fall Ronettes också. Håna Chiffons och Martha Reeves & The Vandellas, ja, avfärda all himmelsk lättviktspop som framförs av andra än dess kompositörer. I slutändan är det bara din förlust. För ”klockrent” är ett ord som uppfanns för att beskriva ”Girl next door”. Och eufori är den känsla jag fylls av när refrängen faller över mig som godisfärgade snöflingor.

Återfinns lämpligast på albumet ”Lucy Street” (2000).

Lesley Gore: Maybe I know

Ett av många skäl till att jag aldrig upphör att fascineras av popmusik är dess förmåga att luras. Vid en första anblick är ”Maybe I know” en trevlig, lättsam bagatell. Ett effektivt och tajt litet låtskrivarhantverk på två minuter och trettiosex sekunder, med en melodi som äter sig in i skallen på ett nästan enerverande sätt. Men inte så mycket mer. Förrän jag efter ett par lyssningar plötsligt och helt oväntat får värsta livsomvälvande upplevelsen. Stämsången i refrängen… Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här men… den är så ljuvlig att jag dör. Jag menar allvar: När de två sångstämmorna faller isär, möts och sedan glider ifrån varandra på nytt… Jag begriper inte hur det är möjligt men det får mig att dö varje gång.

Återfinns lämpligast på albumet ”Girl Talk” (1964).

Primitives: Crash

Så fort jag hamnar i någon nördig diskussion om Den Perfekta Poplåten kommer jag att tänka på ”Crash”. Primitives må med rätta beskrivas som ett andra klassens Blondie som bara gjorde en minnesvärd låt. Men vilken låt! ”Crash” är extremt catchy gitarrpop utan ett gram dödkött. Musik man blir snygg av. Mördande cool träffar den mig som en hård vindstöt och smetar mig platt mot närmsta vägg. Gasen i botten, solen i ögonen och nedvevade rutor. Popperfektion i en liten ask.

Återfinns lämpligast på albumet ”Lovely” (1988).

Pulp: This is hardcore

Pulp var aldrig min grej. Hur mycket jag än obsessade kring många av de gitarrbaserade popgrupper som kom fram under början och mitten av nittiotalet, lyckades jag aldrig göra just Pulp till mina. Med ett stort undantag: Titellåten från skivan som blev början till slutet för Jarvis Cocker & Company, är så dramatisk, så full av dunkel dekadent atmosfär och blödande smärta att ett gammalt Bowiefan inte kan göra annat än gå ned i spagat. Längden (6.25) är viktig inte bara för att den understryker musikens episka karaktär. Den ger också låten utrymme att andas; växla mellan frenetiska attacker och passager av ljuvlig återhämtning. När den slutligen tonar bort är jag fullständigt emotionellt utmattad. Som om jag just överrumplats av häftig gråt eller vaknat ur en dröm utan att minnas mer än att något underbart och hemskt precis har hänt.

Återfinns lämpligast på albumet ”This Is Hardcore” (1998).

…Och det var allt. Tio omistliga låtar. Tio alldeles enastående fantastiska låtar. De tio bästa poplåtarna någonsin? Nja. Jag är den siste att förneka att det råder ett visst mått av godtycke över den här listan. Skulle jag göra om försöket att utnämna världens bästa poplåtar imorgon, blev resultatet med största sannolikhet ett annat. Skulle jag göra ytterligare ett försök om en vecka är jag säker på att listan skulle förändras ännu mer. Kort sagt: Vissa låtar betyder mer vissa dagar och mindre andra. Och det är nog så det ska vara. Hur kul det än är att lista sina favoritlåtar, favoritartister, favoritalbum, favoritspelningar och Gud vet vad mer, kan det nog vara bra att komma ihåg att musik egentligen aldrig låter sig inordnas i prydliga listor.

Spotify – Världens Bästa Poplåtar enligt Staffan

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Alltså, utan inbördes rangordning:

Belle & Sebastian: Get me away from here, I’m dying

När jag längtar efter den här låten så är det framför allt melodin som Stuart Murdoch sjunger, som jag saknar. Och hur beskriver man egentligen en melodi med ord? Jag antar att jag med större musikteoretiska kunskaper hade kunnat berätta om den så att åtminstone andra med liknande kunskaper hade förstått. Istället får jag nöja mig med att konstatera att den här melodin är mjuk och snabb, lätt och böljande som solglitter på vattnet närmast stranden där vågorna är små. Att den är söt, på gränsen till sockersöt, och att friktionen som uppstår när den gnids mot textens allvar, är som sex i mina öron.

Återfinns lämpligast på albumet If You’re Feeling Sinister (1996).

David Bowie: Drive-in Saturday

Bowie har gjort minst tio låtar som är minst lika bra som den här. Men ingen av dem är lika poppig. Och som i så många av hans bästa inspelningar kretsar det mesta kring sången. Det är där, i Bowies röst, som den främsta anledningen till att jag efter hundratals lyssningar fortfarande hittar nya nyanser och detaljer i Drive-in Saturday, återfinns. Det är också där som låtens emotionella crescendo byggs upp, sväller, stegrar för att explodera i sista refrängen.

Återfinns lämpligast på albumet Aladdin Sane (1973).

Di Leva: Adam & Eve

Inför releasen av Naked Number One som den här låten är hämtad från, pratade Di Leva om att ta fram Coca Colan i sig; att lyfta upp den till ytan, längst fram i ljudbilden. Adam & Eve innehåller mycket riktigt så många artificiella men oemotståndliga tillsatser att den lyser i mörkret. Allra mest beroendeframkallande är den återkommande syntslingan som dränker hela låten i fluorescerande färger samtidigt som den masserar den där punkten längst in i öronen dit topsen aldrig når.

Återfinns lämpligast på albumet Naked Number One (1993).

Frank Black: Los Angeles

Det Pixies gjorde var i mina öron för mycket rock för att platsa på en sådan här lista. Men Los Angeles; första spåret på Frank Blacks första soloskiva, är det bitvis tunga riffandet till trots inget annat än pop. Frank Black brukade vara en gudabenådad låtskrivare innan han tappade gnistan. Hans specialitet var att skriva tre låtar och sedan knåda ihop dem till en. Tekniken utmynnade i många fall i komprimerade små bomber med skyhög densitet. Los Angeles är så full av tvära kast och överraskningar att den kan ta några lyssningar att veckla upp. Men det avslutande kaleidoskopet av gitarrer i slow motion gör allting värt besväret.

Återfinns lämpligast på albumet Frank Black (1993).

Håkan Hellström: Vi två, 17 år

Jag har uppriktigt sagt lite svårt att tro att människor som säger att de inte gillar Håkan Hellström, verkligen har lyssnat. Jag menar; hur kan man inte gilla naket oförställd kärlek? Visst har hans album varit mer än lovligt ojämna men på debuten från 2000 hade han alla rätt. Och allra mest rätt hade han på hjärtekrossaren Vi två, 17 år. Popmusik blir inte mer bitterljuvt romantisk än såhär. Och poptexter behöver faktiskt inte ha högre ambitioner än att stapla känsloladdade fraser som ”Vi är förlorare vi två sen vi var 17 år…” på varandra.

Återfinns lämpligast på albumet Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg (2000).

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund

Spotify :

Världens Bästa Poplåtar enligt Staffan på Spotify

Det finns musik inom de flesta genrer som jag älskar. Reggae. Hiphop. Klassiskt. Jazz. Rock. Dans (INTE dansbands-!!!) musik. Men mest av allt finns det två sorters musik i mitt liv: Pop och soul. Pop har en stor plats i mitt hjärta. De här tio låtarna är viktiga för mig. Mer om det snart. Först bara ett ord om att det faktiskt känns lite tråkigt att varken Nina Simone, Curtis Mayfield eller Van Morrison finns med på listan. Men vem vet; det kanske blir en soullista också framöver.

Så vad har krävts av en låt för att platsa på min lista (mer än att den river upp känslostormar hos mig varje gång jag hör den)? Jo, den ska passa in i min egen högst personliga och tämligen godtyckliga definition av vad popmusik är. Vanligtvis tycker jag att det är bekvämt att använda begreppet ”pop” i vidast möjliga bemärkelse men inför ihopknåpandet av den här listan ville jag smalna av definitionen:

Först och främst, bestämde jag, ska alla låtar vara hyfsat lättillgängliga och melodiösa. Därefter gällde det att sortera bort alla låtar som primärt hör hemma inom en annan genre än just pop. I många fall var det lättare sagt än gjort. Några, som Portisheads ”Roads” och Kate Bushs ”Love and anger” gallrades bort på ganska lösa grunder. Trots att de på papperet motsvarade mina kriterier, var det något i min mage som inte tyckte att de var tillräckligt mycket pop. Andra, som ”Harder, better, faster, stronger” med Daft Punk, försvann främst för att jag ska ha något kvar att skriva om ifall jag bestämmer mig för att göra en lista över världens bästa houselåtar.

Allra svårast var det kanske att en gång för alla bestämma vad som är pop och vad som är rock. Till sist enades jag med mig själv om att pop, till skillnad från rock, i någon mån alltid håller masken. En poplåt vrålar inte rakt ut. Inte heller kvider den särskilt ofta av smärta. Därför kommer du inte att återfinna Dinosaur Jr:s ”What else is new” på den här listan. Ångesten i en poplåt, i den mån den finns där, är alltid artikulerad. Vilket naturligtvis inte är detsamma som att pop är ytligare än rock.

Utifrån dessa stränga kriterier skalades så låt efter låt bort tills endast tio stycken återstod av de ungefär sjuttio absolut oumbärliga titlar som jag hade börjat med. Och där är det dags att göra en riktigt härlig cliffhanger genom att sätta punkt för idag. Nästa gång vi hörs lovar jag att presentera de första av de tio poplåtar som just i detta ögonblick får mitt hjärta att slå hårdast. Men redan nu kan jag, med något som känns misstänkt likt sorg, avslöja de sista låtarna som gallrades bort: Ben Folds: ”The ascent of Stan”, Gene: ”We could be kings”, Matthew Sweet: ”Holy war”, Popsicle: ”Pale honey”, och Posies: ”Solar sister”.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund
Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Carole King, Musik, Poplåtar, Van Morrison, Daft Punk

Första gången, kanske andra, får den mitt inre att skälva av lycka, det är så jag vet. Jag laddar över den på min mp3-spelare och klockan 6 varje morgon på perrongen lyssnar jag på den. Jag lyssnar på den en gång till under resan till jobbet. Jag kan inte låta bli, en gång till från tåget till kontoret medan staden vaknar. Arbetsdagen ligger framför mig och det är så skönt att skälva. Jag blir både lycklig och lessen. Så där är det den där första månaden med världens bästa poplåt. Sen tvingar jag mig till ett uppehåll. För över lite annan musik, kanske skivorna där före detta världens bästa poplåtar finns med. Efter en månad undrar jag varför jag lyssnar på musik som jag knappt märker i lurarna. Jag för över den där låten igen. Återhörandet är underbart, jag blir glad igen och har svårt att begränsa mig. Jag går i samma takt som musiken med kisande ögon, en tuff min. Jag är med i en film.

Sen avtar plötsligt effekten. Låtens glans har blivit som avskavd. Den är utsliten. Som en urtvättad tröja är den fortfarande fin, men jag kan inte ha den på mig varenda dag. Inte världens bästa poplåt längre alltså, inte ens efter ett års uppehåll. Den har gjort sitt, tack och so long – nästa sång!

Anna

Exempel på före detta världens bästa poplåtar:

Simpatico – D:A:D.
Mama Nature Said – Thin Lizzy
Sleepflower – Manic Street Preachers
Asphalt World – Suede
The Calendar Hung Itself – Bright Eyes
The End – David and the Citizens
Mess – Ben Folds Five
Speak to me someone – Gene
Never gonna get away – Palace Fires

Annas världens bästa (alla utom två av låtarna på Spotify)

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om poplåt, D:A:D, Thin Lizzy, Suede, David and the Citizens

Det sägs att Michael Jackson var kungen av pop och att nu när han är borta är drottningen Madonna ensam kvar på tronen. Något de hade gemensamt (liksom deras efterföljare) var det visuella: dans och show. Och det är inget fel i det. Detta kallar vi pop och om hitlåtarna lades på rad skulle de räcka flera varv runt jorden. Men om man följer denna radda inser man snart att något offrats längs vägen. Det som gäller idag är massiv marknadsföring och kader av låtskrivare, med ett syfte: att tjäna pengar. Artisten måste upp på scen och leverera oavsett hur det står till med själslivet. Michael Jacksons öde pumpas ut av kvällstidningarna vecka efter vecka. Och hur mycket av det som skrivs handlar om hans poplåtar? När Madonna är på tapeten handlar det om hennes utseende, att hon river av en fantastisk show och att hon är en lysande och stenhård affärskvinna. Men låtarna då? Jo, visst finns de där, men är de så himla bra, egentligen?

Vad vill jag nu säga med det här undrar du kanske? Skulle det inte handla om världens bästa poplåt? Vi kommer dit. Låt oss först konstatera att pop kan vara dans, show och penninghunger. Men pop kan vara något annat också. Det kan vara låtar. Bara låtarna och inget annat. Inget lull, lull. Ingen attityd. En välskriven låt och en röst med karaktär och känsla. Det finns låtskrivarfabriker och det finns låtskrivare. Det finns dansare som kan sjunga och de finns de som kan sjunga. Och nu kommer jag till kvinnan som jag utan att tveka placerar på poptronen: Carole King. Här har vi en kvinna som skrev låtar som, I feel the earth move, Will You Love me tomorrow och (You make me feel Like) a natural woman. Fantastiska låtar som vi alla hört någon gång. Inspelade av otaliga artister. Och. Nu kommer den. Världens bästa poplåt: You’ve got a friend.

Va!? Den gamla låten! säger du kanske. Jepp, säger jag. Just den gamla poplåten.

Nämnda låtar var alla med på plattan Tapestry som kom 1971. You’ve got a friend handlar om vänskap och att finnas där, ingen kärlekslåt i traditionell mening, men allmängiltig och genial. Det är stillsamt. Känsligt. Och vackert. Här finns inga dansare, ingen show. Och det behövs inte. Hennes röst har karaktär och den bär. Visst finns det de som sjunger bättre, men när King 1998 kör låten tillsammans med Céline Dion med flera världsberömda sångerskor, vill i alla fall jag att alla utom Carole skall hålla tyst. Jag ser på ett annat klipp och får för mig att hon helst skulle befinna sig någon annanstans, men hon stannar hos oss, med den lite hesa rösten, det sneda leendet och You’ve got a friend.

När Carole King i en live-upptagning från The Carnegie Hall Concert tar in James Taylor på scen stiger publikjublet. Inte för att det är Taylor, inbillar jag mig, utan för att publiken vet att nu kommer den. Och hon presenterar låten så här: ”Vi tänkte spela en liten låt för er”, så lägger hon till, ”kanske snarare en stor låt”. Och jag håller med, det är en stor låt. Det är världens bästa poplåt.

Axel Lindeberg

Lite fakta (källa wikipedia och tidningen Rolling Stones The 500 greatest albums of all time):

Tapestry befann sig på listorna i sex år, sålde över tio miljoner album i USA och 22 miljoner i hela världen. Albumet prisades med bland annat följande Grammys: Årets album, Bästa sångerska, och årets bästa låt – You’ve got a friend.

Tapestry blev det mest säljande solo popalbum någonsin och förblev så tills Michael Jacksons Thriller släpptes.

När Rolling Stone lät 273 artister, kritiker och skivbolagsfolk lista de femhundra bästa albumen genom tiderna kom Beatles St Peppers Lonely Hearts Club band på första plats. Michael Jacksons Thriller kom på plats 20. Carole Kings Tapestry kom på 36:plats. Enda kvinnliga artist som kom före henne var Joni Mitchells Blue (30). Madonna kom först på 234:e plats med Like a prayer. Carole King var en av de 273 som hade rösträtt. Om Madonna fick rösta framgår inte.

Neil Sedaka skrev ”Oh! Carol” inspirerad av Carole King. Carole skrev ”Oh! Neil” som svar. Den senare finns inte med i min vispopsbok.

Michel Jackson spelade (likt många andra) in en cover av You’ve got a friend 1971.

James Taylor låg etta med You’ve got a friend redan innan Carole, men blev bortpetad av henne.