Efter ett år i min ungdom i det stora landet i väster är jag mer eller mindre beroende av de sentimentala jazzjulsångerna som de stora namnen sjungit in – Nat King Cole, Frank Sinatra, Mel Tormé och ej att förglömma Ella Fitzgerald. Hennes inspelningar av Have Yourself a Merry little Christmas, Jingle Bells, Sleigh Ride och Let it Snow, Let it Snow, Let it Snow får i alla fall mig att swinga bort all choklad jag trycker i mig under julhelgen. I år har jag dessutom upptäckt riktigt fina julinspelningar med Harry Connick Jr och Michael Bublé som för arvet vidare på ett rent men ändå individuellt sätt. En kompis har tipsat om några fantastiska inspelningar som jag inte kan låta bli nuförtiden kring jul. För att bara nämna några finns ju roliga orkesterinspelningar som får en att känna sig som att ens liv är som en film – ni vet en sån där romantisk komedi med lyckligt slut eller en Peter Sellersfilm – till exempel Ramsey Lewis Trios The sound of Christmas eller Sleigh Ride där kälken formligen flyger fram under blå himmel i yrande pulversnö. Eller Bossaversionen av Sleigh Ride med Bossa Nouvea som jag tycker är oemotståndlig. Ett ovanligt och väldigt coolt inslag är också Jimmy Smith med sin hammondorgel i God Rest Ye Merry Gentlemen. Den låten trodde jag aldrig jag skulle jazza till.

Ibland, när jag inte är på topp och inte riktigt är stark nog att klara julens kärleksbudskap eller när jag upplever sentimentaliteten som för mycket, för sötsliskig och kladdigt påträngande, eller när julstressen biter tag i nackens hårfäste och tungt, varmt flåsar mig i nacken, då är det skönt att sätta på Peggy Lees inspelning av Happy Holiday. På något märkligt sätt lättar den på trycket utan att bryta ner. Hennes sävliga, lite släpande stämma låter som att hon ständigt ler på ett avslappnat, lugnande men ändå inbjudande sätt. Rösten är så närvarande att det låter som att hon står bredvid mig. Den liksom flyter över det snabba svängande kompet och jag blir…lugn. Hon känns bara glad och vänlig och osentimentalt önskar hon alla helt enkelt en Happy Holiday! Det gör jag också – God Jul!

Helena

Det mest kända, om man nu kan använda det uttrycket, av de fyra grekiska elektrogrupper som jag tänker tipsa om är Marsheaux. Sophie och Marianthi är från Thessaloniki och de slog igenom med en cover på blippblopp-klassikern Popcorn. Det här med spännande covers har sedan blivit ett kännetecken för dem. When In Romes Promise, Lightning Seeds Pure, OMD:s She’s Leaving och New Orders Regret har alla Marsheauxifierats – med lyckat resultat.
Hittills har Marsheaux släppt tre album. Ebay Queen kom 2004, Peekaboo 2007 och i år var det dags för Lumineux Noir att se dagens ljus (!).
På MySpace finns ett antal låtar, bland annat utmärkta singeln Breakthrough från Lumineux Noir. Och de två senaste albumen finns i sin helhet på Spotify.
Andra intressanta grekiska elektronamn väl värda att nämnas är Blue Birds Refuse To Fly, Mikro och Fotonovela. Blue Birds Refuse To Fly har två album som går hyfsat lätt att få tag på. Den ena, Anapteroma, går att skippa helt utan dåligt samvete. Men den andra, Xenomorph Angel från 2007, är ett mycket starkt album. Skillnaden är en sångerska Eva K, hon kom med till Xenomorph Angel och mycket förändrades. Titellåten är strålande, men finns bara i kortversion på Last.fm. På MySpace finns ytterligare fyra låtar. Xenomorph Angel har intressanta tendenser och det hade varit spännande att höra fortsättningen. Tyvärr har det varit väldigt tyst sedan 2007. Frågan är om de blå fåglarna fortfarande vägrar att flyga eller om trion helt enkelt har kraschlandat.

Mikro har en relativt lång karriär i Grekland, men har också en del material på engelska. För den som vill höra lite på grekiska kan det vara värt att lyssna på Se Trohia, exempelvis. Favoriten är annars Restart, som tyvärr inte finns tillgänglig på MySpace. Men väl på YouTube, utan video.

George och Nikos har ett skivbolag ihop, Undo Records, där Mikro och Marsheaux återfinns. Men de har också sedan förra sommaren också en grupp ihop, Fotonovela, vars debutalbum kom i år med titeln Mistakes Are Good. Här finns flera bra spår, exempelvis Wrong Is Right. Albumet finns på Spotify och på iTunes exempelvis. Och duetten med Marsheaux finns – utan video – på YouTube.

Olof

Två snabba synthtips:
Mr Jones Machine – Augustiljus
Första albumet var på engelska. Det andra på svenska – och betydligt bättre. Det här är en verklig pärla, i vackert augustiljus ackompanjerat av Stjärnornas musik.

Arvid – Hur kunde jag låta det ske?
Med en aura av Ratata kommer Arvid bara in och tar för sig.

De upptäcktes via You Tube, gjorde en radioserie hos BBC för att sedan spela in en serie hos HBO. Många undrade vad en amerikansk teve-kanal med succé–serier som The Sopranos, Six Feet Under,  Deadwood and Sex And The City tänkte egentligen. De kallar sig tidigare Nya Zeelands fjärde mest populära gitarrbaserade digi-bongo acapella-rap-funk-komedi-folkmusiks-duo. I Nya Zeeland menar man att det finns komediband som är både bättre och roligare. Men i låten “Hiphopopotamus vs the Rhymenocerous” så är de faktiskt lika smarta som de själva tror att de är. Men det är enligt min mening serien man ska se för att den smaklösa musiken riktigt ska komma till sin rätt.

Serien har gett duon flera utmärkelser och deras live-framträdanden har gett dem en världsomspännande kultstatus. Jag har skrattat och lidit med FOTC de första tolv avsnitten och det finns en andra säsong som sändes i januari 2009, men som inte hittat hit ännu. Den hade varit något nu när mörkret lägrar sig. Jag behöver skratta! Och jag kan inte låta bli att tänka på att det skulle vara roligt att se en svensk motsvarighet med ett kvinnligt band som aldrig kommer så långt som till scenen, utan repar i en sunkig lägenhet, dricker vin och syr egna glitterkläder och likt så många andra aldrig når fram utan livet händer under tiden! Jag vill spela den äldre, lite gråhåriga managern som kan lite ekonomi och försöker sälja in bandet på företagsevenemang utan framgång och när de till slut får ett gig är de för fulla för att genomföra det.
Hör av er Normal! Fast ni får fila på låtarna. De är inte tillräckligt dåliga ännu.

http://www.hbo.com/conchords/index.html

Lena

Det jag störde mig på i vuxenvärlden var att så många kommenterade att de minsann också hade spelat när de var unga och så fick de något drömskt i blicken och sa ”vad roooligt det var…” och sen var det inget mer. Som jag uppfattade det hade de bara slutat med musik och nu accepterat det. Jag fick ont i magen varje gång. Jag ville inte sluta med musik. Varför kunde man inte både bli vuxen OCH fortsätta ha ett aktivt musikliv?! Jag förstod inte. Det var just när jag var i sjuttonårsåldern som jag bestämde mig för att jag inte skulle bli sådan. Jag skulle aldrig sluta, jag skulle anstränga mig för att behålla musiken.

De flesta vuxna i min närhet var intresserade av musik på olika sätt men med sin, vad jag då tyckte var, dåliga musiksmak. Pappa spelade dragspel och lyssnade på dragspelsmusik och tradjazz, mamma lyssnade på skvalradion – och dragspelsmusik och tradjazz. På landet lärde hon mig att dansa schottis, hambo och polka till pappas spelande. En av mina kompisars pappa hade svart, vattenkammat hår och såg ut som Jerry Williams. Han lyssnade på 50-talsrock och hade monterat in högtalare i köket för att han skulle kunna lyssna på musik från stereon i vardagsrummet även när han lagade mat. Hennes mamma brukade prata om hur hon hade spelat piano som ung och skulle ta upp det igen när barnen var stora. Jag förstod inte varför hon hade slutat och hur hon kunde ta så lätt på det. Jag hade en annan kompis vars pappa var jazzmusiker. Han spelade trumpet som Louis Armstrong och brukade ge pappa skivor han spelat in – mest tradjazz. Kompisens mamma var gammal konsertpianist och min pianolärare. Hon var ofta ensam med barnen när pappan var på turné. Båda försörjde sig dock som musiklärare. När de kom och hälsade på oss på landet brukade pappan i kompisfamiljen ställa sig och öva en stund i vedboden, ibland på trumpeten, ibland på bara munstycket.

Nu när jag är i 40-årsåldern, med familj och barn, och tänker tillbaka inser jag att när jag skriver detta tycker jag att de ju låter riktigt trevliga, de där vuxna. Och vad roligt att de fortfarande så aktivt höll liv i sitt musikintresse! Mitt piano är ostämt sedan fem år tillbaka och jag har knappt spelat de senaste åtta åren. Men jag lyssnar på musik och jag sjunger i kör. Sen när barnen blir stora ska jag ta upp pianospelandet igen. Jag inser att jag har hamnat där jag inte ville vara när jag var sjutton, fast att det gör mig inget. Det finns annat som är viktigare. När jag sen tänker på den tiden då man helt kunde hänge sig åt musiken eftersom man inte hade något annat kommer jag på mig själv med att med drömsk blick tänka ”vad roooligt det var…”.

Helena

På svenska, engelska, farsi och lite franska emellanåt har hon berättat om förorten, storstaden. Laleh vill kommunicera, vill oss något, vill berätta om sina tankar, känslor och sina erfarenheter. Jag hör Cornelis Vreeswijk i betoningen emellanåt, vilket jag vet att fler gör. Det blir tydligt i Storebror men hon går snabbt vidare och låter sig inte fångas in utan går vidare till andra inspirationskällor och gör något alldeles eget! Underbara låtar som Tell Me och Big City Love är klart, skönt soulinfluerade. I andra låtar växlar Laleh stil och blir proggig som i Bostadsansökan eller anammar reggietakter som i Hame Bahem. Hon har satts i samma fack som Seal, Sinead o Connor och Björk.

Hennes bakgrund med flykt från Iran, genom uppväxt i Östberlin, Minsk och Göteborg genomsyrar en hel del av hennes produktion. I albumet Prinsessor från 2006 blir hennes uppväxt nära och tydlig. I Far Har Lärt Mig spelar hon på en tramporgel som gnyr i bakgrunden och det är naket, nära. Jag imponeras över att hon tar kontroll över sin egen process, eget skivbolag, producerar allt själv (även om en del recensenter menar att hon har en del att vinna på att gå vidare och släppa produktionen till någon annan och fokusera på sitt eget låtskrivande). I år har hon turnerat mycket och nu kvarstår för mig att se henne live.

”Med en fint expressiv röst och en flödande naturlig talang för lättlyssnade popmelodier – kombinerat med egensinnigt reflekterande texter – har hon nått en stor och diversifierad publik” skriver Dan Backman i sin recension av skivan Me And Simon and  i SvD som släpptes efter några års medieskugga.

Nu säger Laleh själv i en intervju i DN 2009-01-16 att ”Det krävs verklig talang för att njuta av musik. Jag litar på att min publik förstår vad jag vill säga”. Och när hon säger ”Jag är musiker ut i fingerspetsarna och har alltid upplevt den genom fysisk beröring” så tror jag henne. Ja, så måste det vara, trots att jag själv inte ens spelar triangel.
Att hon tycker det krävs talang för att njuta av musik är ju smickrande, men för mig uttrycker hon sig precis som verkligheten är, fragmenterad, och vem har inte haft huvudet fullt av lättlyssnad pop, vare sig man vill eller inte. Men med skivan Me And Simon känns låtarna inte riktigt lika fragmentiserade. Laleh menar att hon är ute efter det ”riktiga ljudet” och på Me And Simon har hon fått leka med London Symphonic Orchestras hela stråk och blåssektion. Någonstans är hon på väg och jag vill följa med henne… jag ryser på spår efter spår och ibland vill jag bara gråta utan att vara ledsen. Jag svävar där med musiken i en annan sfär.

Jag har inte sett någon av Arn-filmerna (där Snö ska finnas med)…men när hon pratsjungerskriker ”Jag älskar dig” på låten Snö i det här You Tube-klippet så tror jag på henne förbehållslöst. Jag hoppas att det bara är början, jag vill höra mer och mer. ”Frihet är att veta vem man är” säger Laleh, LenaLi håller med och anar något vildare längre fram..

LenaLi

Ryskt och synthigt behöver alltså inte bara handla om tjejerna i T’atu.

Säga vad man vill, men det är alltid intressant hur det engelska språket – för den som inte har talat eller talar det till vardags – kan bändas och vridas för att följa en melodislinga. Minns bara vad Aha gjorde med Take On Me (som väl borde ha hetat Take Me On eller kanske Touch Me om det skrivits av någon med engelska som modersmål). Mechanical Apfelsine har några halsbrytande övningar med engelska ord, men det gör det liksom bara charmigare.

De tre synthiga ryssarna låter väldigt mycket som de influenser de säger sig ha, det vill säga Depeche Mode, And One och Underworld. Det är mjukare och betydligt mindre rockriffigt än Depeche, mindre spretigt än And One, men utan de där sanslösa topparna, och det är betydligt mindre Techno än Underworld. Fast var i dessa ganska poppiga tongångar de klämmer in förebilderna från Front 242, kan jag dock inte sätta fingret på.

Debutalbumet heter Space Without End och kom i år, en trevlig bekantskap. Lyssningstips: We Can Be Angels, Rush For Something och Unbelievers. Jag är småförtjust i de här mekanoapelsinerna som hävdar att de kan ”be Angels tonight”. Och tänk att när de gjorde sin första spelning 1998 så spelade de något som de själva kategoriserar som ”hard rap-core with social motives”. Det känns som om det är stort avstånd mellan då och nu. Som mycket annat i den ryska federationen av i dag.

Olof

Två snabba synthtips:

VNV Nation – Tomorrow Never Comes

Ett av flera alldeles strålande spår på senaste skivan Of Faith, Power And Glory. Den pepprande bastanta basen är riktigt tunga grejer.

Mars TV – Reminisce

Nostalgitripp i form av sprittande synthpop från Göteborg – medryckande och med drag av såväl Rupesh Cartel och alldeles för tidigt nedlagda Le Sport. ”We will all remember 1985”.

http://www.myspace.com/marstv

Passagerarna som använde sig av detta färdmedel var av mycket blandad karaktär. Snofsiga bissenissar i kostym som pratade i mobilen hela resan, akademiker med ryggsäck och ungdomar på väg till någon skola. Ibland kunde det till och med vara en ganska tuff, på gränsen till aggressiv stämning i vagnen om något högljutt ungdomsgäng kom på. Det var helt enkelt bäst att hålla sig för sig själv och inte beblanda sig med andra – i den mån det går på ett allmänt färdmedel. På hemvägen kom det ofta på några dragspelsspelande killar som inte riktigt kunde spela. Eller som den gången en liten, tunn och skrynklig kvinna med sjalett på huvudet kom på i Tumba och som försynt stod och spelade blockflöjt för att sedan övergå i sång. Hennes stämma var svag och skör och passade väl ihop med hennes uppenbarelse. Hon sjöng på något språk jag inte kunde tyda och det lät som en väldigt tragisk folkvisa av något slag. Det var inte särskilt bra, men speciellt. Jag vet inte om spelandet var lukrativt för någon egentligen, men det var väl det de hade. På tåget kunde de ju spela och samtidigt få lite värme. Jag som läste bok och lyssnade på min bärbara CD-spelare, som jag hade då, tyckte att de störde och skruvade irriterat upp volymen. Jag ville inte bli underhållen.

Så en dag, jag minns att det var senhöst, kanske i oktober. Det var en fredagseftermiddag och jag var på väg hem. Jag satt i tredje vagnen framifrån och det var mycket folk på väg in till stan. Många studenter klev på i Flemingsberg och tåget var fullt. Alla sittplatser var upptagna och flera passagerare stod upp. Stämningen var uppsluppen på ett sätt som den kan vara just en fredagseftermiddag när alla är på väg hem inför helgen. Då kom ett stort band in i tågvagnen. De var många, kanske tio stycken och de hade massor med musikinstrument – gitarr, saxofon, trumpet, banjo, klarinett, trumma, jag såg inte alla och de liksom intog tåget. Där satt jag med min CD-spelare och jag minns att jag tänkte irriterat, ”åh, nej inte ett band…”. Men så började de spela. Vilket band, vilket samspel och vilket sug! Alla passagerare slutade med det de höll på med – småbarn slutade gråta, studenters tentadiskussioner upphörde, uttråkade telefonsamtal för att fördriva tiden avslutades, hörsnäckor med musik togs ur öronen och alla blickar drogs till detta fantastiska band som kom från ingenstans. De lät ungefär som en blandning mellan tradjazz och klezmer, med det gemensamma suget som helt fångar uppmärksamheten och drar med sig allt i sin väg. Det var som om allt stannade upp för ett ögonblick, blickar möttes, leenden smittade av sig och när första låten var slut kom en spontan applåd från publiken. En applåd! På pendeltåget! De drog av låt efter låt. Några började dansa, andra sjöng med och ALLA lyssnade glädjestrålande till detta fantastiska band. När tåget rullade in på Stockholms södra spelade de When The Saints Go Marching In. De gick av tåget spelandes och dörrarna stängdes, tåget började åka och de var borta. En tyst tomhet infann sig i tågvagnen innan alla började återgå till det de hade hållit på med innan bandet kom på. De gamla vanliga ljuden återkom sakta och slutligen var allt som vanligt igen. Nya passagerare gick på tåget som om ingenting hade hänt. Alla vi som suttit i tredje vagnen framifrån på detta pendeltåg mellan Södertälje och Stockholm, en fredagseftermiddag i oktober var dock en magisk erfarenhet rikare och vi log mot varandra när vi gick av tåget.

Spotify: When the saints go marching in med Kid Ory’s Creole Jazz Band

Helena

Nu kanske du tänker: ”Sinéad O’Connor??? På vilket sätt är Sinéad O’Connor missförstådd?” Och visst – alla vet vem hon är. Alla har hört genombrottshiten ”Nothing compares 2 U” som Prince skrev åt henne. De flesta associerar nog också hennes namn med diverse skandalösa politiska uttalanden, och många har säkert mött henne i rollen som duettpartner åt Willie Nelson, Peter Gabriel, Massive Attack och oräkneliga andra. Det som gör att jag ändå vill hävda att O’Connor är en av planetens mest underskattade musikaliska begåvningar är det faktum att inte en jävel verkar bry sig om de låtar hon själv har skrivit.

Till att börja med har vi debuten ”The Lion And The Cobra” från 1987 som knappt rymmer ett enda tveksamt ögonblick. Vore det inte för att den tidstypiskt plastiga produktionen har dränerat albumet på mycket av dess attraktionskraft, skulle jag fortfarande hålla den skivan som O’Connors mest helgjutna. Istället framstår nu ”Universal Mother” från 1994 som hennes mästerverk. Här finns ursinnigt starka ”Fire on Babylon” och skirt vackra ”A perfect indian”. Här finns också hiphopen i ”Famine” som lyckas varva kompakta textmassor med ett sanslöst sväng. Att en vit, irländsk kvinna vars enda hit skrivits av någon annan, gör socialt medveten gravallvarlig hiphop, är förmodligen lika korkat ur ett karriäristiskt perspektiv idag som det var 1994. Tack och lov har Sinéad O’Connor alltid struntat i att ta sådana hänsyn.

Kompromisslös, allvarlig, självutlämnande… Texter som avhandlar politik, kärlek, föräldraskap och de egna demonerna med samma uppriktighet… Det är lätt att förstå att vissa stör sig på O’Connor. En artist som inte kan stava till ironi och som inte tycks vara förmögen att förhålla sig klädsamt distanserad till någonting, är förstås dömd att göras till åtlöje. Men väljer man att lyssna på riktigt, är hon en artist som kan komma riktigt riktigt nära. Ibland nästan för nära. Fråga bara Emmylou Harris som försökte göra en cover på O’Connors ”In this heart” men gav upp därför att den skrämde henne för mycket.

Och så rösten förstås. Sinéad O’Connors mest omedelbart igenkännbara uttrycksmedel som hanterar storbandsssväng, pop och reggae med samma självklarhet. Denna unika röst, med samma förmåga som Nina Simone att omedelbart få allt bakgrundsbrus att tystna, alla försvar att rämna.

Idag är O’Connor 42 år. Det var länge sedan hon hade några framgångar att tala om och hon har vid minst ett tillfälle meddelat att hon ska sluta spela in musik. Att hon inte har släppt ett bra album sedan 2000 års ”Faith And Courage” (den kombinerade liveskivan / garderobsrensningen ”She Who Dwells…” från 2003 borträknad) förbättrar knappast hennes chanser att få den upprättelse hon förtjänar. Men så fort hon öppnar munnen är det fortfarande omöjligt att inte lyssna.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund