Helena

september 21st, 2009

E-post: helena@poplatar.se

För länge sedan var jag musikvetare. Jag spelade klassiskt piano sedan barnsben och jag spelade keyboard i ett band och lyckades till och med knåpa ihop några egna låtar. Sedan bytte jag ämnesinriktning i mina studier och blev konstvetare. Nu efter familj och försök till karriär i museibranschen, är jag snarare musikovetande. Jag har inte alls hängt med. Däremot kan man kalla mig musikallätare.

Jag läste någonstans att det var fegt att vara musikalisk allätare – att man därmed inte vågar ta ställning. Jag kanske är feg, fast det handlar väl inte om att inte våga, eller gör det det? Hur som helst är jag intresserad av och tycker om det mesta inom musik. För mig handlar det inte om feghet utan om öppenhet. Jag har inte något behov av att visa upp mig genom mitt musikval, det handlar snarare om humör, årstid, väder och dagsform – det vill säga mitt stämningsläge. Jag lyssnar inte på musik för att tillhöra en grupp människor eller ett sammanhang, jag lyssnar på musik för att jag uppskattar musik. Det är en konstform som berör mig starkt. Musik har en vårdande effekt och påverkar mig otroligt mycket åt olika håll. Olika musik har olika funktion i mitt dagliga liv.

När jag var barn på 1970-talet lyssnade jag på ABBA, svensktoppen och tittade på melodifestivalen. Det avbyttes av trackslistan på 1980-talet. Parallellt lyssnade jag på Depeche Mode – och förstås Mozart, Bach och Beethoven. När jag läste jazz på universitetet fick jag upp ögonen även för det.

Jag kan bli uppmuntrad av Coldplay, David & the Citizens och Depeche Mode likväl som av Billie Holiday, Charlie Parker, Canonball Adderley eller av Skunk Anansie, Antonio Vivaldi och Arvo Pärt. Jag blir ofta väldigt berörd av Nina Ramsby när hon sjunger jazz och av the Real Group när de dirigeras av Eric Ericson och sjunger Hugo Alfvén. Allt handlar om stämningar och sammanhang – och dagsform.

Jag flyttade till Stockholm för fem år sedan och då började mitt återgående till musiken. Jag hade fastnat på repeat ett tag. Jag började lyssna på för mig ny musik, jag började gå på konserter och på operan och jag började sjunga i kör. Pianospelandet får jag återkomma till när barnen har växt upp något och grannarna är snällare. Jag känner att jag långsamt, långsamt är på väg tillbaka till ett liv i musikens tecken, igen. Därför kunde jag heller inte motstå frestelsen att blogga om musik – det finns ju så otroligt mycket att skriva om!

Helena

Kommentarer är avstängda.