Nu kanske du tänker: ”Sinéad O’Connor??? På vilket sätt är Sinéad O’Connor missförstådd?” Och visst – alla vet vem hon är. Alla har hört genombrottshiten ”Nothing compares 2 U” som Prince skrev åt henne. De flesta associerar nog också hennes namn med diverse skandalösa politiska uttalanden, och många har säkert mött henne i rollen som duettpartner åt Willie Nelson, Peter Gabriel, Massive Attack och oräkneliga andra. Det som gör att jag ändå vill hävda att O’Connor är en av planetens mest underskattade musikaliska begåvningar är det faktum att inte en jävel verkar bry sig om de låtar hon själv har skrivit.

Till att börja med har vi debuten ”The Lion And The Cobra” från 1987 som knappt rymmer ett enda tveksamt ögonblick. Vore det inte för att den tidstypiskt plastiga produktionen har dränerat albumet på mycket av dess attraktionskraft, skulle jag fortfarande hålla den skivan som O’Connors mest helgjutna. Istället framstår nu ”Universal Mother” från 1994 som hennes mästerverk. Här finns ursinnigt starka ”Fire on Babylon” och skirt vackra ”A perfect indian”. Här finns också hiphopen i ”Famine” som lyckas varva kompakta textmassor med ett sanslöst sväng. Att en vit, irländsk kvinna vars enda hit skrivits av någon annan, gör socialt medveten gravallvarlig hiphop, är förmodligen lika korkat ur ett karriäristiskt perspektiv idag som det var 1994. Tack och lov har Sinéad O’Connor alltid struntat i att ta sådana hänsyn.

Kompromisslös, allvarlig, självutlämnande… Texter som avhandlar politik, kärlek, föräldraskap och de egna demonerna med samma uppriktighet… Det är lätt att förstå att vissa stör sig på O’Connor. En artist som inte kan stava till ironi och som inte tycks vara förmögen att förhålla sig klädsamt distanserad till någonting, är förstås dömd att göras till åtlöje. Men väljer man att lyssna på riktigt, är hon en artist som kan komma riktigt riktigt nära. Ibland nästan för nära. Fråga bara Emmylou Harris som försökte göra en cover på O’Connors ”In this heart” men gav upp därför att den skrämde henne för mycket.

Och så rösten förstås. Sinéad O’Connors mest omedelbart igenkännbara uttrycksmedel som hanterar storbandsssväng, pop och reggae med samma självklarhet. Denna unika röst, med samma förmåga som Nina Simone att omedelbart få allt bakgrundsbrus att tystna, alla försvar att rämna.

Idag är O’Connor 42 år. Det var länge sedan hon hade några framgångar att tala om och hon har vid minst ett tillfälle meddelat att hon ska sluta spela in musik. Att hon inte har släppt ett bra album sedan 2000 års ”Faith And Courage” (den kombinerade liveskivan / garderobsrensningen ”She Who Dwells…” från 2003 borträknad) förbättrar knappast hennes chanser att få den upprättelse hon förtjänar. Men så fort hon öppnar munnen är det fortfarande omöjligt att inte lyssna.

Staffan Rislund Törner

www.lastfm.se/user/staffanrislund